Busspoesi Del 3
Solen är nära.
Barnfotabarnen många.
I en värld av ålderdom och abstinens,
tampas de med vapen i sina händer.
Sårar de oskyldiga, allra helst sig själva,
och kallas för terrorister.
Solen är nära.
Barnfotabarnen många.
Arméer av människor som är för korta.
Arméer som innebär någonstans att höra hemma.
Men alla är lika rädda.
Alla sitter i samma båt.
På väg bort från mänskligheten
eftersom avsaknaden av tro
varit påtaglig för länge nu.
Tystats av skarpa skott
för många gånger nu
Solen är nära.
Barfotabarnen många.
De som hör hemma i baracker.
De ber för livet,
ber för de döda,
ber för att få dödas.
Solen är nära.
Barfotabarnen många.
I ett kretslopp som skapats av makt.
I ett kretslopp som göds av ålderdom.
I ett kretslopp som går under av framgång.
Men alla är lika rädda.
Alla utom vi.
Vi som springer barfota på de gröna sommarängarna och minns våra underbara barndomsår.
Vi som fastnat i lyckliga, nostalgiska tillbakablickar och börjat att kalla oss gamla.
Vi som tar varandra i hand och förenas i ett samhälle som kretsar kring oförstående,
som är byggt på kärlek och lyckligt ovetande.
Vi, som bor i Sverige.
Vi, är inte rädda.
Vi är lyckliga, för att det inte är vi.Busspoesi Del 2
Du målar farsot på väggarna,
i skydd av hysterin,
tystar skandaler med skrivmaskin.
Anses vara duktig på att skapa,
du skriver rytmiskt och nära och får dem att gapa
de verkar älska,
trots dina åsikter om livet som gallerbur,
de verkar älska,
trots dina uttalanden om att människor är djur.
Ditt rum rymmer hat, och ångest i tabell,
falska lovord som du önskar ge en käftsmäll.
De tror att dem vet vad du tänker,
att de genom att lyssna lite frid kanske skänker.
Men de bygger på höjden ett berg aggressivitet,
eftersom omtanke är det värsta du vet.
Och hysterin på dina väggar är ångest utan grepp,
när du tror att du styr ett sjunket skepp.
Seglar bland spillror och vrak,
ouppklarade nystan som aldrig var din sak.
Dåligt samvete som du gjort till ditt,
när felet egentligen, alltid varit mitt.
/Jenny
Busspoesi Del 1
Var det dina farfäders drömmar som krossades på motorvägen,
bakom hastighetsskyltarna,
i kurvan av vårdslöshet,
under spruckna skallar och klirrande revben.
En summa liv vars tid då tycktes skärpas,
och finna frid i en avsaknad av lycka.
Priset tycktes oansenligt,
välbehövligt,
Och drömmarna rann ut i sanden,
i takt med pulsen
som slog,
avtog,
andetag som flämtade,
kippade och sprack,
sönder av sorger
och drömmarna var bara dagar,
priset; att gå ur tid,
och aldrig tycktes forntidens längtan så nära,
som när du insåg drömmarna förlorade i tidsandan.
Kanske lärde du dig aldrig älska morgondagen,
så som du älskade livet när du föll,
och kanske lärde du dig aldrig lyssna på det förflutna,
förrän du hörde de viska; vad var det jag sa,
Men i stunden, i hettan och paniken som kröp,
tycktes priset så oansenligt,
välbehövligt.
Att du inte förstod eller brydde dig om
att en motorvägs faror är många,
var konsekvensen som tog era liv,
marken som tog emot era drömmar var kall,
obarmhärtig,
och floder och strömmar som korsats på nåd,
viskar om liv som nu saknas,
om drömmar som innebar morgondag,
men som aldrig fick vårdas och älskas.
/Jenny
Jag uppdaterar på begäran, men då får jag väl passa på att skriva ngt fint
Jenny älskar Jennie
Jenny älskar Hanna G
Jenny älskar Sandra
Jenny älskar Madeleine
Jenny älskar Karin
Jenny älskar Miranda
också! Glöm inte det.
Och det kan vara svårt att älska. Men jag bryr mig! Och det dödar mig när jag är anledningen till någons tårar.
Men jag bryr mig och jag vill att du förstår det. Jag önsakr at tdet inte hade blivit som det blev idag, men gjort är gjort och jag hoppas vi kan se framåt, ta varandras händer och njuta av en morgondag.
Och så några tack, ni tar åt er av det ni önskar:
Tack för allt tålamod.
Tack för alla jag-är-så-trött-att-jag-tror-jag-dör-och-kissar-på-mig-skratt.
Tack för att du undrar.
Tack för att du finns där.
Tack för att du bryr dig.
Och nästa gång jag skrver något på bloggen så blir det något annat.
För det blir väl alltid något annat än det man skrev förra gången.
Det vore ovärt att skriva samma sak två gånger. Och kanske kan det anses ovärt att sägas amma sak två gånger, men bara så ni vet, ibland måste saker och ting skrivas och sägas minst ett dussin gånger för att de ska gå in. Men tillslut gör de det och då var det värt allt.
Och ibland är man så jävla stor
och ibland så jävla liten.
att man glömt vart man egentligen bor.
och irrar på måfå i för stora skor.
Och när man trampar i cirklar och gråter som ett barn,
finns där någon som börjar nysta i ditt garn.
Som torkar tröstar och förstår,
som följer dig vart än du går.
och som inom dig modet åter kan så.
Som fyller ut din stora sko,
och visar dig famnen där du får bo.
Och alla dina sorger fastnar i halsen,
för att någon hade kärlek nog att bjuda up pdig i den valsen.
Rim har en tendens att bli oseriösa, men då kanske det blir lite lättsammare att läsa.
Om det nu anses vara ett djupt ämne.
Jenny älskar er alla.
/Jenny
I vårt hopljugna kapell
det våras för kärleken, en gyllene dans
som inte är till för alla,
för kärleken gick i graven,
levande begravd.
och dömd att aldrig återvända,
portad
levande begravd, under jord och smuts och sorgfulla nätter,
under minnen och samvete
och medvetandet som skingrar tankarna från syrebrist
det våras för kärleken,
en dans för de som villkorslöst kan älska,
det vill säga dårarna,
det är inte till för alla,
inte för oss som är smarta nog att porta den otillräcklige,
porta realismen och leva på lögner
för kärleken gick i graven,
tillsammans med en tom flaska liv och vårt samvete,
och alla som inte får dansa i natt,
som står där och flackar med blicken,
kanhända besöker vi det mentala kapell som står skrivet,
i sårbarhet och smärta,
och låter sorgfulla nätter svepa mjukt förbi,
skingra våra tankar från syrebrist,
och önskar att det aldrig blivit vår
men vi förlitar oss, förlitar oss på att det är vi som har övertaget.
att det är vi som är de smarta och ni som är dårar,
vi förlitar oss återigen på lögner,
kanske den största lögn
människorna någonsin ljugit sig till,
och det är klart vi flackar med blicken,
för vi vet, att ni vet, liksom vi vet,
att vi inte tror på det själva
Ja ä int bitter
/positivtjäj_91
Fundersam
Och jag såg vattnet.
Och det enda som skiljde de åt var en husfasad.
Och jag kunde inte låta bli att undra,
om livbojen vid min sida
var till för de som skulle sjunka i det blåa, under vattenytan,
eller de som skulle sväva iväg i det blåa, över molnen.
Jaa, sånt kan man också undra över.
/Jenny
Tillägg på föregående inlägg
Syndernas förlåtelse kom på tal.
Han ansåg att om han gör mig illa så har han i och med det även gjort Gud illa, eftersom han skapade mig.
Jag sa att det är samma sak som att om jag gör honom illa så måste jag be hans mamma om förlåtelse.
Jag sa även att det väl måste vara viktigare att få förlåtelse från den person som sårats än från Gud? Jag menar borde inte Gud släppa och gå vidare om jag har förlåtit min gärningsman redan?
Men han menade att vi behöver Guds hjälp och stöd att lära oss älska alla människor, inklusive oss själva.
Jag sa at tdet itne är mänskligt att älska alla människor och att jag inte tänker låta Gud bestämma om jag är värd att älskas av mig själv eller inte.
Han sa att när det kommer till att älska oss själva behöver vi VERKLIGEN hjälp av Gud. eftersom vi gör så mycket ont. Han sa också att älska kan defineras som att acceptera all också.
Då sa jag att om jag skulle tro på Gud skulle min självkänsla och självförtroende vara obefintlig och jag skulle ständigt se mig som en dålig människa. Trots att jag bara är just mänsklig. Jag sa även, som svar p ådet med kärlek, att om kärlek går att defineras på en skala mellan acceptans och fullkomlig. Hur kan du då säga att Guds kärlek till alla är fullkomlig? Gud älskar, men hur mycket, det vet han bara själv.
Tack för mig.
/Jenny
Jenny konfronterar prästen
Aja, hur som helst. Tro det eller ej men jag var på ungdomsgudstjänst igår. Så kallad LUFF. Det var Madeleines vackra stämma som drog ska ni veta. Jag och hennes man slog oss ner på en alldeles tom blick och bytte nästan genast halvkvävda menande blickar. Men jag ahde bestämt mig för att jag skulle vara öppen och itne dömma ut något. Och jag försökte verkligen :men det blev riktigt jobbigt när golk började öppna armarna mot skyn och när alla skulle säga samma saker samtidigt i kör. Det kröp liksom längs ryggraden på mig och jag tror bestämt jag fick medhåll p åden punkten av min bänkkavaljer för rätt som det var så var han borta. För at tsedan återsluta sig till församlingen när Madeleine tog ton. Starkt jobbat grabben att visa sådant stöd för sin flickvän! men jag minns ju själv hur snäll och trevlig man var som nykär. hehe.
Efter att allt var klart så satt jag kvar en stund alldeles förvirrad i mitt stackars huvud och rysningen ville inte riktigt släppa. Helt plötsligt var jag också ensam lämnad på bänken och nog kändes det som om man krypmte inför alla dessa människor när man itne hade någon bredvid sig som delade ens åsikter.
Det hela slutade iallafall med att Madeleine åkte hem och jag hade 45 minuter kvar innan bussen skulle gå. Och ja min sångfågel, jag konfronterade prästen. Han trodde nog att det var något problem som jag ville bekänna för han drog med mig till en avlägsen hörna. Men sedan blev han nog lite ställd. Bara så du vet så är anledningen till att hackspetten inte får hjärnskakning att Gud tänkte till när han skapade den. Att det sedan finns något som kalals för biologi och celler och uppbyggnad har egentligen itne med saken att göra. För enligt denna man kan man inte kombinera evolutionsteorin med kristendomen och säga att Gud startade evolutionen heller. Mycket intressant.
Jag orkar inte citera ur hela vårt samtal men jag sade rakt och ärligt till honom att alla präster jag träffat på har gjort att jag känner obehag inför att någonsin vilja lära känna "Gud" , om man pratar om honom som en människa. Då sade denna präst att han verkligen gjort ett stort fel och genast skulle be om syndernas förlåtelse. Jag tänkte bara, stackars honom, nu kanske jag har knäckt honom. Han såg sitt yrke som ett kall. Och att Gud behöver sjuksköterskor lika mkt som prästerna osv. Jag sade att jag minsann inte tänkte ta tjänst i samhället som Guds verktyg.
ja, iallafall så slutade det hela med att han tyckte att eftersom jag inte fått någon bra uppfattning om Gud och Jesus och Kristendomen vars kärna är Jesus Kristus, den största den ende och den sanne, ursäkta jag gick visst igång här. Så tyckte han att jag skulle läsa Markusevangeliet. Jag nickade och log. Tillslut sa jag att jag nästan alltid önskade att man kunde byta ut "Gud" och "Jesus" mot ordet Livet. Men att det då inte var Kristendomen längre. Och gissa vad, han höll med mig.
Och kanske kände jag mer än någonsin den kvällen vad som känns rätt för mig. Men vad jag tror på och hur jag resonerar, det får bli ett helt annant inlägg.
Tack Johan för bänksupport och förståelse.
Tack Präst Johan för att du iallafall försökte, även om du hellre hade fikat och lovordat Herren.
(Ja de hette likadant)
/Jenny
Nu lägger jag upp det individuella släktet Jennie
det individuella släktet
en stjärnklättrare
en kometmagiker
en månskärare
ett svart hål utan syre
ett fotspår som aldrig frostar
ett vatten som aldrig forsar
det individuella släktet i en stjärnkikare
som spunnits på håll i urminnes tider
och galaxifierats som magi och oförnuft
som motarbetats av religioner och stamfäder
och hatats av lärda och färdighetssökare
det individuella släktet
på ett tredimensionellt plan
i svartvit färgskala
med gnistrande inslag av stjärnglans
med djuphet och omfång för den oförsiktige
med kryphål och djärvhet för den mänsklige
med syrelösa drömmar i kikarsiktet
och en miljondels möjlighet till självförverkligande
en stjärnklättrare
en kometmagiker
en månskärare
det individuella släktet
Föresten tar jag gärna emot alla typer av kommentarer, befogad kritik om det finns sådan. JAg kan inte jämt leva på lovord, då blir jag bara mallig.
/Jenny
Min solskensflicka
Det är lite patetiskt men din frånvaro känns i varje steg. Klart jag vet hur man gör när man sätter foten framför den andra och kliver genom korridorerna. Men inget andas samma stillsamhet som när mina steg får stöd av vår armkrok. Klart jag vet hur man gör när man lever, utan att du tittar på. Men jag föredrar att du gör det. Och det har inte gått mer än några timmar sedan jag pratade med dig. Det gör mig föresten inget, det är en ganska trivsam känsla. Att det känns som en del av mig inte är närvarande när du är borta. För jag vet att den finns där och jag vet att den kommer tillbaka. På måndag?
Och du brukar få vara min liknelse i form av en barometer. Och tittar vi utanför fönstret idag så skiner inte solen. Det enda som skiner är frånvaron av dig. Och jag tror inte på slumpen. Jag tror att det är tänkt att det ska fungera så.
Och du brukar få vara solskenflickan i mina texter. Och idag är det som om texterna flyter utan barrikader, för du är itne där och samlar ihop dem.
Och det här är bara ett vanligt blogginlägg. Det här är bara en vanlig fredag. Och det är bara Hanna som är hemma och är sjuk. Men det är inte en tillfällighet, inte en engångsföreteelse. Nej så känns det, varje gång jag kommer till skolan och någon av er saknas, någon som man tog för givet skulle vara där.
/Jenny
Kvällspoesi, godkänt av min favoritpoet
Du andas mjukt,
tyst,
och trevande.
För mina sinnen.
Du smeker varsamt,
försiktigt,
och andaktsfullt,
min själ.
Du målar lycka,
som lack,
som ska torka,
betraktas
och glänsa.
Dina andetag har alltid tagits för konsten.
Och ingen andas behagligare liknelser i mitt hår,
bättre än du.
Dina fingertoppar har alltid tillhört en skapare.
Och ingen ger färg åt mina konturer,
bättre än du.
Din blick har alltid tillhört en kreatör.
Och ingen ser möjligheterna i min själ, betraktar,
bättre än du.
Din måltavla var människorna. Dina drömmar var extas. Ditt motiv var kärlek.
Och kanske förstod jag att jag inte skulle räcka för de alla.
Men jag hoppades.
Jag andas konturer av ditt skapande på spegeln mitt emot.
För att ge imma åt den salige och skymma utsikterna, besvikelsen.
Jag smeker konturerna av dina erfarenheter från livet och jag vet att det bränner.
För det smärtar att upprätthålla illusionen av styrka.
Och jag smeker konturerna av penseldragen med blankt lack.
För det hann aldrig torka och fotstegen klibbar som honung mot huden.
Och jag förblev visst en duk utan motiv.
Redo att tas i bruk av mänskligheterna.
Men det var inte jag som var drömmen.
Det var inte jag som var skaparen.
Det var du.
Och allt jag fick var en kontur av poetiska uppslag.
Allt jag blev var en duk utan motiv.
Som aldrig någonsin skulle vidröras,
för att stilla kreatörens kliande fingrar.
/Jenny
Jag vill tala uppriktigt, rakt in i era hjärtan en stund.
Jag ska tala om för er vad jag just gjorde. Jag läste kommentarer som ni gett för länge sedan. Bland annat de kommentarer som hörde till inlägget där jag skrivit om er allesammans. Och då ska jag erkänna för er vad som händer. Jo Jenny sätter igång och gråter. Det rinner tårar ner för kinderna och jag får en impuls av att INTE vilja stoppa dem. Så jag söker upp lite fler vackra ord och snyftar till. Och sedan är det som om allt ljusnar lite igen. För ni var där, ni var med mig, så otroligt närvarande för en stund att det kändes som att sitta i ett rum uppfyllt med omsorg. Och det är som att ingen stig blir för smal, ingen motvind för stark och ingen tvekan för påtaglig för att jag ska fortsätta leva ut. Ni brukar kalla det att blomma. Och det kanske inte handlar om värmande kommetarer, eller sympatiska klapapr på axlen. Det kanske handlar om vikten av att hitta ett sätt att fastna för personen man tycker om, så att denne kan gå tillbaka, liksom jag, och känna äkta glädje och omsorg på håll. Det kanske handlar om att få någon att kunna vända sig till en, även om man inte är där. Att få stöd, tröst och omsorg, fast man inte behöver lyfta på telefonluren. Och jag är inte en svårknäckt nöt. Jag är rätt enkel. Och ni lyckas, ständigt, utan att behöva försöka till och med. Och jag ville bara tala om det för er.
Och kanske är det dumt av mig att blanda in studenten i det här. Men på sätt och vis är det slut här, det är lika mycket slutet som en början. Och det är upp till var och en av oss att bestämma vilka personer som ska vara med i nästa kapitel av handlingen. Jag vill bara säga, att ni alla kommer spela en roll i min handling. Jag kommer vårda er alla lite extra i nästa kapitel. Och jag tar stöd och peppning av er, även om jag inte alltid lyfter telefonluren.
Och kanske är det dumt av mig att säga en sanning. Men jag hoppas att jag får vara med i ert nästa kapitel också. Jag hoppas att jag åtminstone får vara en biroll som skymtar förbi. Jag kan nöja mig med det, eftersom jag kan göra mycket av en liten roll. Och min blogg finns är, inte bara för mig, utan även för er. För genom den kan jag tala, rakt in i era hjärtan. Och förhoppningsvis få er att känna samma sak som jag gjorde nyss. Vad man nu ska kalla det.
Kanske bara en gnutta lycka.
/Jenny
Titanic, ett Astrid Lindgrens barn
Du var som Titanic, när du försvann.
Isbergen hade aldrig rört dig i ryggen tidigare,
ändå var det toppen, ytan som fick dig på fall.
Hur många människor drog du med in i dimman?
Hur många drunknade, i den våg du lämnade efter dig,
som ringar på vattenyta, som träsmak på däck,
som fastklistrade skrik i gommen.
Eller bara en lätt darrning på handen.
Och egentligen var det kanske så,
att du gått på grund sedan länge.
Men alltid kryssat på barmhärtighet,
med läckor i skrovet.
Med läckor i själen.
De döpte dig till Ronja.
Ett Astrid Lindgrens barn.
Men namnskylten rostade i ytvattnet.
Och Nangiala blev din fristad,
långt innan du hamnade på båtkyrkogården.
Du var som Titanic, osänkbar enligt människorna.
Men din själ vägde mer än vad vatten kunde tåla.
Och kanske var det därför,
du trivdes bättre under vintertid.
Eller så handlade det om snön.
Att du tyckte dig få en rättvisare skepnad,
täckt med oskuldsfullhetens färg.
Och ändå föll du genom famnen,
på din älskade snö,
ett avtryck av värme,
som smälte under tyngden,
samtidigt som du kylde varje desperat människas hjärta,
på djupet,
och fick de att tvivla på förskoning.
Som du kanske hade men inte tänkte skänka.
Som du kanske fruktade,
så mycket att du hellre ville dränka.
Som lade sig som frostat glas över era själar.
När ni gick under,
tillsammans,
tätt följda,
tätt ledda,
av ett Astrid Lindgrens barn.
Want some more?
/Jenny
Riktigt sliten.
Jag är så fruktansvärt sliten,och ni vet hur jag blir när jag blir trött.
Fnissig, dryg och emo. Förövrigt har jag också sjukt ont i mina stackars axlar som jag tydligen går och spänner hela tiden.
Jag tänkte vara som alla andra människor och skriva ett alldeles vardagligt inlägg och kanske beklaga mig lite till och med. Jag är sjukt less på detta projektarbete också för det tycks ta me fan aldrig ta slut. Det är tänkt att vi ska ruttna i ett hörn Karin.
Det här sög ju. Jag som lovade läsvärda inlägg denna vecka. Men än har jag inte gjort er besviken, veckan är lång och orden är många. Men jag måste varva det med realism för att bekanta mig med den grå verkligheten som inte tillhör mina texter.
Ta hand om varandra
/jenny
Bella
Det bor en stjärnhimmel i ditt hår, Bella.
Och där ryms både ljus och värme för den tröstlöse.
Men bland alla dina stjärnor är ingen så nära som den i din blick.
Så förenades vänlighet och omsorg och så följde jag ljuset av dig,
och fann ett hem.
Det bor en magiker i din famn, Bella.
Och han rymmer både frihetsfåglar och hjärtevänner.
Men trots magikerns kraft är inget så magiskt,
som din verklighetsförankrade smekning.
Så förenades magi och hjärtklappning och så flög jag mot ljuset med dig,
och fann ett hem.
Det bor en skymningssaga i dina andetag, Bella.
Och där ryms både orosmoln och lyckliga i alla sina dagar.
Men trots dina sagor så innebär inget mer lycka
för mig,
än dina kvällströtta viskningar om livet.
Så förenades sagan och livet och så fördes jag mot gryningsljuset av alla dina visioner,
och fann ett hem.
Du är min natt och min dag, Bella.
Du rymmer solens värme och månens ljus.
Du leder och formar och längtar efter vår.
Smälter is och oro.
Så fann jag mitt hem Bella.
Genom dig.
Genom ditt ljus.
Och jag trodde det kallades för att kasta sig handlöst ut i livet.
Men det är inte handlöst, för du är min livboj, Bella.
Och ditt ljus är min fyr.
Jag tror minsann det kallas för att leva,
jag tror att det kallas för ett hem i världen.
Och jag har mitt hem överallt Bella.
Överallt, där jag har dig.
Det får tala för sig själv.
/Jenny
herrejösses!
Men jag lovar att jag ska skriva ngt läsvärt denna vecka, men inte just nu. Först måste jag knäcka en nöt för braighet ;)
På återseende!
/Jenny
Skilj på dem!
Låt se vad kvällen har att erbjuda ;)
/Jenny
Törnrosa vs dvärgarna, vem vill du helst vara?
Men vad hände med dvärgarna? Hur många flickor suktade efter dem? Hur många män ville få deras kroppsbyggnad?
Hur många av er håller med att trots att disney bidragit till dåliga ideal på alla sätt och vis, så kan vi inte låta bli att älska det. Och är inte det ett jävulskt trick? och går vi inte med på alldeles för mycket trams? Bara för att det ju är så himla gulligt, ändå.
/Jenny
Inspirationen fortsätter att jaga mig
Jag fortsätter väl att ge er av mina ord. Ge av mig själv, eller som Jennie skulle sagt; vika ut mig. Men till skillnad från en prostituerad så tar jag inte betalt, inte heller i uppmärksamhet. Jag sätter ut lappen frivillig entré och hoppas att någon ska skänka något frivilligt.
Det älskas och hatas på utdragna breddgrader,
och barometrarna visar på outhärdlig smärta.
Det smygs och viskas och det slåss och fnittras,
Bakom portkoder, kodlås, hänglås och hjärtlås.
Och det tjuvpratas och tjuvtittas,
genom mobiltelefoner och nyckelhål,
samtal som aldrig verkar fullbordade,
utsikter som aldrig blir till hela synfält.
Och det älskas att hata mot sammanpressade läppar,
likväl som det hatas att vara älskad av den olämplige.
Det älskas och hatas på utdragna breddgrader,
och barometrarna visar på vindstilla livstid,
i en oförglömlig människas hjärta.
Olaga intrång och hot.
Olaga kärlek på krok.
Och för alla gånger som du glömde att säga förlåt.
/Jenny
Vad har du gjort med ditt liv, Veronica?
Det bubblar av tillit under huden, Veronica.
Och när du flyger, är det som om alla dina sorger blir en illusion av en fallskärm.
Och det bubblar av tillit under huden, som du förnekar med brun-utan-sol och smärtstillande.
Det brister i fogarna av insikt, Veronica.
Och när du sprättar, är det som om alla dina demoner blir mer än bara skuggor på väggarna.
Och det brister i fogarna av insikt, som du låter doktorn sy ihop, med blicken fastnaglad i hans, med hopp om att han ska förstå. Men han viker sig för din skönhet.
Låter dig leva, låter dig dö, låter dig gå.
Det brinner i hjärtat av saknad, Veronica.
Och när du håller andan, är det som om alla dina framtidsvisioner med honom får en fristad.
Och det brinner i hjärtat av saknad, som du håller andan inför men tvingas svälja.
Tårarna skär sig mot din stolta fasad och bildar misstro hos en skara nyfikna åskådare.
Det karvas med skalpeller av rädsla för det goda, Veronica.
Och när du låter det rinna, är det som om all din rädsla byter skepnad.
Och det karvas med skalpeller av rädsla, som du bandagerar med håliga sockor och knyter presentsnören omkring, så det skall synas att du äger det vi kallar för mod.
Det bubblar av tillit och förnekelse, och det brister i fogarna av insikt, och det brinner i hjärtat av saknad och karvas med skalpeller av rädsla för det goda. Och allt jag vill är att hålla om dig. Vad har du gjort med ditt liv Veronica, eftersom du finner det värt att leka med döden och byta rädsla för det goda mot en intetsägande flod av liv, i form av blod.
Eftersom du struntar i fallskärmen och greppar efter ihåligheten, som du vet gärna tar dig i handen.
Men ibland tror jag, att du är starkare än alla vi andra.
Håll om mig, Veronica, skydda mig mot livet. Och du håller om mig, du smeker mig med dina brun-utan-sol händer, tittar på mig med dimmig blick. Och djupt inom mig kan jag inte sluta att undra; Vad har du gjort med ditt liv, Veronica? Eftersom du vägrar att leva.
vad har jag gjort för att skrämma bort folks kommentarer och engagemang för mitt liv? XD haha
/Jenny
Det här är ett inlägg att kommentera!
Nedan har jag hämtat en dikt, som enligt min mening är fantastiskt bra. Nu vill jag höra era åsikter.
Tänk er en analys (som jag vet att ni hatar) men en mycket kort. Hittar ni ett budskap? Vem är hon? Vem är personen som skriver? Jag låg nämligen och funderade över den själv inatt och fann mycket intressant.
Det är en lång väg till altaret, min kära
När alla dina synder är botade,
så ska jag binda dig till händer och fötter,
och föra fram dig till altaret.
Men jag har aldrig varit hårdhänt,
och kommer aldrig att bli tänd,
av sådana som du.
Trots att du tänder,
vilken ynka homofob eller oduglig som helst.
Och du skriver ord av tvivel hos den salige.
Så varför, skulle inte jag kunna utveckla en dragning,
till sådana som du, till hårda tag, till livet och
det ständiga sötsug som omger dig.
Till dig från mig,
som ett minne av dina nätta fötter,
ett jävla svek som stämplats in och bränner,
och det skaver när du borrar ner tårna i sandensådär djupt
och gömmer dem för omvärlden.
För du var så jävla rädd för att inte få bevaras,
Så jävla rädd för att inte få finnas,
att du använde mig; som parasiten använder sig av värddjur.
Och de där jävla fötterna, som jag föll framför,
som jag sprang ikapp med på sommarängen,
innan jag insåg hur vassa de var.
innan jag upptäckte att du sparkade,
hellre än slogs.
För att du inte ville fajtas ansikte mot ansikte med livet.
utan föredrog att sparka på smalben.
Trodde du var omgiven av sand och sten.
Men du fattade visst aldrig att det var ansiktet,
som strutsen stoppade i sanden,
och inte fötterna.
Och du var så jävla liten, och rädd
för livet.
Men inte flydde du för det.
Och du var så jävla smart, och vacker,
bedårande.
att jag inte förstod hur jag skulle kunna sluta älska,
Dig.
För du kände livet, lite för väl.
Det fanns någon outtalad logik i att sparkas,
hellre än att slåss.
Fanns en logik i att stoppa fötterna i sanden,
de nätta men vassa
istället för huvudet, ansiktet, det bedårande,
fängslande.
För ditt ansikte skadade aldrig någon.
Det var dina fötter som ställde till det.
Och det gjorde så jävla ont att du använde mig för att skyla dem med.
Och det gjorde så jävla ont att jag inte kunde annat än gråta,
framför dina fötter,
av lycka, för att du såg mig.
För ditt leende skadade aldrig någon.
Och jag förstod aldrig varför det skavde som det gjorde,
varje gång du öppnade dig för mig.
Jag förstod aldrig varför jag inte ville lyssna,
när du skrek i desperation,
varför jag istället hyschade, smekte och blundade,
bad dig att visa mig ditt leende.
Du trollband mig,
Slyna, orden bränner fortfarande på tungan
Men du använde mig; som parasiten
använder sitt värddjur,
för överlevnad.
Jag var aldrig mer än ett nödvändigt ont,
en psyko(pat)log,
till för att ge dig en viloplats.
Och jag förstod aldrig varför du inte ville behålla ditt koncept;
att man inte kan fly undan livet,
utan grävde upp fötterna illa kvickt,
när jag började älska med dig.
Jag gav dig en gåva,
för det gjorde så ont att se dig gå här på jorden,
utan vingar,
rädd,
(för mig)
Och du grävde upp dina fötter den natten,
i tron om att du botat alla dina synder,
genom att låta mig röra vid dig.
Men jag genomskådade dina synder,
och gav dig ett löfte;
när alla dina synder är botade,
så ska jag binda dig till händer och fötter,
och föra fram dig till altaret.
Du sa att man inte kan fly undan livet.
Ändå lyckades du den natten.
Jag gav dig en sista viloplats,
min kära.
men hade du sett mig då,
hade du stoppat ditt vackra ansikte i sanden,
för som jag sa till dig redan då,
varför skulle inte jag kunna utveckla en dragning,
till sådana som du, (även döda)
till livet, (även det sjuka)
och det ständiga sötsug du omgav mig med,
genom att låta mig vara ditt värddjur.
Plocka fram er poetiska och analytiska ådra nu och möt mig på djupt vatten av flödande tankar!
/Jenny
Hur kommer det sig...
Även när jag känner mig harmonisk gör det sig påmint!
/Jenny
Jag har börjat läsa en del böcker.
Läser böcker för att inse hur många ord en tanke kan rymma och hur mycket handling det kan bli av ett enda syfte.
Läser böcker för att kunna tänka att de är skapta av människor, för människor, men att författaren tycks ha änglalik talang. Eller läser böcker för att inse att jag hade klarat det minst lika bra själv.
Jag läser gamla texter, och tittar på gamla foton, bara för att inse att jag aldrig hade klarat det utan dig, och dig. Men det kanske jag inte förstod då. Jag kanske förstår nu, fast jag vill låta bli. Men det hjälper mig att spara, spara det som en varm klump nära hjärtat.
Jag har börjat läsa böcker igen. Bara så ni vet, liksom...
/Jenny
När pianot glänser
Idag dammar jag av pianot, och jag undrar varför det ser så tyst ut. Vad det är som saknas, och varför jag vill att det ska stå öppet. Kanske för att det ska vara tillgängligt. Kanske för att drömmen försvann men längtan står kvar. Och för att dörrarna ska lämnas öppna utifall drömmen får för sig att komma tillbaka. J
ag förstår dig mamma.
Idag dammar jag av pianot utan att känna at tdet lever, för mig. Men jag dammar det för någon annans skull. Någon som brukar vila sina små fingrar där. Som brukar ta ljusa och mörka toner, skratta och få det svarta att leva och glänsa som aldrig förr. Någon som ibland försöker fälla ner luckan och stänga pianot, men som vi säger till att det ska stå öppet.
Och jag kan inte låta bli att undra, vad som hade hänt om det hade fått vara stängt, om drömmarna fått en chans att stanna kvar och beblanda sig med mystiken. Om det bara hade öppnats i de stunder när man kände sig som allra närmast, som allra mest berörd och som allra mest levande.
Men jag förstår dig mamma.
När jag var liten tyckte jag om att damma av pianot och få se det glänsa, se det leva. Kanske tycker jag om att damma av det även idag, för att få chansen att damma bort glömska och väcka minnen igen. Men nu när jag är stor, så tycker jag allra mest av att sitta på avstånd och lyssna, när någon annan, inte äldre än jag var när jag försökte fånga mina första toner, spelar sina melodier. Spelar och skrattar, och får mig att tro att drömamr kan stanna, även om inte locket är stängt, om det är tänkt att de ska stanna.
Jag förstår inte det här med människor och bloggar
Och jag som trodde på kvantitet, tji fick jag.
Och kanske känner jag mig lite lurad på tillvaron, lite lurad bland alla idioter till människor som jag envisas med att älska så fruktansvärt mycket att det gör ont i mig. Lite lurad på den där musiken jag dansade till, att det visade sig att den var döv för alla andra och att ingen förstod min längtan.
Och kanske är det så att det är en egoist som talar, när jag säger att jag tror på mig själv genom andra. När jag märker at uppmärksamhet höjer min bristande självkänsla. Och självförtroendet sviktar när uppmärksamheten saknas. Kanske är jag inte bättre än alla de där ute som tigger om uppmärksamhet på ett antal olika, dåliga, desperata vis. Men jag föredrar att göra det genom ett överflöd av ord än ett överflöd av sår.
Och kanske är det så att jag aldrig kommer få människor att lyssna. Få människor att förstå. Kanske kommer de inte ens att förstå vilket värde de har. Någonsin. Men jag pratar om hopplösa fall, pratar om att vi inte får kalla någon för hopplös. Jag begrundar mina tankar och jag tvivlar.
Och kanske är det så att jag använder fel motiv. Jag skriver med syfte att få finnas till. Jag skriver med syfte att få andra att greppa det som inte greppas normalt sätt, vid köksborden hemma hos Svensson. Men kanske underskattar jag människor, kanske fäster jag för mycket fokus vid idioterna att jag glömmer mäniskorna bakom. Glömmer att det som föregår hemma hos Svensson kanske skulle få mig att tappa andan och lära mig en läxa.
Och kanske är det så att hur mycket man än får lära sig att tro på sig själv, bejaka sig själv och ge en plats åt sig själv i världen, så är det som det alltid kommer att vara. Min plats är en plats likt alla andra, och inte ens med viljan att påverka kan jag rucka på utrymmet.
Och kanske, kanske är det bara så.
/Jenny
Vem är hon?
Där är hon, hon som tar livet i hand, utan att fråga om lov.
Hon, som dansar till toner av döv musik, för att inse att hon är uppfylld av längtan.
Där är hon som bär svaren, på alla olösta gåtor, i sina händer,
öppnar de varsamt som gåvor från livet, presentförpackningar.
Hon som väcker sig själv med aha-upplevelser, en måndagsmorgon, och låter dess mening växa sig starkare, i takt med solstrålarna.
Där sitter hon och skriver, med ett enda syfte, att få finnas till.
För aldrig är väl hon så mycket någon, som med fingrarna varsamt vilande på tangentbordet, medveten om att hon kan få väcka andra med samma milda insikt, en måndagsmorgon.
Det sprider leende på hennes egna läppar.
Ett leende som smittar.
Ursäkta, men det måste sägas!
Jennie kan åka slalom! :O
Hanna uppdaterar med solsken och jag kan känna hennes kreativa sida och livslust enda hit!
Madeleine uppdaterar INTE! Vilket får mig att undra vad som händer, och oavsett vad det är så är det intressant.
De nissar som inte har blogg skall inte nämnas.
Sandra är sneaky och smider onda planer i hemlighet tror jag, eller så har hon bara förstått tjusningen med att vara ickenåbar!
Hannapanna är i stockholm och upplever värmen i en mössa!
Jag säger bara det, det är intressant me dmänniskors liv!
/Jenny
Värdelöst!
Jag kanske ska börja köra med det där att ni får be mig om ett ämne ni vill veta min åsikt i. För det här kändes ju väldigt tråkigt.
Solen skiner idag också.
Jag har ganska många idéer.
/Jenny
Ännu en dag till samlingen
Jag tror bestämt att jag fick ur mig lite för många ord för att någon skulle hänga med igår. Sedan igår morse ahr jag skrivit 8 inlägg tror jag som alla saknar kommentarer. Men jag antar att folk ahr bättre saker att göra än att läsa bloggar under påskhelgen. Stackars de som itne hunnit läsa och kommer tillbaka om ett par dagar. De kommer få tillbringa timmar på denna blogg för att hinna ikapp!
För er som hade tid att kika in en påskafton som denna så vill jag bara säga; Hej!
Hoppas ni har det bra allihopa. Säkert sprutar det godis ur öron, näsa, hals på er. Ni är som fullproppade godisvulkaner på gränsen till att sprängas!
Det skall erkännas att denna dag inte gått till att göra särskilt mycket nytta. Faktiskt har jag inte gjort särskilt mycket alls. Men det verkar inte hjälpa min uppstressade själ och mitt liggande skolarbete att komma sams. Snart måste jag börja medla mellan de för att det itne ska utbryta tredje världskriget här i skogen! Poff sa det och alla atombomber som jag gömt i skogen exploderar. Detta var helt random, helt onödigt.
Hur som helst. Jag tror jag ska ge mig för idag för här verkar jag inte göra någon nytta. Inte för att jag gör någon nytta utanför bloggen heller. Men då kan man säga att man inte suttit framför datorn HELA dagen, om någon undrar. Haen fortsatt bra påskafton!
Kramar
/Jenny
Man får köra ett eget race
Varför ha idoler? Gurus? Eller en religion? När man kan se upp till sig själv och använda sig själv som bild för att nå ett rimligt mål i utveckling!
Förebilder kan vara bra, men att jämföra sig med andra är orimligt. Men det är nästan helt omöjligt att frångå. Tyvärr. Dock måste man lägga större vikt vid att få sig själv att förstå att även om man ser upp till andra så är det bara sig själv man har att utgå och utvecklas ifrån. Ingen annan kan sätta begränsningar för vad Du kan uppnå. Men genom att ha andra som idoler och eftersträva något som de har så är risken stor att Du kommer begränsa dig själv. Gör itne det. Ingen annan kommer göra det och det är synd om du ska ha dig själv som största fiende. Lita på dig själv, lita på din egen förmåga och lär dig hitta stöd och belägg för vad du vill uppnå, hos dig själv, för dig själv, genom dig själv. För du är bara du för din egen skull och du utvecklas bara för dig, inte för att någon annan ska må bättre.
Så om man vill vara en bra förebild för andra, då ska man gå ut med att man har sig själv som förebild och ifrågasätta andra som ser upp till en. För eftersom de ser upp till dig så kommer de att lyssna och förhoppningsvis ha lättare att ta till sig vikten av att hålla om sig själv och se upp till sig själv. För man har en tendens att aldrig vara så liten som när man tittar på sig själv. Och man har en tendens att aldrig vara så förlåtande som när någon man ser upp till gör ett misstag. Men ser du upp till dig själv kommer du ha lättare att förlåta och du kommer aldrig behöva känna dig liten och ynklig, när du umgås med dig själv. För det är då du ska vara som störst!
/Jenny
Att hålla om sig själv i solsken.
Och idag håller jag om mig själv ikapp med solen. För jag kände att idag är jag så nära mig själv, som man bara blir ibland när man tillåter sig att hålla om sig själv.
Och idag tar jag tillfället i akt och ber om ursäkt till mig själv för alla de gånger när jag kritiskt har avfärdat mig, ignorerat mig, eller tvivlat på mig. Jag vill sluta fred med mig själv idag och ge mig tillåtelse att stänga dörren bakom mig och inte göra tröskeln tillgänglig. Ge mig själv tillåtelse att värma upp mig och höra hjärtats frislag. Öppna upp och ge tillbaka det jag tagit av mig själv under mörka dagar och nätter. För en gångs skull vara ett batteri för mig själv, för man kan inte jämt leva på solenergi.
Idag håller jag om mig själv i solskenet, och det tycker jag att ni också ska göra. Såväl fysiskt som mentalt.
Påskpussar
/Jenny
Kvantitet vs kvalitet
Jag jobbade extra på Online i 2 månader och lärde mig att ju fler kunder man hinner avverka desstå fler chanser har man på sig att få iväg en order. Jag tror, nu för tiden, att det samma gäller för texter och skrivande. Kvantitet före kvalitet. För på 1000 texter kommer jag ha större chans att hitta kvalitet än på 10 texter. Det är jag nästan säker på i dagsläget. Och jag tror att chansen att lyckas komma någonstans, såväl utvecklingsmäsigt som kvalitetsmässigt ökar med exakt 990 gånger, i exemplet ovan. Det finns säkert någon eller några av er som inte delar denna åsikt. Och så är det ju alltid, man kan inte få alla att följa ens eget exempel. Och skrivande är ju något otroligt individuellt, så det här passar säkert inte alls alla! Men jag ville bara säga det. Att jag är uppväxt med att kvalitet går före kvantitet, men på senaste tiden har jag börjat värdera om. För i många fall har jag insett att kvantitet ger mer utrymme, mer tid, fler chanser till utveckling, fler chanser till att göra fel, men även fler chanser att göra rätt. Fler chanser att bli nöjd, fler chanser att uppmå sina mål och fler möjligheter.
Jag vill koppla det här till en annan sak. Nämligen det faktum att när människor inte vet vad de ska göra, så gör de ingenting. Det är en sak som jag vill ändra på. I och med att man tänker kvantitet istället för kvalitet så tror jag starkt på att chansen för att agera i en situation ökar. Och om man inte vet hur man ska agera, så tror jag att man med detta synsett inser att man ändå bör agera, och kanske följer sin magkänsla.
Naturligtvis ska man inte glömma vikten av att lägga ner extra mycket tid och energi på en och samma sak för att det ska bli av riktigt bra kvalitet. Men tänk också på alla möjligheter som öppnas, om man vågar ge sig på kvantitet. För jag tror, sedan en tid tillbaka, stenhårt på att det kan vara ett ord med positiv betydelse.
/Jenny
Ibland är det nog så
Ibland. Är det som om hela himlen gråter, även om solen gett mig brännmärken som smärtar och svider.
Och ibland, ibland är det som om även tiden slutar forsa, men isen under mina fötter smälter, trots kyla.
Och ibland, ibland skiner solen från en klarblå himmel, och det tåras av saltvatten i ögonvrån, trots att man inte känt smärtan av solskenet ännu.
Ibland är det som om hela världen är komplex. Som om allt naturligt förväntas ifrågasättas. Som om det förväntas av mig att jag ska knäcka en nöt som saknar skal. Men det gör jag naturligtvis aldrig. Gör jag naturligtvis aldrig. Naturligtvis aldrig. Aldrig.
Vad är det som skänker lugn till dig?
Ett vänligt ord?
En stilla stund för dig själv?
En särskild låt?
En god bok?
En kopp te?
Ett städat hus?
Meditation?
Träning?
Att äta?
Tystnad?
Vad är det som skänker lugn till dig?
Går det att lugna vilken typ av oro som helst?
Fysisk men även mental.
Känslan av lugn är inte som lycka. Den är färskvara. Går helt enkelt inte att konservera. Det är därför vi måste fylla på den regelbundet. Många av oss glömmer det. Glömmer att ge oss själva det vi allra bäst behöver. Eller bryr oss inte ens om att ta reda på vilket man själv föredrar. Och ibland är det så att ingen tid, inga ord eller meditationsstunder i världen kan lugna.
Men visst är det så att när man upplever lugn, inifrån och ut, fysiskt såväl som mentalt, då glömmer man bort hur svårt det ibland kan vara att uppnå just det. Och tur är kanske det, för om vi ständigt påmindes om svårigheten i att skapa lugn så skulle vi kanske sluta eftersträva det, och då skulle många av oss, för att inte säga alla, sluta fungera ordentligt.
Så ibland undrar jag om det inte är just det, just lugn, det svåråtkomliga, det underbara, det stillsamma, som är nyckeln till lycka och välbefinnande.
/Jenny
Alla människor är idioter - men jag älskar de mest av allt!
Vet du, att du har en egen hylla, vid min säng, att jag placerat dig där, och kallar dig för skyddsängel?
Vet ni om att det finns människor runt omkring oss som fyller upp ett helt otroligt tomrum hos mänskligheten? Vet ni vad jag menar? De personerna som utstrålar allt det där som man behöver, för att aldrig känna sig ensam. Inte ens när personen inte är i närheten. Så länge man har denne i tankarna. Vet ni att de personerna är många fler än ni tror? Många fler än ni någonsin kommer kunna föreställa er, och som ni aldrig någonsin kommer hinna möta. Vet ni att alla människor föds med potentialen att kunna bli en sådan människa? En sådan människa som folk benämner som lyckad, som folk pratar om med genuin kärlek i rösten, och som förändrar livet för många runt omkring. Om ni inte visste det så kan jag tala om det för er nu. Så, vilken idiot är väl jag, som pratar om hopplösa fall redan under min rubrik på bloggen? Vilka idioter är väl vi, som går runt med fördomar och dömer andra, när de egentligen förtjänar en andra chans lia mycket som du?
Vet du, att många av mina tankar aldrig går fullbordade utan att jag talat med dig?
Vet du, att du laddar mina batterier bara genom att finnas till?
Människor är idioter. Människor är osmarta, otänksamma och obegåvade. Människor är ett dysfunktionellt släkte som tror att de förstår mer än vad de gör och lever ut över breddarna av sin förmåga. Men jag älskar människor. Och allra mest älskar jag de människorna som lyckas utstråla den där tryggheten som får en att adrig känna sig ensam. De människorna som har insett att de förtjänar en andra chans och som därmed kan ge det till andra. Och alla människor föds med potentialen att bli en sådan människa, att vara en sådan människa fullt ut, om de skaffar sig den insikten att allt går om man så vill.
Alla människor är idioter, men jag älskar de allihopa!
Vet du, att för mig, är du en skyddsängel och ett batteri.
Men ingenting är du lika mycket, som du är min medmänniska, och min vän.
/Jenny
Lycka - färskvara eller konserverad?
Finns det risk för att det fått en obestämbar bismak om inläggningen var för stark, eller om man väntade för länge med att ta tillvara på det? Väntar man för länge med att använda frysta bär så smakar dem inte så bra. Kanske skulle man bli besviken, för att lyckan inte motsvarade förväntningarna, för att det inte hade samma kraft som man önskade. Jag tror på ett koncept som bygger på balans, en medelväg. Lycka är färskvara så endast går att konservera om den redan använts.
Hmm... hur ska jag förklara. Tänk er en sockerkaka... med hål i mitten. Ni äter upp kakan och blir glada, och i det där hålet "som blir kvar" sparas alla minnen, känslor och skratt som kom av just den kakan. Det är itne så långsökt som det låter. Det är ganska praktiskt om man tänker på saken. Precis som att det förekommer en massa tomrum mellan alla atomer vi är uppbyggda av som egentlgen inte fyller någon funktion så är detta ett sätt att komprimera känslor och minnen i en form som det finns oräknerligt med plats för. Så att vi kan samla lycka och plocka fram en måbrakänsla som varar för evigt. Plocka tillbaka, plocka fram, och kanske även bygga på gammal lycka med ny och utvidga dess mening.
Jag tror på konserverad lycka under obestämbar tid. Men jag tror att lycka måste användas som färskvara för att man ska kunna ha något att konservera.
Med andra ord, det är tillåtet att både äta kakan och ha den kvar. Det är de människor som inte förstått det konceptet som inte vågar känna lycka, i tron om att det då ska bli lyckliga.
Långfredag
Jag är lika stressad och uppe ivarv som jag var igår, som jag var då, som jag är imorgon.
Och jag undrar hur länge denna dag kommer vara?
Om jag hinner göra extra mycket nytta, hinner skriva extra många ord, eller beblanda mig med extra många känslor. Det är långfredag, men klockan är snart elva. Klockan är redan för mycket för att jag ska tro att denna dag kommer ge mig extra mycket tid.
För tiden är ju konservativ och objektiv, inte sant?
Så varför skulle just idag utgöra ett hinder för visarna att snurra, en möjlighet för mig att vila?
Men man talar om att tankens kraft är stark, att den kan flytta berg. Och i så fall ska jag ägna denna dag åt att flytta berg framför tiden och hindra dess framfart. Men jag lovar att det som då kommer finnas kvar i slutet av dagen, är någon allt för trött. För trött för att inse att arbetet aldrig motarbetade tiden utan fick den att rusa, ikapp med pulsen och hjärtats slag. I takt med benen som aldrig fick ro att sätta sig ned, i rädsla för att tappa tiden. I rädsla för att dagen skulle vara för kort, för lång, för ensam, för tidskrävande, eller en bevsikelse. Så när tanken flyttat berg och du sitter kvar, men skakar häftigt i benen som vägrar att stilla sig. Då undrar jag bara vilken besvikelse som är störst...
fel
Jag ahr gått igenom och fixat dit lite kategorier nu iaf. Så det ska bli lättare att hitta runt, om ni får för er att ni vill läsa gamla läsvärda inlägg, hehe :P
Hoppas det inte kommer upp några fler gamla konstiga inlägg utan min vetskap.
Godnattkramar
/Jenny
Jag tror inte...
Jag tror inte du fattar att du är ett personligt mirakel och att jag ler inombords varje gång du kliver in i ett rum.
ingen ser mig som du
Och jag undrar,
varför du inte ser mig.
Om det är för stora avstånd,
brist på intresse,
eller
om du helt enkelt inte kan se.
Du sitter mitt emot mig.
Och jag undrar,
hur det kommer sig att jag pendlar,
mellan känslan av att inte vara sedd
och att vara den enda.
För varje gång vi snuddar vid varandra,
är det som om du tar igen alla tomma blickar,
är det som om du råder bot,
på det som aldrig var ditt fel,
men som får mig att känna mig,
som ingen.
Du sitter mitt emot mig.
Och jag undrar,
vem som gav dig makten att ge syndernas förlåtelse,
till alla som inte förstod,
råda bot,
på det som aldrig var ditt fel.
Och vem som fick dig att se,
trots att du aldrig tittat åt mig.
Vem som fick dig att se,
mig som ingen annan.
Varje gång du ser mig,
med dina händer,
känner jag mig älskad,
som ingen annan.
/Jenny
Någon stor!
Wanna be someone like that?
Varför inte?
Har tiden ändå lyckats samla ihop det som blev över så kan man ju sprida det för vinden genom ett bra motiv.
Så som lycka.
/Jenny
Vad är högstatustexter och ord?
Men vad betyder egentligen högstatus inom skrivande så länge man skriver med hjärta och själ?
Ingenting,
det betyder ingenting.
Men fan va bra jag är!
/Jenny
Det kommer en tid
Det kommer en tid. Det kommer en tid av upprättelse. Det kommer att komma en tid, min tid, och jag vet det. Trots att jag vet att jag inte kan veta så har jag bestämt mig för att veta. Då kommer ni förstå, hela landet ska förstå, inse vad de gått misste om. Jag är inte bra på webdesign, inte bra på idrott, inte muskialisk och jag saknar konstnärligt seende. Men jag ville ju tro att jag har något som andra saknar. Har något som kommer att uppmärksammas. Har något som ger mer till de som inte kan det än till dem som förstår. Ger mer till de som inte är mig lika. Och jag vill veta att det kommer en tid som tillhör mig, tillhör mina ord och uttryck, som slår igenom med sådan kraft att ingen bryr sig om att uppmärksamma av vilken anledning de blev träffade. Den vars ansikte pryder en billig pocket på ICA, eller vars ord får någons tårar att sluta trilla. Någon vars existens är betydelsefull, för fler än de utvalda. För att alla är utvalda och för att alla får tillhöra de utvalda. För att alla är speciella och för att jag skulle vara något uppmärksammat, utanför rampljuset. Som en informell ledare vad gäller tankar och känslor, reflektioner och analyser. Eller kanske är det en desperation som har uppstått och som gör att jag överskattar just den förmågan.Just den förmågan jag håller som allra mest kär. Men vad är väl en förmåga, i en mänsklig betongdjungel av spottloskor och gjutjärn, som tillhör de utvalda, men där jag inte vill vara. För att jag ville något annat än att vara en förmåga som stenas under oförstående, bakom murarna till privata områden. Där jag blivit offer för det hat som var riktat mot mänskligheten. Ett nytt tuggummi i asfalten. Där stoppskyltarna lyser med sin frånvarande tystnad, blekta i solskenet. Och jag frågar mig, varför? Varför det enda som slog igenom var knytnävarna som träffade och sjönk och drogs tillbaka, och som tog med sig förmågor och uttryck och som lämnade kvar en spillra av tiden. Ett hopplöst fall. Eventuellt värt att lösa, för någon med samma förmåga som krossades under oförståendet.
Skärtorsdag
Jag ska uppfylla mina egna profetior
Det blir tyst...
Jag vill passa på att säga hej, om det nu är någon där ute som börjat läsa bloggen ganska nygligen. Som kanske läser den tillsammans med någon. Visst dömer du mig inte efter mina ord, utan att ha träffat mig? Och var snäll och överskatta heller inte mina texter, för som någon sade idag, så skulle du bli mer än avskräckt om du träffade mig i verkligheten. Jag har en tendens att vara... ganska mycket nämligen. Men så länge du trivs här, bland en massa kryddade ord som blandats och samlats och hoprörts till en soppa, mycket god och matig, så är du välkommen att titta in.
Det är ni föresten allihopa, välkomna att ta del av mina recept på livet. Även de som är halvfärdiga, experiment eller bara något hopslängt. Alltid finns det något man kan hitta, oavsett tycke och smak. Det är väl iallafall vad jag hoppas på. Men då kanske jag får lov att utöka min repertoar om jag ska samla på mig läsare från diverse olika intresseområden. Jag är mycket dålig på sådant. Anpassning efter vad folk vill ha. Anpassning efter vad som är roligt att läsa. Det enda jag känner till, som i och för sig är en mycket bra länk, enligt mig, är intresse för livet. Livet är ett av mina största intressen och jag skulle nog vilja sticka ut näsan så pass mycket att jag hävdade att majoriteten av människorna nog delar det med mig. Så på det viset är jag tillgänglig för alla, trots min dåliga anpassningsförmåga. Men dålig anpassningsförmåga faller in ganska fint under rubriken livet, för ingen människa har nog lyckats bemästra konsten att anpassa sig till livet, på ett vis som gör att de kan känna sig lyckade. Men vi kan vara lyckade på så många andra vis. För vi har ju så många fler intresseområden än livet. Eller, har vi inte det?
I så fall rymmer jag alla dina intressen, alla dina önskningar och alla dina förväntningar under rubriken Livet.
Nästa gång pratar vi om den enskilda individen, eller hur?!
/Jenny
Saknar något att kalla detta för...
Varför väger ni mina ord i en vågskål innan ni tar på er ett leende?
Vad förväntar ni er? Att jag helt ska ha bytt stil eller tappat uttrycksförmågan sedan förra gången ni läste? Men det är väl så när det handlar om sympatikommentarer och vänskapliga klappar på axeln. Det tar tid att klä på sig ett naturtroget leende och känna sig trygg med att även mottagaren ska gå på det. Är det inte lättast att både övertala, övertyga och påverka sig själv med sina egna ord och tankar? Men ärligt talat så tror jag att det är svårare att övertyga mig än er själva att det ni säger är sant. Ni förstår, jag lever på undantag, mina egna. Jag bygger meningar som inte är stilistiskt vackra, enbart till nytta för mig själv. Jag drömmer om att påverka andra med ord som jag inte själv förstått. Jag viskar tankar i mitt eget öra för att döva smärtan av ensamheten. Jag upptar min egen tid med tankar om livet som jag gett mig själv som sysselsättning. En sysselsättning som jag drömmer ska bli er en vacker dag. Jag vill att ni ska leta budskap och toner i de texter som gjorts av en tondöv drömmare med urusel stilkänsla och ickebefintligt konstseende. Jag vill att ni ska känna er hemma i de texter som handlar om mig på ett diffust vis, eller om livet på ett konkret sätt. Jag önskar att ni såg vad jag såg och uppskattade det jag inte uppskattade. Dagdrömde i de banor jag byggt åt er och somnade med ett leende i den sista tanken för dagen, som jag fått vara med att placera hos era sinnen. Behöver ni väga mina ord i en vågskål innan ni tar på er ett leende? Lita på att jag vägleder er dit, där ni vill vara. Skapar drömmar efter era behov och klär orden i den grammatik som bäst visar vägen. Lita på mina ord lika mycket som jag litar på makthavande. Makthavande med en lätt smekning över varsamt vilande minnen, stilla slumrande sinnen. Makthavande, på ett sätt ni inte sett än. Som en kärleksfull viskning i nacken när ni ska sova. Som en varm kopp te när ni fryser. Som uppfyller drömmar, behov och leenden. Maktskap. Anpassat efter dig, efter er. Maktskap där det är ni som styr, men någon annan som för. Som en dans mellan kvinna och man, där kvinnan styr mannen som för. Tillåt mig att föra er mot ett leende i slutet av dagen. Mot en tanke du inte vet varifrån den kom. En tanke där du ser oss le, tillsammans. En tanke på ett leende. En tanke på livet i stort och smått. En tanke, inte mer konkret än en känsla, formbar, om så bara två nyanser. Leende med eller utan en bländande tandrad. Vem vill du ska var din sista tanke? Vems bild kommer att bli ditt sömndruckna leende? Låt dig föras, så du får styra. Om så bara vilken nyans av lycka du vill uppvisa.
Godnattkramar
/Jenny
haha
Men uppskattning är ju alltid roligt oavsett vilken ålder det är på vackra maskulina armar :P
Dags att börja söka lammkött då.
Blandar seriösa blogginlägg med oseriösa, så får ni lite omväxling tänkte jag
/Jenny
Wanna have some more?
När vi talar om tiden.
Då ser vi en klocka. en timvisare, en minutvisare och möjligtvis en sekundvisare som rusar, lite för snabbt när man tittar bort och alldeles för långsamt när man ser på den.
När vi talar om tiden.
Lägger jag huvudet på sned och följer visaren ett varv. Funderar på dess värde. Över om den blir värdefulalre om vi lägger märke till den, eller bättre om vi lär oss leva utan den. Tiden.
Jag talar om tiden i form av en sak. I form av substantivet klocka. För klockan kan man röra vid. Men hur mycket vi än vill sätta in tiden i ett fack, eller ge den en form som går att greppa så förblir tiden ett substantiv som inte går att ta på, inte går att vidröra. Knappt med ord, knappt med en mening, knappt med en känsla.
När vi talar om tiden.
Suddas alla normer och värderingar om livet. Och allt blir plötsligt så skört. Mormor är gammal, kusinen är ung, snart är jag försenad, imorgon slutar vi tidigt, till sommaren tar vi studenten. Tiden tickar. Mormor dör. Kusinen växer upp. Uppgiften blev försenad. Jag är hemma tidigt. Vi är studenter. Och vi fortsätter jaga tiden, sätta in den i ett fack och tro att varje gång vi har ett nytt mål så ska vi hinna. Hinna til ldet, ifrån det, ta vara på det. men tiden förblir obarmhärtig och definitiv. den är objektiv. Tiden, den enda objektiva faktorn i våra liv. Pålitlig och konservativ. En klippa. Som vi tycks göra allt för att motarbeta. trots att vi går hand i hand med tiden, och gör vi oss ovän med tiden så förlorar vi oss själva i ett virrvarr, ett kaos, i ett ohållbart samhälle. Vi är beroende av tiden. Vi är tiden.
När vi talar om tiden.
Då ser vi en klocka. Som inte rymmer något av dess egentliga innebörd.
Djur har inga klockor. Träd har inga klockor. jorden har ingen klocka. Men de har tid och vi är alla lika beroende av tiden.
När jag talar om tid.
Då ser jag en vind. En vind som inte går att stoppa. En vind som smeker medhårs ibland, går motsols ibland som leker och river och sliter och drar ibland, som knappast märks, eller är allt som märks, som är oövervinnelig, som är objektiv.
Vi talar om tid.
Men har inget begrepp om vad vi pratar om. Förutom at tdet är ett substantiv, på undantag eftersom det inte går att röra, och att vi symboliserar det med en klocka, utan att förstå att de inte går hand i hand. Utan att förstå att det enda som går hand i hand med tiden, det är vi.
Kramar <3
/Jenny
165
165 inlägg har jag skrivit på denna blogg. Hur många som var värda och inte ska jag låta vara osagt. Och aldrig trodde jag väl att jag skulle ha en blogg som varade längre än en månad, men tydligen gick det det också.
Så nu undrar jag bara, vill ni ha 165 till eller räcker det såhär?
/Jenny
Give me!
Jag är i stort behov av kroppkontakt här! :P
/Jenny
I min ensamhet
Så nu var det avklarat.
Nu ska jag röja min hemlighet om va jag sysslat med sedan jag kom till Umeå. Biblioteket var inte öppet så jag satt på Mekka i en och en halv timme och åt morotskaka, fralla och varm choklad och medan jag gjorde det så skrev jag. Jag skrev om mig, om kaféet och om människor.
JAg började skriva en kort text om det nyförälskade paret som satt bredvid mig. När jag var klar gick jag helt enkelt fram till dem och sa vad jag gjort och frågade om de ville läsa. De blev glada, jag menar hur ofta är det en främling kommer fram och säger att den skrivit om en? Sedan satte jag mig i mvg gallerian och skrev om de två männen med rutiga tröjor som väntade på samma soffa som jag. Därefter fick en av de läsa och vi bytte några ord. Det är väldigt roligt. Att betrakta människor och sedan skriva några rader, speciellt om man kan ge de chansen att läsa det sedan. hehe, en helt ny gengre helt enkelt :P
/Jenny
Det sög ju!
Kul avslutning på veckan. Och vänta, glömde jag säga att om inte mina två stora väskor går in i ett sånt där skåp på busstationen då är jag fetkörd för jag kan inte gå ngnstans med de på grund av hur otympliga dem är. Så då tänker jag sätta mig ngnstans i ett hörn i Umeå och bryta ihop.
Jag känner kärleken...
/Jenny
hotar med kärlek
Jag tycker om att se humlor, fjärilar, nyckelpigor, tussilago och snödroppar. Och jag tycker om att vara ute med kortärmad tröja. Och jag älskar att det är varmt och skönt och att solen fortfarande lyser och slänger sol på backen klockan sju på kvällen, ja till och med halv åtta.
Till alla er som önskade mig en trevlig vistelse i Västerås kan jag bara säga: Det slog in! Och ingen är gladare än jag för det. Jag behövde det här. Vi får se hur det går tillbaka i snöiga Umeå bara... Imorgon kommer jag och stan är inte säker mer!
/Jenny
Tigger sällskap
Annars önskar jag er alla en fortsatt trevlig helg och vill passa på att tillägga att jag låg i kortärmat på en bänk i solskenet och 16 + grader, lyssnade på musik och njöt av våren. Vad gör ni?
Du dissar inte mig för då hemsöker jag dig. Det spelar ingen roll om du håller käften heller, för jag ser vad du tänker ändå.
/Jenny
Ängel
Den liknar dig.
/Jenny
Fredag, skrivet på lördag
Efter praktikdagen gick jag till stan och träffade vänner jag inte sett på... ja alldeles för länge. Vi var nog alla en äldre kopia av vad vi kom ihåg- Mycket trevligt var det och jag hoppas verkligen vi fortsätter försöka hålla kontakten! Det är synd att glömma.
När jag kom hem skulle jag skriva loggbok, men fastnade visst i telefon i 2 timmar, fast det var tänkt 20 minuter. Så loggboken fick vänta, men slutfördes gjorde den tillslut, halv tio. Och sedan var det bums i säng!
Vaknade av solen klockan halv 8 i morse. Och kände mig riktigt utvilad! Denna vecka ar gjort underverk med mig. Satte på mig ett av mina mkt snygga klädesplagg som var alldeles alldeles nytt och gick ner och åt en riktigt stor och mkt god frukost! Jag är på mycket bra humör och har låtit solen vägleda mig denna vecka. Det känns skönt att jag tillslut bestämde mig för att åka ner hit och inte bangade i sista stund, trots att dagarna i Umeå innan avfärd inte var de roligaste. Men nu ska jag inte sitta här längre! Jag har solsken och människor som väntar på mig.
Många kramar!
/Jenny
Torsdag
Jag promenerar till och från min praktikplats och det är lika härligt varje gång.
Det suger att det kruppar med projektarbetet.
Imorgon ska vi ha påskstationer med en massa pyssel, lekar och sagor. Det blir nog en mysig avslutning på veckan.
Ser även fram emot eftermiddagen och nygamla ansikten. ^^
Det var något jag hade tänkt skriva här men jag glömde bort det totalt.
Det känns som om det var därför jag skrev ett inlägg. Nu blev det ju ovärt och kommer sakna anledning.
Det sög ju.
Jag har läst ut min bok nu Hanna, den var mycket bra, läs den.
Men den var hemsk också.
Nu måste jag ta tag i mitt liv och sluta drömma och skidåkning på nätterna.
/Jenny
Just det! JAg ville att ni skulle bli avundsjuka på att jag fått 6 nya klädesplagg gratis. Min kusin hade kläder hon använt högst ett par gånger och inte ville ha, farmor tänkte ge de till en insamling om jag inte plockade på mig det jag ville ha. Så vad gör man inte! Jag offrade mig och får med mig 3 tjocktröjor/koftor, 2 tunikor och 1 kjol hem. Inte fy skam.
Glömde jag kanske nämna att jag köpte en tunika/klänning och ett par konstiga men coola byxor igår? Och ett linne, och strumpbyxor. Och jag fick föresten en liten väska av mormor, och en skarf. Har jag glömt ngt?
Denna vecka gick i klädernas tecken, och jag kommer ha en helt ny garderob! Men like, min plånbok dont like.
/Jenny igen!
