Justine

När jag skriver många inlägg, då tar sig de oblikatoriska läsarna hit, cirka ett dussin. Men i brist på kommentarer så tappar jag motivation till att skriva många inlägg. Så då trappar jag ner. Men då slutar de obligatoriska läsarna gå in på bloggen. Och till skillnad från Jennie, som kan få fina kommentarer när hon "viker ut sig" eftersom hon itne bruakr göra det, så kan inte jag begära det. Så egentligen, vad ger det mig att jag är öppen? Att jag är frikostig med mina tankar, känslor och ord? När alla tar det för självklart. Säg mig det. Ge mig en enda anledning till att jag bör fortsätta med det. För ärligt talat så verkar det endast som om dela med sig, och fina ord fyller en funktion när de är nya. När man ständigt hör samma människas texter och ord så verkar de tappa  i värde.
Och jag som trodde på kvantitet, tji fick jag.
Och kanske känner jag mig lite lurad på tillvaron, lite lurad bland alla idioter till människor som jag envisas med att älska så fruktansvärt mycket att det gör ont i mig. Lite lurad på den där musiken jag dansade till, att det visade sig att den var döv för alla andra och att ingen förstod min längtan.
Och kanske är det så att det är en egoist som talar, när jag säger att jag tror på mig själv genom andra. När jag märker at uppmärksamhet höjer min bristande självkänsla. Och självförtroendet sviktar när uppmärksamheten saknas. Kanske är jag inte bättre än alla de där ute som tigger om uppmärksamhet på ett antal olika, dåliga, desperata vis. Men jag föredrar att göra det genom ett överflöd av ord än ett överflöd av sår.
Och kanske är det så att jag aldrig kommer få människor att lyssna. Få människor att förstå. Kanske kommer de inte ens att förstå vilket värde de har. Någonsin. Men jag pratar om hopplösa fall, pratar om att vi inte får kalla någon för hopplös. Jag begrundar mina tankar och jag tvivlar.
Och kanske är det så att jag använder fel motiv. Jag skriver med syfte att få finnas till. Jag skriver med syfte att få andra att greppa det som inte greppas normalt sätt, vid köksborden hemma hos Svensson. Men kanske underskattar jag människor, kanske fäster jag för mycket fokus vid idioterna att jag glömmer mäniskorna bakom. Glömmer att det som föregår hemma hos Svensson kanske skulle få mig att tappa andan och lära mig en läxa.
Och kanske är det så att hur mycket man än får lära sig att tro på sig själv, bejaka sig själv och ge en plats åt sig själv i världen, så är det som det alltid kommer att vara. Min plats är en plats likt alla andra, och inte ens med viljan att påverka kan jag rucka på utrymmet.
Och kanske, kanske är det bara så.

/Jenny