Justine

Varför väger ni mina ord i en vågskål innan ni tar på er ett leende?

Vad förväntar ni er? Att jag helt ska ha bytt stil eller tappat uttrycksförmågan sedan förra gången ni läste? Men det är väl så när det handlar om sympatikommentarer och vänskapliga klappar på axeln. Det tar tid att klä på sig ett naturtroget leende och känna sig trygg med att även mottagaren ska gå på det. Är det inte lättast att både övertala, övertyga och påverka sig själv med sina egna ord och tankar? Men ärligt talat så tror jag att det är svårare att övertyga mig än er själva att det ni säger är sant. Ni förstår, jag lever på undantag, mina egna. Jag bygger meningar som inte är stilistiskt vackra, enbart till nytta för mig själv. Jag drömmer om att påverka andra med ord som jag inte själv förstått. Jag viskar tankar i mitt eget öra för att döva smärtan av ensamheten. Jag upptar min egen tid med tankar om livet som jag gett mig själv som sysselsättning. En sysselsättning som jag drömmer ska bli er en vacker dag. Jag vill att ni ska leta budskap och toner i de texter som gjorts av en tondöv drömmare med urusel stilkänsla och ickebefintligt konstseende. Jag vill att ni ska känna er hemma i de texter som handlar om mig på ett diffust vis, eller om livet på ett konkret sätt. Jag önskar att ni såg vad jag såg och uppskattade det jag inte uppskattade. Dagdrömde i de banor jag byggt åt er och somnade med ett leende i den sista tanken för dagen, som jag fått vara med att placera hos era sinnen. Behöver ni väga mina ord i en vågskål innan ni tar på er ett leende? Lita på att jag vägleder er dit, där ni vill vara. Skapar drömmar efter era behov och klär orden i den grammatik som bäst visar vägen. Lita på mina ord lika mycket som jag litar på makthavande. Makthavande med en lätt smekning över varsamt vilande minnen, stilla slumrande sinnen. Makthavande, på ett sätt ni inte sett än. Som en kärleksfull viskning i nacken när ni ska sova. Som en varm kopp te när ni fryser. Som uppfyller drömmar, behov och leenden. Maktskap. Anpassat efter dig, efter er. Maktskap där det är ni som styr, men någon annan som för. Som en dans mellan kvinna och man, där kvinnan styr mannen som för. Tillåt mig att föra er mot ett leende i slutet av dagen. Mot en tanke du inte vet varifrån den kom. En tanke där du ser oss le, tillsammans. En tanke på ett leende. En tanke på livet i stort och smått. En tanke, inte mer konkret än en känsla, formbar, om så bara två nyanser. Leende med eller utan en bländande tandrad. Vem vill du ska var din sista tanke? Vems bild kommer att bli ditt sömndruckna leende? Låt dig föras, så du får styra. Om så bara vilken nyans av lycka du vill uppvisa.

Godnattkramar
/Jenny