Wanna have some more?
Jasså, ni ville ha mer ändå? Allt som behövs är alltså två kommentarer för att jag ska lyda ;) Men jag måste ju se att det finns intresse. Så jag tänkte att ni skulle få min betraktelse om tiden:
När vi talar om tiden.
Då ser vi en klocka. en timvisare, en minutvisare och möjligtvis en sekundvisare som rusar, lite för snabbt när man tittar bort och alldeles för långsamt när man ser på den.
När vi talar om tiden.
Lägger jag huvudet på sned och följer visaren ett varv. Funderar på dess värde. Över om den blir värdefulalre om vi lägger märke till den, eller bättre om vi lär oss leva utan den. Tiden.
Jag talar om tiden i form av en sak. I form av substantivet klocka. För klockan kan man röra vid. Men hur mycket vi än vill sätta in tiden i ett fack, eller ge den en form som går att greppa så förblir tiden ett substantiv som inte går att ta på, inte går att vidröra. Knappt med ord, knappt med en mening, knappt med en känsla.
När vi talar om tiden.
Suddas alla normer och värderingar om livet. Och allt blir plötsligt så skört. Mormor är gammal, kusinen är ung, snart är jag försenad, imorgon slutar vi tidigt, till sommaren tar vi studenten. Tiden tickar. Mormor dör. Kusinen växer upp. Uppgiften blev försenad. Jag är hemma tidigt. Vi är studenter. Och vi fortsätter jaga tiden, sätta in den i ett fack och tro att varje gång vi har ett nytt mål så ska vi hinna. Hinna til ldet, ifrån det, ta vara på det. men tiden förblir obarmhärtig och definitiv. den är objektiv. Tiden, den enda objektiva faktorn i våra liv. Pålitlig och konservativ. En klippa. Som vi tycks göra allt för att motarbeta. trots att vi går hand i hand med tiden, och gör vi oss ovän med tiden så förlorar vi oss själva i ett virrvarr, ett kaos, i ett ohållbart samhälle. Vi är beroende av tiden. Vi är tiden.
När vi talar om tiden.
Då ser vi en klocka. Som inte rymmer något av dess egentliga innebörd.
Djur har inga klockor. Träd har inga klockor. jorden har ingen klocka. Men de har tid och vi är alla lika beroende av tiden.
När jag talar om tid.
Då ser jag en vind. En vind som inte går att stoppa. En vind som smeker medhårs ibland, går motsols ibland som leker och river och sliter och drar ibland, som knappast märks, eller är allt som märks, som är oövervinnelig, som är objektiv.
Vi talar om tid.
Men har inget begrepp om vad vi pratar om. Förutom at tdet är ett substantiv, på undantag eftersom det inte går att röra, och att vi symboliserar det med en klocka, utan att förstå att de inte går hand i hand. Utan att förstå att det enda som går hand i hand med tiden, det är vi.
Kramar <3
/Jenny
När vi talar om tiden.
Då ser vi en klocka. en timvisare, en minutvisare och möjligtvis en sekundvisare som rusar, lite för snabbt när man tittar bort och alldeles för långsamt när man ser på den.
När vi talar om tiden.
Lägger jag huvudet på sned och följer visaren ett varv. Funderar på dess värde. Över om den blir värdefulalre om vi lägger märke till den, eller bättre om vi lär oss leva utan den. Tiden.
Jag talar om tiden i form av en sak. I form av substantivet klocka. För klockan kan man röra vid. Men hur mycket vi än vill sätta in tiden i ett fack, eller ge den en form som går att greppa så förblir tiden ett substantiv som inte går att ta på, inte går att vidröra. Knappt med ord, knappt med en mening, knappt med en känsla.
När vi talar om tiden.
Suddas alla normer och värderingar om livet. Och allt blir plötsligt så skört. Mormor är gammal, kusinen är ung, snart är jag försenad, imorgon slutar vi tidigt, till sommaren tar vi studenten. Tiden tickar. Mormor dör. Kusinen växer upp. Uppgiften blev försenad. Jag är hemma tidigt. Vi är studenter. Och vi fortsätter jaga tiden, sätta in den i ett fack och tro att varje gång vi har ett nytt mål så ska vi hinna. Hinna til ldet, ifrån det, ta vara på det. men tiden förblir obarmhärtig och definitiv. den är objektiv. Tiden, den enda objektiva faktorn i våra liv. Pålitlig och konservativ. En klippa. Som vi tycks göra allt för att motarbeta. trots att vi går hand i hand med tiden, och gör vi oss ovän med tiden så förlorar vi oss själva i ett virrvarr, ett kaos, i ett ohållbart samhälle. Vi är beroende av tiden. Vi är tiden.
När vi talar om tiden.
Då ser vi en klocka. Som inte rymmer något av dess egentliga innebörd.
Djur har inga klockor. Träd har inga klockor. jorden har ingen klocka. Men de har tid och vi är alla lika beroende av tiden.
När jag talar om tid.
Då ser jag en vind. En vind som inte går att stoppa. En vind som smeker medhårs ibland, går motsols ibland som leker och river och sliter och drar ibland, som knappast märks, eller är allt som märks, som är oövervinnelig, som är objektiv.
Vi talar om tid.
Men har inget begrepp om vad vi pratar om. Förutom at tdet är ett substantiv, på undantag eftersom det inte går att röra, och att vi symboliserar det med en klocka, utan att förstå att de inte går hand i hand. Utan att förstå att det enda som går hand i hand med tiden, det är vi.
Kramar <3
/Jenny
Kommentarer
Postat av: Hanna
Visst har vi skippat den där regeln om att jag inte får kommentera när du skrivit poesiliknande grejer? Ja, jag tyckte väl det.
Det finns nog inget som vi är så beroende av som tiden. Men det är ett tvång, ett måste (och du vet hur mycket jag gillar sånt) och vi kan inte undgå. Kanske är det det som gör att ljudet av visarna som rör sig är en påminnelse om att livet bara rusar iväg, och stannar vi upp för länge glider det oss ur händerna. Sådär mycket fick du mig att tänka av dina ord, och gjorde att jag faktiskt kommenterade en jättelång kommentar. = Du är duktig :)
Trackback
