Justine

... mina bekymmer.
För du talar om skuggorna i ljus.
Tror inte du greppar när jag pratar.
För du tjatar om inställningens brus.
Vet inte om du ser vad som händer.
För när lampan är släckt är det mörkt.
men en dag är en dag som bör tas i sänder.
Tänk dig för.
Tänk dig för.

Har du lärt dig om saknad och åtrå?
Har du läst dig till lycka och våld?
Har du känt alla famntag i livet,
och hur det smärtar när de upplöses till sorg.

Vet du hur många tårar det rymmer,
när man har en rensad golvbrunn?
Vet du hur många knivar som bränner,
när man handdiskar gång på gång.

Jag tror inte du förstår,
vad du söker. 
Men du vill att jag vet - vem är jag.
Tror du kommer att fortsätta söka.
Tills du tröttnar en vacker dag.
För du lär aldrig finna en småsten,
eller en gnutta av damm,
som bekräftar dina teorier.
Och jag lär få leva med skam.




Alltid, alltid dina toner. Alltid, alltid min musik. Allting, allting går i vågor. Som på vattnet.

Att vara vuxen innebär fler saker än man tror. Fler saker  än jag trott. Eller snarare, många fler saker än jag föreställde mig. Men jag är banne mig inte rädd för förändringar! Helvete heller skraj för utveckling. Och inte ens fan själv ska kunna hindra mig från att kombinera vuxenliv och barnslighet.

Vill även inflika att det för tillfället är betydligt fler järn i elden än jag kan bemästra. Det är bara det att jag MÅSTE kunna bemästra dem. För annars måste jag välja bort, och det vill jag inte.

Varför har inte dygnet 48 timmar? Varför är nästan allt en prioriteringsfråga?
Varför väljer jag att jobba på min lediga dag? Varför är sova så skönt?
varför har jag hela mitt liv trott att jag är en dålig människa, när många kommenterar mina positiva bedrifter?
Varför har ag gått och tänkt att jag är en dålig flickvän, när min älskade bekräftar mitt stöd och min kärlek?
Varför fick jag ett ryck mitt i alltihop och tyckte bra om saker som jag inte förmedlar normalt sett?

För att vuxenhet skapar prioriteringsförmåga, vuxenhet skapar intresse för arbete och för att se sig själv komma framåt, se sig själv utvecklas och vinna andras förtroende, och att tjäna pengar. Vuxenhet uppmärksammar en på att sömn är viktigt, och underskattat, något man måste sköta för att ta hand om sig själv. Vuxenhet får min självkännedom att hitta praktiken, speglar mig själv genom andras ögon och klappar mig på axeln. Vuxenhet får mig att vilja ta alla möjligheter räta alla krokiga linjer och någonstans vara tacksam för att jag kanske fick gå den långa vägen. Vuxenhet låter mig bekräfta mig själv, som individ och som partner, ger mig redskap att hantera vardagsbestyren.

Vuxenhet låter mig veta att jag kommer behöva den närmaste tiden till att bygga en trygghet att stå på. För att kunna förlita sig på sin egen vuxenhet och känna sig tillfreds med sina bedrifter. Den närmsta tiden på egen hand är betydelsefull.
För mig.
För dig.
För oss.

Men älskling. Tiden är vår. Tiden är alltid vår. Oavsett världen.
/JEnny

Jag kan inte ersätta ensamheten med något. Inte ens andra människor är tillräckligt för att jag ska känna mig mindre ensam. Jag börjar inse nu att månader av tid är länge och att min ängel snart kommer befinna sig någon helt annanstans än hemma. Jag börjar inse att jag kommer få göra som miljoner andra människor, leva ett eget liv med egen tillvaro utan någon annan. Men jag vill inte inse. Jag vet att det löser sig. Men jag gråter. Fäller stora tårar, och dem droppar och blöter ner mig med sorg. Och han finns inte där. Han torkar de inte. De får självtorka. Och det dröjer länge, länge. Så länge att det blivit dags att gråta igen. Jag vil bara ha honom nära. Vil att han ska hålla mitt hjärta hårt i sin famn. Och visst håller han mitt hjärta. Men på avstånd.

Och närhet har plötsligt blivit en lyx.

Jag ska nita dig hårt.
Banka in kärlek och vanvett,
innanför ditt pannben.
Väva in frustration och förtvivlan,
i den näsduk,
som jag använder för att torka dina tårar.
Den är av silke,
och den bränner.
Av sorger.

Det doftar brutna rosor,
och andaktsvin.
Och jag ska fylla dig,
fylla dig med tvivel.

Med kval och kvalm och kylighet
går vi,
vår osunda misstro till mötes.

Och blodet bildar kretslopp av saknad i den samma.
Och om du inte visste det så är vi vänner med döden.

För vi ska samla våra spillror och begrava våra hav.
Slicka våra sandfrostiga sorger.
Blinka grus ur våra ögon,
och bli höga på "haha".

Dansa, dansa, bara dansa.

Och när nätterna blir vår.
När drömmarna blir svar.
När näsduken fläktar i vinden.
Ska jag fatta dina händer,
och aldrig ge mig av.
Bara ta, ta en dag i sänder.

//JEnny

Hejsan!

Jag är en 19 årig tjej som bor i Centrala Karlskrona, i en 2a tillsammans med min pojkvän.
Han jobbar mycket och det ger mig mycket tid för eftertanke och filosofiska funderingar.
Jag jobbar som kundtjänstagent på Telenor och på fritiden tycker jag om att umgås med människor, titta på film och drömma om framtiden. Jag har lärt mig att förändring måste ske stegvis för att man sa ha en chans att hinna med. Och just nu ligger fokus på att komma in i jobbet ordentligt. Därefter kommer jag börja lägga tid och energi på den träning som för tillfället ligger på is, samt det körkort som jag skjutit på alldeles för länge.
Mitt mål i livet är att få vara lycklig och det jobbar jag på i stort sett daglig dags.

Nu har jag pratat i telefon och därmed helt tappat tråden. Jag får plocka upp den igen vid ett senare tillfälle.
Tack och hej, leverpastej!

/Jenny