Justine

Det är lite patetiskt men din frånvaro känns i varje steg. Klart jag vet hur man gör när man sätter foten framför den andra och kliver genom korridorerna. Men inget andas samma stillsamhet som när mina steg får stöd av vår armkrok. Klart jag vet hur man gör när man lever, utan att du tittar på. Men jag föredrar att du gör det. Och det har inte gått mer än några timmar sedan jag pratade med dig. Det gör mig föresten inget, det är en ganska trivsam känsla. Att det känns som en del av mig inte är närvarande när du är borta. För jag vet att den finns där och jag vet att den kommer tillbaka. På måndag?

Och du brukar få vara min liknelse i form av en barometer. Och tittar vi utanför fönstret idag så skiner inte solen. Det enda som skiner är frånvaron av dig. Och jag tror inte på slumpen. Jag tror att det är tänkt att det ska fungera så.

Och du brukar få vara solskenflickan i mina texter. Och idag är det som om texterna flyter utan barrikader, för du är itne där och samlar ihop dem.

Och det här är bara ett vanligt blogginlägg. Det här är bara en vanlig fredag. Och det är bara Hanna som är hemma  och är sjuk.  Men det är inte en tillfällighet, inte en engångsföreteelse. Nej så känns det, varje gång jag kommer till skolan och någon av er saknas, någon som man tog för givet skulle vara där.

/Jenny