Justine

Konceptet lyder:

Att trotsa mänskliga spärrar, för att påvisa att man är dödlig?

Det borde inte vara logik. För trotsar man mänskliga spärrar är man väl omänsklig? Och det kanske man vill. Men skulle man inte visa att man bara var människa?

Hm. Tål att tänkas på. Tankenöt, eller bara kryptiskt oformbart.

/Jenny

Ja.

Igår var iallafall väldigt trevligt. Och sentimentalt. Men mysigt. Ganska hetsigt till och från. Roligt.
Men stundtals bara kaos. Så jag ber om ursäkt till huvudpersonen för kvällen om jag ställde till det.
Men tro inte att jag inte uppskattade gårdagen, det gjorde jag. Ni sjöng rakt in i mitt hjärta.

Livet påverkar mer än vad man kanske tror. Och det underliga är att kroppen verkar känna av livet och hjärnan, för helt plötsligt så är jag inte med mig själv vad gäller hur jag ska hantera saker och ting. Inte ens en sådan  sak som andning, liksom en reflex, tycks lyssna. Börjar snarare fungera som en snara i verkligheten. Och en brist på andning kan helt plötsligt upplevas som något mer än en icke fungerande reflex. ett skydd mot omvärlden. Så tyst som möjligt. Och så kan man låtsas att man inte finns. Men vad hjälper det när man ständigt blir sedd. Sedd, och älskad. Och motståndet är enormt. Motstånd mot livet, mot balans och att lära sig tackla livet.

Jag är liten. Jag är trasig och ofärdig, osmart.
Och för en stund känns det bättre.
Tills jag inser att allt jag försöker är att blunda för mina lärdomar, vetskap och klokhet.
Men det blev så mycket jobbigare då, om man helt plötsligt hade en massa ansvar, ansvar för sig själv.
Så hopplöst onödigt.

/Jenny

vill bara tillägga att det inte är som ni tror. det handlar inte om DET.
helt plötsligt blev det något större. det handlar om ALLT.

Oavsett att nästan alla kläckt ur sig "världen är bra liten" så är världen stor, enorm, fruktansvärt enormt stor! Världen, livet, sanningen. Är det meningen att man ska rymma allt det i sina händer, i sitt hjärta, med sina sinnen?
Ska man förstå och veta, och det man inte förstår det ska man söka. Man ska leva, vara, räcka till, uppleva, tänka, känna, lära, praktisera kunskapen, lämna fotspår, påverka, förändra. Å herregud livet ger mig huvudvärk.

Jag saknar er alla, som jag äntligen ska få se imorgon. Var det meningen att det här lovet skulle bli en avvänjningsperiod? Ett avgränsande? Eller kanske både frivillig och ofrivillig ensamhet. Jag hörde att det efterlyses ett bättre ord för ensamhet. Men vad är det som har gett ensamhet en negativ klang? Att vara ensam. Eller känna sig ensam, är en skillnad, oändlig. Att söka ensamheten eller att få den fast man eftersträvar umgänge, är som att likna en häst med en sjöhäst. Det är bara namnet som liknar.

Ibland är jag övertygad om att hela världen har fel. Att ingen någonsin sett, eller kommer att se hur stor jag är. Vad jag är, klarar av, eller gör. Men ibland översköljs oftast av vetskapen att så inte är fallet. Att jag är precis som alla andra. kanske itne ens det. Men helt plötsligt, precis just nu, insåg jag hur liten och hur stor en och samma människa kan vara. Hur mycket och hur lite som ska till för att få den människan på fall eller skina. Men bakom allt det. Bakom alla tvivel, alla problem, alla fel och misstag som jag noga påpekar. Bakom det gott folk, är jag en människa precis som alla andra. Fast jag önskar att jag kunde säga särskild. Precis som alla andra önskar att de var någon särskild, speciell eller extra värdefull. Men sanningen är att det är vi alla. Allt det där. Inte särskilt djupt, jag vet, det sägs ofta. Men just det faktumet att när hela livet knackar på din dörr och du inser att du inte kan ta in det i ditt hus även om du öppnar dörren, eftersom det är för stort för att rymmas. Det faktumet är stort. För då inser jag att man måste besöka livet på den spelplanen. Man kan inte räkna med att få en komprimerad mapp. Man kan heller inte räkna med att få spela på hemmaplan.
Livet innebär inte trygghet.
Men då kanske meningen med livet är trygghet. För det finns ett ord och en känsla som är trygghet. Och bara för att inte livet som sådant rymmer det i sin reportoar så betyder kanske inte det nödvändigtvis att man behöver leva sitt liv och vara otrygg. Livet är itne allt, man måste fylla det med innehåll. Och mycket av det som finns att hämta är trygghetsmaterial.

(Gud hjälpe den stackars människa som tog sig igenom den här texten som tillsynes inte hade mycket till mening)

/Jenny

Hej Gud!

Jag är en helt vanlig människa. Jag är en av dina avbilder. Jag har alltså brutit mot allt man inte får, någon gång i livet. Jag är full av ånger och ångest över min ånger. Förlåt mig för min rädsla för dig Gud.

Nu är det så att jag önskar få liv efter döden. Naturligtvis pratar vi inte om evigt liv för det är det värsta som skulle kunna hända mig. Jag pratar om kanske tjugo år eller något sådant. Sedan kommer jag naturligtvis finna mig i att ha vilken plats man nu får efter döden. Men de här tjugo åren skulle göra mycket för mig eftersom jag begått många fel under livet och nu skulle vilja få en chans att hinna rätta till det. Ta det inte på fel sätt, jag vill inte se det som en gåva jag fått för att jag betett mig illa, utan snarare en tid för utveckling som jag inte hunnit med.

Eftersom jag inte anser att du varit mig tillräckligt nära under mina gångna jordeår så tycker jag att det är din skyldighet att se till att jag får tid på mig att klara ut saker som jag annars hade hunnit med, om du varit närvarande. Det är naturligtvis inte min mening att klandra er för jag vet att ni har alla människor på jorden att se efter. Men jag ber er, se till mig som liten är. Och jag anser inte att detta gjorts. Därför har jag också tvivlat på dig och det kan ha lett till vissa snesteg. Men nu skickar jag alltså det här brevet med önskan om liv efter döden. Det vill säga uppskjut av döden.

Som sagt var, se det inte som att det är ni som har brustit utan som att jag vill vara ädel nog att reda ut det här på bästa sätt innan jag tar en plats i himlen. För just nu känner jag mig inte förtjänt av den.
 

Med vänliga hälsningar

/ En av dina avbilder

SVAR: ANSÖKAN OM UPPSKJUT AV DÖDEN AVSLÅS.

AVBILDEN DÖMS HÄRMED TILL EVIGT LIV FÖR ATT FÅ CHANSEN ATT HINNA BEGRUNDA SINA MÅNGA OCH GROVA UTTALANDEN.

/GUD

(Nämen oj så det kan gå!)

Magsjuka is tha shiet! NOT! Så jävla jobbigt. Fy fan.

Skulle bokat biljetter till Västerås också men det gick ju inte alls. Allt suger, allt är emot mig.

Köpte en vårkappa igår som jag inte ens orkat prova framför spegeln idag.

Måste skriva ett jävla brev.

Måste läsa ut en jävla bok.

Måste börja äta något snart.

Fy fan vilket jävla lov.

/Jenny