Justine

Ibland. Är det som om hela världen stannar, trots att tiden forsar över isande, kalla fötter.
Ibland. Är det som om hela himlen gråter, även om solen gett mig brännmärken som smärtar och svider.
Och ibland, ibland är det som om även tiden slutar forsa, men isen under mina fötter smälter, trots kyla.
Och ibland, ibland skiner solen från en klarblå himmel, och det tåras av saltvatten i ögonvrån, trots att man inte känt smärtan av solskenet ännu.

Ibland är det som om hela världen är komplex. Som om allt naturligt förväntas ifrågasättas. Som om det förväntas av mig att jag ska knäcka en nöt som saknar skal. Men det gör jag naturligtvis aldrig. Gör jag naturligtvis aldrig. Naturligtvis aldrig. Aldrig.