Justine

Du var som Titanic, när du försvann.

Isbergen hade aldrig rört dig i ryggen tidigare,

ändå var det toppen, ytan som fick dig på fall.

Hur många människor drog du med in i dimman?

Hur många drunknade, i den våg du lämnade efter dig,

som ringar på vattenyta, som träsmak på däck,

som fastklistrade skrik i gommen.

Eller bara en lätt darrning på handen.

Och egentligen var det kanske så,
att du gått på grund sedan länge.

Men alltid kryssat på barmhärtighet,

med läckor i skrovet.

Med läckor i själen.

De döpte dig till Ronja.

Ett Astrid Lindgrens barn.

Men namnskylten rostade i ytvattnet.

Och Nangiala blev din fristad,

långt innan du hamnade på båtkyrkogården.

Du var som Titanic, osänkbar enligt människorna.

Men din själ vägde mer än vad vatten kunde tåla.

Och kanske var det därför,
du trivdes bättre under vintertid.

Eller så handlade det om snön.

Att du tyckte dig få en rättvisare skepnad,

täckt med oskuldsfullhetens färg.

Och ändå föll du genom famnen,
på din älskade snö,

ett avtryck av värme,
som smälte under tyngden,

samtidigt som du kylde varje desperat människas hjärta,

på djupet,
och fick de att tvivla på förskoning.

Som du kanske hade men inte tänkte skänka.

Som du kanske fruktade,
så mycket att du hellre ville dränka.

Som lade sig som frostat glas över era själar.

När ni gick under, 
tillsammans,
tätt följda,
tätt ledda,

av ett Astrid Lindgrens barn.



Want some more?
/Jenny