Det stora med det lilla
Det finns något stort med det lilla. Det där som kallas för jag. Det där som alla använder men som alltid bara är ett begrepp för mig. Och därför högst personligt.
Det finns något stort med avslappning. Att känna att man kanske är lite för kort, men ändå når upp. Lite för rund, men med kurvor och så. Lite för mörk, men bra på mystik. Lite för djup men tar vara på det. Det finns något stort i att våga se på sitt jag och säga heja till sig själv, höja blicken, fastän inte göra det på skämt. Finns en storhet i att ta en bild av sitt inre och våga ha den bredvid sängen, våga använda sina egna klokheter som vaggsång.
Det är något stort med att få älska, något stort med att få älskas. Och att acceptera någons kärlek till 100%.
Att ingen är perfekt. Att alla är defekta. Men att jag är någons älskade ändå.
För alla är vi sällsynta, alla helt speciella. Och just någon söker dina kvaliteér. Just du gör någon hel.
Mycket har jag skrivit, och mycket här har rasat. Men många ord är kloka, tänkvärda. Förut gjorde jag det aldrig. Nu händer det att jag gör det. Känner mig stolt, över det lilla, som kallas jag.
//Justine
solen sken med ett leende
Solen sken med ett leende, även om klockan bara var halv sju.
Det är en ny dag här. Något att minnas, något att ta vara på, fastän det bara är en dag i mängden.
Och idag händer nog inget särskilt. Inget speciellt iallafall.
Men idag bäddar för morgondagen. Och morgondagen är storslagen.
//Justine
Oj!
Imorgon är det redan tisdag :O (!!)
Har idag plockat björnbär första gången. Blev alldeles till mig över detta. Dagens höjdpunkt var det verkligen.
Mycket trött. De tidigare slitsamma veckorna har börjat ta ut sin rätt. Ska bli så fruktansvärt skönt att vara ledig i
18, kan ni förstå, 18 dagar! Och dessutom med det vackraste och underbaraste av sällskap. Min alldeles egna sjöman. Dagarna kommer nog bli minst sagt minnesvärda och något man kommer se tillbaka på länge och le åt.
Humöret försöker jag hålla vid gott mod då det är bäst så på alla sätt och vis.
Längtar och saknar som en tok just nu. Men det ordnar sig nog med det också.
/Justine
Har idag plockat björnbär första gången. Blev alldeles till mig över detta. Dagens höjdpunkt var det verkligen.
Mycket trött. De tidigare slitsamma veckorna har börjat ta ut sin rätt. Ska bli så fruktansvärt skönt att vara ledig i
18, kan ni förstå, 18 dagar! Och dessutom med det vackraste och underbaraste av sällskap. Min alldeles egna sjöman. Dagarna kommer nog bli minst sagt minnesvärda och något man kommer se tillbaka på länge och le åt.
Humöret försöker jag hålla vid gott mod då det är bäst så på alla sätt och vis.
Längtar och saknar som en tok just nu. Men det ordnar sig nog med det också.
/Justine
Ja jösses
Till och med när man jobbar kan man hitta gulkorn. Verkliga vardagsglimtar av glädje och tillskott.
Men idag var en svår dag att bemästra. Jag tror att livet anföll mig lite för hårt och tårarna sprutade.
hehe, inte riktigt kanske. Men a lot of work, mens och tandvärk var inte det roligaste jag upplevt.
Nu önskar jag bara att morgondagen vill rulla på hyfsat smärtfritt så jag får slå mig ner i soffan med Emma, en klockren film och ett glas rött. Ser fram emot det vill jag lova.
Nu ska jag logga in i sömnen.
Drömgång.
/Justine
Men idag var en svår dag att bemästra. Jag tror att livet anföll mig lite för hårt och tårarna sprutade.
hehe, inte riktigt kanske. Men a lot of work, mens och tandvärk var inte det roligaste jag upplevt.
Nu önskar jag bara att morgondagen vill rulla på hyfsat smärtfritt så jag får slå mig ner i soffan med Emma, en klockren film och ett glas rött. Ser fram emot det vill jag lova.
Nu ska jag logga in i sömnen.
Drömgång.
/Justine
Vad jag tänker.
Vet ni vad jag tänker på måndagkvällar?
Varje måndag försöker jag komma ihåg att slå mig ner i soffan, kolla i kalendern på datorn och häpet utbrista för mig själv "oj, imorgon är det redan tisdag". Och vet ni vad? Jag lovar att veckorna går mycket fortare då.
Vad har du för knep för att få ditt vardagslunk att gå? Eller kanske är du så nöjd att du inte vill skynda på det?
God kväll.
/Justine
Toppen av ett isberg när det regnar
Rubriken stämmer inte mer in på verkligheten en det faktum att det regnat hela dagen.
Badrummet är numera skinande rent. Det står en halväten kladdkaka i mitt kylskåp.
Bilen har rastats. Och längtan kvarstår.
Imorgon börjar en ny arbetssvecka. En vecka som kommer gå på rutin, precis som vilken vecka som helst.
Men det gör inte så mycket faktiskt. Alla veckor kan inte vara extraorinära. Vissa veckor måste bara få vara. Precis som dem är. Och förhoppningsvis håller det inre lugnet ner sig. Det där som kallas balans.
Ibland känner man nog efter lite för mycket. Söker lite för djupt. Och jag tror egentligen inte att det är särskilt hälsosamt. Bättre är det väl att bara vara. mår man illa så lär man ju bli varse det förr eller senare iallafall. Så varför varsla om det i förtid.
Frågar man mig idag så mår jag bra. För det är en alldeles vanlig dag och jag har varit ledig idag. Och lediga dagar är skönsköna dagar. Trots regn. Fast samtidigt regnar det lite i hjärtat också. Men det gör inte så mycket, för det brukar det göra. Men snart skiner solen igen, nu är det inte länge kvar, tills fukten torkar.
God kväll
/Justine
Dagen med stort S.
Idag är En dag för vila, en dag för städning, en dag för eftertanke. Och en allmänt ganska regnig dag.
Jag har på förmiddagen hunnit städa av hälften av städpunkterna från min lista. Den andra halvan blir det till att lösa på eftermiddagen. Utanför regnar det. Så där gick långpromenaden i stöpet. Slappsöndag då. Eller flitigsöndag. Det beror ju på hur man ser det, vem man frågar.
Jag tror det går hand i hand det där. Att ha rent omkring sig och ordning i sitt inre. För mår man inte bra så orkar man inte städa, ta tag i saker, rensa ut. Men har man en bra balans genom att både ägna tid och sitt inre, åt sitt yttre, och sin bostad. Då tror jag chansen för att uppnå ett behgaligt måbra ökar markant.
För övrigt vill jag skriva att jag nog inte är en särskilt lätt person att ha i sitt liv. Svårast är jag nog som partner. Men jag tror att jag blivit lite lättare med åren, med tiden, med kunskapen. Samtidigt som yttre påverkan har en enorm betydelse för hur man reagerar och hur man agerar mot sin andra hälft. Svåra yttre påverkan i dagsläget hindrar mig ju faktiskt inte från att ta vara på de starka inre banden.
Nu ska jaag återgå till dagen, till städningen, och funderingarna.
Men återkommer.
/Justine
Jag har på förmiddagen hunnit städa av hälften av städpunkterna från min lista. Den andra halvan blir det till att lösa på eftermiddagen. Utanför regnar det. Så där gick långpromenaden i stöpet. Slappsöndag då. Eller flitigsöndag. Det beror ju på hur man ser det, vem man frågar.
Jag tror det går hand i hand det där. Att ha rent omkring sig och ordning i sitt inre. För mår man inte bra så orkar man inte städa, ta tag i saker, rensa ut. Men har man en bra balans genom att både ägna tid och sitt inre, åt sitt yttre, och sin bostad. Då tror jag chansen för att uppnå ett behgaligt måbra ökar markant.
För övrigt vill jag skriva att jag nog inte är en särskilt lätt person att ha i sitt liv. Svårast är jag nog som partner. Men jag tror att jag blivit lite lättare med åren, med tiden, med kunskapen. Samtidigt som yttre påverkan har en enorm betydelse för hur man reagerar och hur man agerar mot sin andra hälft. Svåra yttre påverkan i dagsläget hindrar mig ju faktiskt inte från att ta vara på de starka inre banden.
Nu ska jaag återgå till dagen, till städningen, och funderingarna.
Men återkommer.
/Justine
Varsamt
Varsamt, trevande, helande.
Smakar på en känla av tafatthet. Tänker att jag kanske inte borde störa här.
Att här är lugnt och tyst och har varit det länge nu.
Har varit det sedan maj. Sedan våren. Sedan den tidpunkten då mognad och kunskap blev min vardagsvän.
Och utvecklingen min sängpartner. I brist på mänsklig värme.
Dagarna har rullat sedan dess, kommit och svept undan framför handfallna fötter och frostiga händer har värmts av kylan och fått ett ja, fått en tro, fått lite ro. Dagarna har upptagit min tid med sitt vardagsslit, upptagit liv med sin bristande inspirationskälla. Och ändå. I dagsläget, så har jag större anledning än någonsin att låta mig inspireras av mig själv.
Jag satt här för en liten stund sedan. Nyduschad i myskläder en lördagkväll med öppet fönster och lyssnade på skratt från en fest i närheten. Jag läste ord som skrevs av en flicka, precis i starten av 2009. För ett och ett halt år sedan benämnde jag mig själv för första gången som en ung kvinna. Och i efterhand är det lite av ett skämt. Ungefär som fjortisen benämner sig själv som sexikon försökte jag stila med mina vetskaper om livet. Och vilka vetskaper sedan. De om hur man tar ångesten hårt i sänghalmen. Hur man sprider kval och kvalmighet som pestlukt och hur man andas olovligt svår filosofi utan mening. Jag skrev som en odölig och mina texter var ren fashination, även för mig själv. Stundtals under våreen 2009 så var jag förälskad i mina ord, i min kreativitet, och mitt intresse för att vrida på ordens uppkomst. Det gav mig eufori, gav mig injektioner av styrka. Och bäddade för den drivkraft som skulle bli min största hjälpssamhet efter att sommaren tagit slut.
Mycket har hänt. Jag säger bara det. Mycket har hänt.
Och jag skulle nog inte vilja sätta fingret på vad det är. Bädda med mina nyfunna vänner. skylta med mina inre bedrifter. Men det ska sägas, att mycket har hänt. och mycket kommer fortsätta att hända.
För allra mest händer det i min ensamhet. Den som jag väljer själv. Den som jag hämtar för att känna och där mankan tänka så det knakar.
Kanske är en ung kvinna tillbaka. Eller så uppkom hon just nu.
Kanske är det ingen idé att vara försiktig eller varsam vid tomrummet på skärmen. Utan äga upp det, så som jag vet att jag kan, med den fashination jag vet att jag kan skänka.
Kanske är det så.
/Justine
Smakar på en känla av tafatthet. Tänker att jag kanske inte borde störa här.
Att här är lugnt och tyst och har varit det länge nu.
Har varit det sedan maj. Sedan våren. Sedan den tidpunkten då mognad och kunskap blev min vardagsvän.
Och utvecklingen min sängpartner. I brist på mänsklig värme.
Dagarna har rullat sedan dess, kommit och svept undan framför handfallna fötter och frostiga händer har värmts av kylan och fått ett ja, fått en tro, fått lite ro. Dagarna har upptagit min tid med sitt vardagsslit, upptagit liv med sin bristande inspirationskälla. Och ändå. I dagsläget, så har jag större anledning än någonsin att låta mig inspireras av mig själv.
Jag satt här för en liten stund sedan. Nyduschad i myskläder en lördagkväll med öppet fönster och lyssnade på skratt från en fest i närheten. Jag läste ord som skrevs av en flicka, precis i starten av 2009. För ett och ett halt år sedan benämnde jag mig själv för första gången som en ung kvinna. Och i efterhand är det lite av ett skämt. Ungefär som fjortisen benämner sig själv som sexikon försökte jag stila med mina vetskaper om livet. Och vilka vetskaper sedan. De om hur man tar ångesten hårt i sänghalmen. Hur man sprider kval och kvalmighet som pestlukt och hur man andas olovligt svår filosofi utan mening. Jag skrev som en odölig och mina texter var ren fashination, även för mig själv. Stundtals under våreen 2009 så var jag förälskad i mina ord, i min kreativitet, och mitt intresse för att vrida på ordens uppkomst. Det gav mig eufori, gav mig injektioner av styrka. Och bäddade för den drivkraft som skulle bli min största hjälpssamhet efter att sommaren tagit slut.
Mycket har hänt. Jag säger bara det. Mycket har hänt.
Och jag skulle nog inte vilja sätta fingret på vad det är. Bädda med mina nyfunna vänner. skylta med mina inre bedrifter. Men det ska sägas, att mycket har hänt. och mycket kommer fortsätta att hända.
För allra mest händer det i min ensamhet. Den som jag väljer själv. Den som jag hämtar för att känna och där mankan tänka så det knakar.
Kanske är en ung kvinna tillbaka. Eller så uppkom hon just nu.
Kanske är det ingen idé att vara försiktig eller varsam vid tomrummet på skärmen. Utan äga upp det, så som jag vet att jag kan, med den fashination jag vet att jag kan skänka.
Kanske är det så.
/Justine
