Justine

Du andas mjukt,

tyst,

och trevande.

För mina sinnen.

Du smeker varsamt,

försiktigt,

och andaktsfullt,

min själ.

Du målar lycka,

som lack,

som ska torka,

betraktas

och glänsa.

Dina andetag har alltid tagits för konsten.

Och ingen andas behagligare liknelser i mitt hår,

bättre än du.

Dina fingertoppar har alltid tillhört en skapare.

Och ingen ger färg åt mina konturer,

bättre än du.

Din blick har alltid tillhört en kreatör.

Och ingen ser möjligheterna i min själ, betraktar,

bättre än du.

Din måltavla var människorna. Dina drömmar var extas. Ditt motiv var kärlek.

Och kanske förstod jag att jag inte skulle räcka för de alla.

Men jag hoppades.

Jag andas konturer av ditt skapande på spegeln mitt emot.

För att ge imma åt den salige och skymma utsikterna, besvikelsen.

Jag smeker konturerna av dina erfarenheter från livet och jag vet att det bränner.

För det smärtar att upprätthålla illusionen av styrka.

Och jag smeker konturerna av penseldragen med blankt lack.

För det hann aldrig torka och fotstegen klibbar som honung mot huden.

Och jag förblev visst en duk utan motiv.

Redo att tas i bruk av mänskligheterna.

Men det var inte jag som var drömmen.

Det var inte jag som var skaparen.

Det var du.

Och allt jag fick var en kontur av poetiska uppslag.

Allt jag blev var en duk utan motiv.

Som aldrig någonsin skulle vidröras,

för att stilla kreatörens kliande fingrar.

/Jenny