Justine

Skärtorsdag, påskkärring och påskägg, fyllda med kärlek. Det stora i att ge bort påskägg idag var att det inte fanns någon djup mening med det, bara en fin gest, något roligt och uppmuntrande. Inte för att ni behöver snällkolor, för snällare människor får man leta efter. Men det kan vara nog så trevligt att ha något gott att äta på, något färgglatt att ställa på fönsterbrädet, eller något som påminner om påsken som barn. Det är skärtorsdag, men det gör ont i mig att jag inte sett så många påskkärringar, påskägg eller fjädrar. Det gör ont i mig att ingen kommer göra påsken till något som liknar hur det var för tio år sedan. Det gör ont i mig att att påsken inte har någon mening, att ingen ens vill skapa någon mening med den. Men jag ler. Jag ler för jag är glad, glad att jag gör något, även om det är något litet. Glad att jag har idéer som inte liknar någon annans och glad för att jag åkte buss hit med mina påskkläder. Jag ler, men det gör lite ont i mig, att påsken rann ur fingrarna i samma stund som vi började kalla oss för stora. Jag greppar efter påsken, trots att den rinner mellan mina fingrar, men jag kommer spara de smulor jag fick tag i. Och spara era leenden. De kommer vara bevarade för alltid, men inte för evigt.