Jag vill tala uppriktigt, rakt in i era hjärtan en stund.
Jag ska tala om för er vad jag just gjorde. Jag läste kommentarer som ni gett för länge sedan. Bland annat de kommentarer som hörde till inlägget där jag skrivit om er allesammans. Och då ska jag erkänna för er vad som händer. Jo Jenny sätter igång och gråter. Det rinner tårar ner för kinderna och jag får en impuls av att INTE vilja stoppa dem. Så jag söker upp lite fler vackra ord och snyftar till. Och sedan är det som om allt ljusnar lite igen. För ni var där, ni var med mig, så otroligt närvarande för en stund att det kändes som att sitta i ett rum uppfyllt med omsorg. Och det är som att ingen stig blir för smal, ingen motvind för stark och ingen tvekan för påtaglig för att jag ska fortsätta leva ut. Ni brukar kalla det att blomma. Och det kanske inte handlar om värmande kommetarer, eller sympatiska klapapr på axlen. Det kanske handlar om vikten av att hitta ett sätt att fastna för personen man tycker om, så att denne kan gå tillbaka, liksom jag, och känna äkta glädje och omsorg på håll. Det kanske handlar om att få någon att kunna vända sig till en, även om man inte är där. Att få stöd, tröst och omsorg, fast man inte behöver lyfta på telefonluren. Och jag är inte en svårknäckt nöt. Jag är rätt enkel. Och ni lyckas, ständigt, utan att behöva försöka till och med. Och jag ville bara tala om det för er.
Och kanske är det dumt av mig att blanda in studenten i det här. Men på sätt och vis är det slut här, det är lika mycket slutet som en början. Och det är upp till var och en av oss att bestämma vilka personer som ska vara med i nästa kapitel av handlingen. Jag vill bara säga, att ni alla kommer spela en roll i min handling. Jag kommer vårda er alla lite extra i nästa kapitel. Och jag tar stöd och peppning av er, även om jag inte alltid lyfter telefonluren.
Och kanske är det dumt av mig att säga en sanning. Men jag hoppas att jag får vara med i ert nästa kapitel också. Jag hoppas att jag åtminstone får vara en biroll som skymtar förbi. Jag kan nöja mig med det, eftersom jag kan göra mycket av en liten roll. Och min blogg finns är, inte bara för mig, utan även för er. För genom den kan jag tala, rakt in i era hjärtan. Och förhoppningsvis få er att känna samma sak som jag gjorde nyss. Vad man nu ska kalla det.
Kanske bara en gnutta lycka.
/Jenny
Åh, visst är det skönt att gråta ibland? Ibland när man väl börjat vill man fortsätta ett tag till. Faktiskt.
Du kommer spela en stor roll i mitt nästa kapitel, för jag älskar att ha dig som vän och jag älskar dig. Du är verkligen en helt fantastisk person, och jag kommer aldrig möta någon som du igen. Så jag ska vårda vår relation, för du är toppen.
Hur kan jag inte gråta med dig nu?
(mer än så fick jag inte fram ikväll. Jag älskar dig)
Jenny, du gör skillnad och du berör. Tanken av att inte ha dig med mig, alla andra med mig är grunden till min rädsla för studenten. Era tankar, era ord, eran peppning, uppskattning och omtanke. Hur ska jag klara mig utan den?
Vad gör en person som är rädd? Klamrar sig fast vid det trygga och kämpar med krafter den inte trodde fanns för att behålla det man håller mest kärt. Jag ser framemot ett nytt kapitel tillsammans!
Jag är rädd och galen, så passa er, ni blir inte av med mig!
shhhhyy. vi ska alla vara tillsammans i nästa kapitel. ingen blir av med någon. vi lever ett "happily ever after.." OK?!
katschiing, yes, okeey!
