Justine

Så länge jag inte skriver här så är det faktiskt ett bra tecken.
För det första betyder det att jag inte grubblar sdå mycket.
För det andra att jag för tillfället är tillfreds.
För det tredje så har jag inte så mycket att dela med mig av, vilket betyder att mitt liv varken är storslaget eller jobbigt.

Jag förstår att ni tycker att det är tråkigt att jag inte skriver så mycket. Det gör jag egentligen själv också.
Men jag tror att jag är en periodbloggare. Det kommer mycket ibland, lite mindre andra gånger och ibland ingenting.

Men för er egen skull och min vore det bussigt om  ni fortsatte kika in, iallafall en gång i veckan eller så.

För tillfället vill jag bara dela med mig av känslan av att känna mig lätt i hjärnan. Att koncentrera mig på ytliga saker som alla andra tonåringar gör och inte grubbla så förbannat mycket.

Men det är klart dett det finns något som ligger och gnager, bland annat skolans projekt. Men då får man tänka som jag så förnuftigt har försökt lära mig själv att man får ta en sak i taget och välja vad man ska oroa sig för. För stunden ahr jag överhuvud taget inte prioriterat oro, jag har prioriterat välbefinnande och livet.

Fortsätt prioritera!

/Jenny

Ville bara säga att ibland blir man förvånad över hur människor prioriterar. Kanske var det inte så viktigt som man trodde att det var, för någon annan. Då kan det hända att man blir lite besviken på den personen. Men å andra sidan kanske man känner de så väl att man inte hade högre förväntningar.

Vad förväntar du dig av människor?

/Jenny

... känner att livet är ganska övermäktigt ibland?
Det gör precis som det vill och ibland är det svårt att hänga med även om man tycker att jag, som huvudperson i mitt liv, borde vara den som får veta när mitt liv tar en vändning först av alla. Kan det vara så att människor är mer eller mindre tåliga mot livet? Det kanske inte är något man kan styra. Somliga lider av depression, kanske på grund av att de känner sig kuvade under sitt eget liv. Andra tar livet med en klackspark och låter sig inte hindras av dess brutala framfart. Jag hoppas att det inte är så. Att man är tålig eller mindre tålig. Som med allt annat som hör livet till så tror jag att man kan förändra. Jag tror att man, när man är redo vill säga, kan påverka näst intill allt i sitt liv och därmed också hur man tacklar livet självt.

Själv skulle jag önska att jag inte lät mig påverkas så lätt. Att inte alla krusningar på vattenytan skulle se ut som stormande vågor framför mina ögon. Men jag kanske helt enkelt inte är mogen för att fatta något beslut om det idag, eller imorgon. Jag kanske måste rida ut stormarna tills jag inser att det bara är precis så stort som jag väljer att göra det.

Någon gång såg jag klotter på en av skoltoaletterna, det stod att livet är en berg och dalbana och att det bästa man kan göra är att luta sig tillbaka och njuta av turen. Men om livet var en berg och dalbana så skulle jag inte kunna påverka dess konstruktion. Därför är det en tanke som jag väljer att inte tro på.

Keep thinking
/Jenny

Jag är en skrivande tjej. Jag går Text och Media sista året. Det är inte så trångsynt so man tror. Vi är samhälls i grunden men utvecklar vårt skrivande i allehanda kurser. Ibland skriver jag på fritiden också, men det var ett tag sedan. Jag hittade en kort text jag skrev förra året. Den speglar en del av min personlighet. Kanske är det den dryga, eller också är det en tillgång om man tänker bakom tragiken och ironin.

Att skrika sig genom sin uppväxt

Egentligen borde jag ha satt upp en sådan där text; "bör ej prövas hemma" jag menar, så att ingen får för sig att upprepa mitt misstag.

Jag har skrikit sedan jag föddes. Då skrek i och för sig alla. När dem föddes alltså, ja säkert när jag föddes också för den delen. Jag är en kejsarunge så det är möjligt att mamma inte skrek av smärta och jag var första barnet, planerat, så hon skrek antagligen inte av sorg. Förhoppningsvis skrek hon av lycka, om hon nu skrek alls. Hur som helst, jag skrek i alla fall och det var huvudsaken.

Jag skrek när jag var liten, kolik kallades det visst, men det kan egentligen ha varit vad som helst. Klart att det inte är roligt att ha ont i magen. Det vet jag nog, för nu för tiden skriker jag när jag har mensvärk. Men som liten kunde jag tydligen inte behärska mig, därför är det inte konstigt att jag är som jag är när det gäller smärta idag. Det är nära döden upplevelser varje gång jag biter av en nagel för långt ner.

Jag skrek som liten flicka. Ensambarn. Så fort jag inte fick som jag ville så var det bara fram med öronpropparna och tårarna rann ner för mina kinder i kapp med falsett skriken. Inte var det tal om att trösta för då hade jag nog attackerat med sylvassa mjölktänder. Nej du, som liten var det min önska som var lag helt enkelt.

Jag skrek när jag började sexårs verksamhet. Inte konstigt att jag alltid fick leka hund, både när det egentligen var tal om polis och Spice girls. Jag var den bästa och mest naturtrogna hunden på avdelningen i alla fall!

Jag skrek när jag började skolan. För att höras och för att jag skulle få fråga alla frågor som läraren ändå inte kunde svara på. Jag borde ha förstått att dem var inkompetenta, men jag var för liten så jag skrek på deras uppmärksamhet. Jag skrek för att jag skulle få ge svaret på alla frågor läraren ställde eftersom alla i klassen var för dumma för att veta saker och ting som egentligen var självklara! Någon gång på lågstadiet måste jag ha förstått hur korkade alla var, så jag sa väl något om det till en lärare, det blev samtal hem, så kallat uppkäftigt beteende. De förstod alltså inte att det var dem det var fel på och inte mig.

Jag skrek när jag började högstadiet. För att vara cool. Alltid rappkäftad och kvicktänkt. Alltid en åsikt på gång. Det fungerade till och från. Ibland fick någon stackare ont i huvudet men det gjorde inte så mycket. Jag fick min beskärda del av utrymme, vilket var en hel del.

Jag skrek när jag började gymnasiet. Det blev en katastrof. Plötsligt insåg jag hur högt det låter när man skriker. Flera sa åt mig att sluta. Jag sa åt mig att sluta. Men har man skrikit sig genom en uppväxt så är det lättare sagt än gjort.

Från och med nu så ska jag sluta skrika. Det är sant! För nu vet jag att det inte bara handlade om inkompetenta lärare och dumma elever. Faktiskt så hade jag ett finger med i spelet. Även om det bara var lillfingret och där ska tilläggas att jag biter på naglarna så det blir faktiskt inte så himla stor del!

Det är tur att man utvecklats ;)
/Jenny