Det här är ett inlägg att kommentera!
Nedan har jag hämtat en dikt, som enligt min mening är fantastiskt bra. Nu vill jag höra era åsikter.
Tänk er en analys (som jag vet att ni hatar) men en mycket kort. Hittar ni ett budskap? Vem är hon? Vem är personen som skriver? Jag låg nämligen och funderade över den själv inatt och fann mycket intressant.
Det är en lång väg till altaret, min kära
När alla dina synder är botade,
så ska jag binda dig till händer och fötter,
och föra fram dig till altaret.
Men jag har aldrig varit hårdhänt,
och kommer aldrig att bli tänd,
av sådana som du.
Trots att du tänder,
vilken ynka homofob eller oduglig som helst.
Och du skriver ord av tvivel hos den salige.
Så varför, skulle inte jag kunna utveckla en dragning,
till sådana som du, till hårda tag, till livet och
det ständiga sötsug som omger dig.
Till dig från mig,
som ett minne av dina nätta fötter,
ett jävla svek som stämplats in och bränner,
och det skaver när du borrar ner tårna i sandensådär djupt
och gömmer dem för omvärlden.
För du var så jävla rädd för att inte få bevaras,
Så jävla rädd för att inte få finnas,
att du använde mig; som parasiten använder sig av värddjur.
Och de där jävla fötterna, som jag föll framför,
som jag sprang ikapp med på sommarängen,
innan jag insåg hur vassa de var.
innan jag upptäckte att du sparkade,
hellre än slogs.
För att du inte ville fajtas ansikte mot ansikte med livet.
utan föredrog att sparka på smalben.
Trodde du var omgiven av sand och sten.
Men du fattade visst aldrig att det var ansiktet,
som strutsen stoppade i sanden,
och inte fötterna.
Och du var så jävla liten, och rädd
för livet.
Men inte flydde du för det.
Och du var så jävla smart, och vacker,
bedårande.
att jag inte förstod hur jag skulle kunna sluta älska,
Dig.
För du kände livet, lite för väl.
Det fanns någon outtalad logik i att sparkas,
hellre än att slåss.
Fanns en logik i att stoppa fötterna i sanden,
de nätta men vassa
istället för huvudet, ansiktet, det bedårande,
fängslande.
För ditt ansikte skadade aldrig någon.
Det var dina fötter som ställde till det.
Och det gjorde så jävla ont att du använde mig för att skyla dem med.
Och det gjorde så jävla ont att jag inte kunde annat än gråta,
framför dina fötter,
av lycka, för att du såg mig.
För ditt leende skadade aldrig någon.
Och jag förstod aldrig varför det skavde som det gjorde,
varje gång du öppnade dig för mig.
Jag förstod aldrig varför jag inte ville lyssna,
när du skrek i desperation,
varför jag istället hyschade, smekte och blundade,
bad dig att visa mig ditt leende.
Du trollband mig,
Slyna, orden bränner fortfarande på tungan
Men du använde mig; som parasiten
använder sitt värddjur,
för överlevnad.
Jag var aldrig mer än ett nödvändigt ont,
en psyko(pat)log,
till för att ge dig en viloplats.
Och jag förstod aldrig varför du inte ville behålla ditt koncept;
att man inte kan fly undan livet,
utan grävde upp fötterna illa kvickt,
när jag började älska med dig.
Jag gav dig en gåva,
för det gjorde så ont att se dig gå här på jorden,
utan vingar,
rädd,
(för mig)
Och du grävde upp dina fötter den natten,
i tron om att du botat alla dina synder,
genom att låta mig röra vid dig.
Men jag genomskådade dina synder,
och gav dig ett löfte;
när alla dina synder är botade,
så ska jag binda dig till händer och fötter,
och föra fram dig till altaret.
Du sa att man inte kan fly undan livet.
Ändå lyckades du den natten.
Jag gav dig en sista viloplats,
min kära.
men hade du sett mig då,
hade du stoppat ditt vackra ansikte i sanden,
för som jag sa till dig redan då,
varför skulle inte jag kunna utveckla en dragning,
till sådana som du, (även döda)
till livet, (även det sjuka)
och det ständiga sötsug du omgav mig med,
genom att låta mig vara ditt värddjur.
Plocka fram er poetiska och analytiska ådra nu och möt mig på djupt vatten av flödande tankar!
/Jenny
Jag har inte suttit vid datorn på hela lovet känns det som och så kommer jag hit och ser hur många inlägg jag missat, hur många tankar jag missat.
Det här är en sån där dikt där man håller andan hela vägen, och precis när man tror att man ska få andas så kommer en ny mening, lika slagkraftig och överraskande som den första. Det är nästan som att se en film genom ett blurrigt filter, där ingenting blir riktigt klart men som man vänjer sig vid och efter en tid ser man de otydliga konturerna som skarpa figurer.
"Till dig från mig,
som ett minne av dina nätta fötter,
ett jävla svek som stämplats in och bränner,
och det skaver när du borrar ner tårna i sanden
sådär djupt"
Där är jag fast. Just vid de där sista orden i det stycket. Jag undrade ett tag om den var för lång men sen insåg jag att allt eftersom så växer bilden så jag tycker att det är bra sådär. Och den är lite kaosartad men jag tror att det är det som är meningen. Läser jag den igen kommer jag säkert att upptäcka något nytt.
Vem hon är? Hmm. Hon är en sådan där som han kallar både vacker och för slyna. Hon som han hatar och älskar lika innerligt. Han kan inte släppa taget om henne. Hon naglar fast fötterna i sanden, måste ha kontroll, veta vart hon står. För släpper hon taget då släpper hon taget om livet.
Hmm. Slutet gör lite konfunderad. Jag måste nog läsa igen, kanske när jag inte är lika nyvaken. Men för att dra en slutsats; det är bra jenny. Riktigt bra. Keep up the good work :)
Kramar
SÅ JÄVLA BRA!
Den här är kanske den bästa dikt jag någonsin läst???? FATTAR DU DET?! JAG går vid din sida varje dag och tänker inte på det faktum att bredvid mig går kanske den moderna världens mästar-poet.
SÅ JÄVLA BRA!
HELT sinnes!
Du är BÄST?!
