Justine

Solen är nära.

Barnfotabarnen många.

I en värld av ålderdom och abstinens,

tampas de med vapen i sina händer.

Sårar de oskyldiga, allra helst sig själva,

och kallas för terrorister.

Solen är nära.

Barnfotabarnen många.

Arméer av människor som är för korta.

Arméer som innebär någonstans att höra hemma.

Men alla är lika rädda.

Alla sitter i samma båt.

På väg bort från mänskligheten

eftersom avsaknaden av tro

varit påtaglig för länge nu.

Tystats av skarpa skott

för många gånger nu

Solen är nära.

Barfotabarnen många.

De som hör hemma i baracker.

De ber för livet,

ber för de döda,

ber för att få dödas.

Solen är nära.

Barfotabarnen många.

I ett kretslopp som skapats av makt.

I ett kretslopp som göds av ålderdom.

I ett kretslopp som går under av framgång.

Men alla är lika rädda.

Alla utom vi.

Vi som springer barfota på de gröna sommarängarna och minns våra underbara barndomsår.

Vi som fastnat i lyckliga, nostalgiska tillbakablickar och börjat att kalla oss gamla.

Vi som tar varandra i hand och förenas i ett samhälle som kretsar kring oförstående,

     som är byggt på kärlek och lyckligt ovetande.

Vi, som bor i Sverige.

Vi, är inte rädda.

Vi är lyckliga, för att det inte är vi.