Justine

Hon såg så oförstående ut. Hon satt två meter ifrån mig, men aldrig hade hon varit så blank.
Inte som ett oskrivet blad. Mer som ett skrivet, ett nedkluddat, ett oläsligt.
Inte en känsla skuggade hennes anletsdrag, inte en antydan till reaktion speglade sig i ögonen.
Det var som att hon inte såg mig, eller såg mig genom ett mycket tjockt glas, knappt kapabel till att avläsa mina konturer.
Jag minns att jag undrade om hon kände sig ensam.
Om hon kände sig instängd, eller berövad andetagen, som hon drog tyst, i hopp om andrum.

Jag förstod ingenting.
Jag minns ilskan som kröp under skinnet, hur jag inte ville skada henne, men inte kunde hålla frustrationen fängslad i blodomloppet. Det slet sig och yttrade sig som en våg av omsorg, i en form av irritation, och jag ville ge mig själv en hård smäll.

Men fortsatte.

Jag kunde inte se henne bygga sina murar på avstånd. Kunde inte se henne sjunka i bottenlöshet framför mig. Ville inte se hennes konturer, ville se allt.
Och jag vet inte alls vad som drev mig, men jag krossade en mur, jag krossade ett glas, och inget var nog tänkt att raseras.
Och hon såg på mig innan hon föll, och det smärtade inifrån och ut.
Hon såg på mig, såg mig och önskade att jag inte hade sett, trots att hon visste att det var hon som hade blundat och jag som hade tittat, alldeles för länge.
Hon sa till mig att det föll. Jag undrade vad jag hade gjort.
Jag tröstade, kände salta tårar mot min hud. Och undrade om de kunde bränna hål i mig.
Och de blev så blåa, hennes ögon, klara. Av förstånd. Uppvaknande.
Så som bara blåa ögon kan. Så som bara hennes blåa ögon kan.
Och jag blir rädd för att missa, rädd för att blunda, rädd för att såra. Orolig och stirrig. Förbannad, förtvivlad och arg.
För att du bygger i smyg, för att du undanhåller för mig, undanhåller för dig och låtsas oberörd av livet.
För att du låtsas oberörd av mig.
Rädd när du är blank och oläslig, nerkluddad.
Och jag trodde du visste att jag inte litar på min förmåga. Att jag brister inombords av att bryta ner dig framför mig.
Och hoppas att du ska se och förstå.
Se och reagera. Se och resa dig upp.
Rädd för dina tårar. För att jag orsakat dig smärta.
Rädd för att låta dig vara.

Och för att livet ska vara oss övermäktigt.

För när du bygger dina murar, gräver dina gropar, så glömmer du se var jag står.
Glömmer du vad du säger och vad du menar. Och det är inte lönt att tro dina ord, när du inte ens hör dig själv uttala dem. Så jag frågar mig om det är lönt att uttala min frustration, eller om jag ska låta dig dvala i oförstående och lämna dig i soffan av töcken och murar.
Skyddad mot smärtan.
För den finns utanför dina murar. Den finns överallt, runt omkring ,mig. Där du lämnar den. Trygg och bevarad. Tills jag raserar dina murar, och gör den tillgänglig, även för dig.

/Jenny

                                                                                               Bödelns syster

Det här är historien om ett människoliv. Mitt människoliv, och ett knippe med orosmoln och sökande efter vetskap. För jag visste inte bättre, då.

Jag heter Vilma, jag bor i Villrådigheten och jag kör en gammal Volvo. Tre V, men jag är ingen Svensson. Jag heter Högrisk i efternamn och min pappa tillverkar kanyler. Min mamma lever under förtryck som hemmafru i grannkommunen och serverar kalla öl, till sällskapet som lägger upp fötterna på hennes nypolerade vardagsrumsbord.

Själv bor jag i en lägenhet, på fjärde våningen med en halvrutten balkong och ett helruttet balkongräcke. Med en vattenskada i taket till badrummet på grund av att grannen över mig försökte dränka sig själv och vattnet svämmade över. Jag är allergisk mot vitaminer på burk och mot sällskapsråttor med klämda svansar. Jag har brunt hår med alldeles för många kluvna toppar och mina jeans är från 1900 talet andra hälft. Jag samlar på stenar och målningar som gjorts av människor utan händer. Och jag spelar tvärflöjt när ingen ser. När alla ser spelar jag på ostämda gitarrer och revben. Mitt liv är ungefär som en konservburk. Inskränkt, konserverat, brukbart i oändliga tider, men utan charm.

Jag pratar med mina krukväxter och jag gödslar tomaterna i växthuset med kaffe och mjölk. Jag tror på jultomten, på spöken och andeutdrivare, men den där Gud har aldrig varit intressant för mig. Han verkar torr och träig och jag har tillräckligt med träsmak i rumpan ändå.

När jag är ute och går tar jag lite för långa steg för att andra ska hinna med och lite för korta för att det ska vara bekvämt. Jag somnar alltid framför nyheterna och när jag blir stor ska jag bli en stjärna. I en galax långt långt härifrån. Och sprida mitt ljus som en sol över en annan jord med andra boende, som kanske skulle uppskatta det mer än vad vi uppskattar solen.

När ingen ser på så står jag tyst i duschen och jag gråter alldeles för högt i andra människors närhet. Jag gnisslar tänder men vill inte använda bettskena och mitt högra ben är lite kortare än det vänstra, som är lite för långt.

Min bror arbetar med sågspån och det dammar alltid på behandlingshemmet när jag stiger in och hälsar på. Han sitter i en källarlokal med fick nyligen höjd lön, efter att en patient tagit livet av sig och pressen uppmärksammat hans nystädade kontor.

Min syster är en spegelbild och hon arbetar som bödel, på torget och biblioteket och ibland mitt i stan. Hon går på lugnande tabletter men vägrar söka terapi för gammalt groll och hon besöker lekparker på nätterna och skrattar högt till ljudet av metall. Hon sover när andra är vakna och är vaken när andra ger upp. Ibland sover hon i trappuppgången mellan nummer fyra och nummer fem och med en extra filt som tältduk pimlpar hon dietshake och coca cola zero. Hon drömmer om en jorden runt resa och om ett sparkapital med lyckoslantar. Ibland drömmer hon mardrömmar, men det låtsas hon inte om. Och hon har slutat att ta notis om sina byxor, årgång 89, 1989.

Min bror är arbetsnarkoman i juletid, mor opererar sig på sommaren, far åker på semester med sin sekreterare under hösten. Bara min syster visar öppet sin obefintliga tidsbrist och lagom till våren brukar hon knacka på dörren till den gula villan, men då är alla på middag hos någon granne och hon gråter lite innan hon dyrkar upp dörren och kliver in, stampar av allt grus på välkommenmattan och önskar att hon inte fanns.

Hon jobbar som bödel, min syster. Och hon dyrkar upp lås, sprider orospärlor med vinden och längtar efter syndernas förlåtelse. Hon har verktyg av gips och krossar drömmar med visioner om upprättelse. Hon ignoreras av de lärda och söker bot hos dem som kallas för familjen. Hon hatar sitt liv men är medveten om att snaran sitter lite för hårt för att inte låtsas om. Hon har aldrig haft guldfeber och vet inte vad materialism är. Hon styrs av kärlek men andra styrs av vemod och tungförnuft. När de använder öronproppar är hon trångsynt och det samma gäller det andra. Hon talar inte, min syster. Hon talar inte, min mor. Han talar inte, min broder. Han talar inte, min far. De är alla barn som fötts ur skuggan, växter utan näring och de sträcker sina blad över det ruttna balkongräcket och faller i livets tuktan om kvällen. Där de vrider och vänder sig i blåsten och knarkar lugnande tabletter som min bror snott från de intagna på sin arbetsplats, som min mor snott från min far som snott de mitt framför näsan på sekreteraren och min syster mycket lagligt har bett en doktor att skriva ut mot depression.

Ibland skalar de av sommarsånger tillsammans och ropar skällsord och iver ut i lekparkerna. Ibland sotar de sina skorstenar med hagelgevär och trycker pipan i varandras munnar. Den ena räddare än den andra för vad som finns på andra sidan.

Och någon gång händer det att missbruk, förtryck, depression och utbrändhet förseglas och förenas, på nåd, i en park av villrådighet. I Villrådigheten, eller grannkommunen Olyckan.

Vattnet ligger som en spegel över lätta fotbadsnätter och klistrar sin kvalmiga längtan av sötma i luften. Andetagen blir ett töcken av midsommarblomster och små grodorna, som faller i små suckar under midsommarstången till tonerna av envisa syrsor. Till toner av trötthet och förvirrad grönska. Två handfasta famntag i vattenbrynet. Två famnkraftiga handtag på livstrappan. De möts, de ler, och slår sig ner bredvid ödet. Andas kvalmighet och nektar som smakar honung i gommen. Andas blomstrande hud som luktar solsken och saltvatten. Stryker bort irritationen från myggbetten. Stryker bort höst och vår. Stryker bort tårar, som luktar ängslan och ärlighet. Dricker soppa ur termos för att de tröttnat på vinet, i flaska eller box. Tröttnat på saft, och på isglass som bara är en annan form av saft. Dricker soppa ur termos som värmer under huden och blindar för kyliga vindar i trädtopparna. Som de inte når upp till men längtar till, tröstar sig med när världen blir lite för påtaglig i deras närhet. Insuper tröstlösheten under huden som kryper och får de att söka varandras fötter under vattenytan. Fläta fingrar på bryggan. Fläta blickar på himlen. Och lita på profetiorna som sprids för vinden och når fram som en spirande doft av vakenhet.

Ögonlocken tynger av vetskapen om vakenhet i tillvaron. Tynger av sorger som stiger till ytan och ni ser regnet i vattenytan när du böjer dig fram och möter din egen spegelbild. Och sjön var aldrig bräckt innan ni slog er ner på bryggan. Men nu kan man se saltkristallerna på botten. Och det kallas terapi. Även om ni inte förstod det. Det kallas mod. Även om ni inte kände det.

Och ni stod på botten, på toppen och flöt, flög, över, under, jorden, himlen, havet. Som bredde ut sig bakom, framför, bredvid er. Och ni kände livslusten under era vingar, i era gälar, i era skratt och drömmar. Som svävade i trädkronorna och släppte taget om sina bostäder för att ge sig själva chansen att möta världen. På ett tu tre andetag av smärta. På ett tu tre vetskapen om vakenhet, och en eftersmak av sötma och den perfekta medvinden i sidan

/Jenny .

 Klok poet med stora ord. Ett riktigt vackert plagg att hänga i garderoben och ta på sig vid unika tillfällen. Tillfällen med er.


Jag vill ta hela världen i min famn. Samtidigt vill jag skydda mig själv från hela världen. Jag vill vara världen. Men inte stor.


Kanske är det sant att det görs av ilska. Eller besvikelse. Vill inte var en del av dessa handlingar. Men de är en del av mig.


Det kryper av mänsklig charm och förakt. Darrande. Mina tankar tar mig dit jag inte vill vara. Bort från dig. Alldeles för nära.


Som en makthavare över vardagsbekännelserna. Livet hade sett annorlunda ut om du stillat dina behov på egen hand.


Rader av tvivel från den skakade. Rader av uppror från en själ. Rader som stillar för den orolige. Rader om livet, som de här.

/Jenny.

Ålder är överskattat. Varför ska jag ha mer respekt för dem som hunnit gå i pension än vad jag ska ha för jämnåriga? Alla människor är värda samma grundrespekt. Det finns en annan aspekt som jag tycker har större betydelse för om en person är värd att få mer respekt, och det är denna persons inre erfarenheter. Du kanske har hört att det finns yttre och inre utstrålning till exempel? Jag pratar om yttre och inre erfarenheter. Yttre erfarenheter - sådant man upplevt, kanske rest eller utbildat sig som har betydelse för hur man ser på livet. Inre erfarenheter - sådant som man inte vet från början, de inre resor man gjort i sig själv, självinsikt, intelligens, och skarpsynthet. Inre erfarenheter slår de flesta andra faktorer rörande respekt för mig. Men grundrespekten, den skall alltid finnas där.

Ibland tror jag nästan att människor som har problem med att respektera andra saknar inre erfarenhet. För hade de den så skulle de ha mer förståelse för andra. Och kanske är det också så att med inre erfarenhet följer en sorts trygghet som gör att man vågar ha respekt för andra utan att tycka att det inkräktar på ens egenvärde. För naturligtvis ska man också respektera att människor är måna om sitt egenvärde. Men jag tror att med inre erfarenhet så kommer det automatiskt, för man lär sig att omgivningen inte vill en illa utan är den man måste förlita sig på vad gäller egenvärde utifrån. Men man lär sig också att omgivningen inte bör ha makt att rota i bilden jag har om mig själv och det som utgör grunden till mitt egenvärde, nämligen min egen uppfattning.

Ibland tror jag också att det är i den inre erfarenheten som möjligheten till att uppnå våra drömmar finns. Det är där man får insikterna om vad man är kapabel till, det är där man får chans till självförverkligande. Så av den anledningen så har jag stor respekt för människor som utstrålar inre erfarenhet. Och kanske är det lite som med andra "egenskaper" att det är något man har, eller något man får men inget man kan söka. För ju mer man vill ha det desto svårare blir det att nå dit. Precis som med kärlek skall det komma när man minst anar det, för då är det som allra mest äkta.

Att påstå att jag har inre erfarenhet i denna stund kanske vore lite av det dummaste jag kan göra. För då skulle jag underförstått säga att jag förtjänar respekt och kanske även mer respekt än vissa andra. Jag skulle också gå ut med att jag inte värderar respekt för äldre särskilt högt, men underförstått förhoppningsvis även sagt att jag värderar respekt för varje enskild individ desto mer. Och jag tänker göra det ändå. Jag har inre erfarenhet och ibland tror jag nästan att det är det enda jag har, det enda jag duger till. Men skulle jag hålla fast vid det skulle jag gå mot mina egna ord om att med inre erfarenhet kan man förverkliga drömmar, och det är i stort det enda som får mig att tro på min kvalité.

Anledningen till ett sådant här provocerande och starkt uttalande om mig själv är att om det är något mer jag är trött på förutom den där respekten för äldre, så är det: " hon tror att hon är något". Och självklart förstår jag precis vad man menar med det. Men herre gud, alla borde väl få tro att de är något. Alla borde få tycka att de är lite bättre än alla andra. För man har bara sig själv. Jag ska leva med mig själv resten av mitt liv och då underlättar det om jag anser mig vara i överkant. Det underlättar för alla om man säger till sig själv att man ligger i överkant. Men, att tro gott om sig själv, eller att anse att man är någon, är inte det samma som att ha en kaxig attityd eller ett arrogant framtoning mot andra människor. Och det är där, och endast där som man ska skilja på dem. Att tro att man är någon, tro gott om sig själv handlar om självkänsla och välbefinnande, om att växa i sina egna ögon. Att vara arrogant och se ner på andra, tycka att man är bättre eller förtjänar mer är att dölja en osäkerhet över att man inte hittat styrkan att tro på sig själv på riktigt ännu. Men i och med det får jag förståelse för de arroganta och kan ge även de den respekt de förtjänar. För om man tar bort den från de så kommer de få ännu svårare att lära sig tycka om sig själva. Och jag vet inte med dig, men jag vill inte vara en av orsakerna till någons dåliga självkänsla eller obefintliga välbefinnande.

Tog du dig igenom? Bra jobbat!
/Jenny

Det kittlar av längtan,

efter flygfärdighet.

Det tittas mot himmel

och hav.

Det önskas och hoppas

och dröms,

om att en dag,

bara få falla,

och ge sig av.

/Jenny

solen höjer sig,

för dig,

belysningen,

som bländat dig,

från förr,

tiotals decennier,

lånt innan du var född

smeker nu varsamt

och träffsäkert

och hon viskar erotiska,

medfödda budskap

om

sanningen med livet,

och om jordmånen

som förlegats under dina sinnen

när du stod i skuggan,

av livet

gömde dig,

för henne,

som bländade

med sin nakenhet,

och fick dina ögon att glänsa,

och kinderna att rodna

och plötsligt var du klarvaken,

nyuppväckt, återvunnen,

av livet,

i egen hög person

nog visste hon hur man gjorde,

för att blidka moder jord,

som format sig i bitterljuva vågor

vid din horisont,

och sockersöta skuggväxter

vid dina fötter

och du smälte i en uppfylld famn,

av nostalgi

ouppklarade mysterier

från flydda decennier,

från långt innan du var född,

men ändå stod i skuggan

och väntade

på en vårdnadshavare

/Jenny

Och där for vi,

i en urkorkad eka,

på en bottenlös sjö,

men torkat saltvatten på kinderna,

och tröjor som klibbade,

blekta av solen

runt våra bröstkorgar.

Efter alldeles för många nätter simmande i villrådighet,

oräkneliga nätter,

i en trädgård

du kallade

din,

under stjärnfall och klåfingrighet.

Smakandes på daggen,

saltandes sorgen,

med ett halvt leende,

som inte betydde brådmogenhet

Och där,

beslagtogs mina drömmar,

om att vara den som räddade,

från drunkning.

I synder och sand,

och i bottenlös lycka.

Drömmar om att vara frälsare,

själsfrände,

vän,

doppades i konjakens vänliga värmevågor,

puttades ut på den bottenlösa sjön,

trots saltränder på kinder

och blekmedel mot lungor.

Och alldeles, alldeles för många drömmar

kvarglömda under daggkåpan.

/Jenny

Du skrattar rakt in i mitt välbefinnande,

och vår lek är utan gränser,

en uttrycksform, så befriande.

Och kanske är det lite farligt nu,

men i leken finns inga konsekvenser,

så vi är båda lika modiga, eller lika fega.

Och rodnaden spelar under oskyldiga miner,

döljs bakom falska sanningar,

att allt är på lek,

Men jag ser att du sett mig,

att du nog alltid har sett mig.

Och jag älskar vår uttrycksform och våra lögner.

Du skrattar rakt in i mitt välbefinnande.

Och det gör allt lite farligt nu.

Jag kör också på kvantitet! Måste ju få ur mig alla dessa känslor som inte vil mig väl!

Och där försvann ni,

i ett dammigt moln på motorvägen,

och lämnade mig stående i väggrenen,

med tårar och längtan,

med saknad och vemod.

Vägskylten säger att vi är framme i livet,

men inte slutar vägen för det,

inte stannar ni för det,

inte bryr ni er om utsikten för det.

Och ni gör som alla andra,

ni tar extra fart i kurvan,

bara för att upptäcka att ni gick ut för hårt,

bara för att få sladd och spinn och snurr,

i tillvaron,

och jag kommer att säga "vad var det jag sa",

Men om ni inte ramlar,

om ni inte spinner, eller snurrar,

eller ens tittar bak,

finns inget mer att säga

Jag tittar på vägskylten, jag tittar bortåt i dammolnet,

drar i mig svärta, rök, sot, damm och besvikelse,

och det smakar så illa

Men ni stannade visst inte så länge att ni hade tid att känna eftersmaken.