Det skönaste som finns.
När du inte är här, så är det skönaste som finns att få krypa ner under duntäcket och kolla på något tvprogram, läsa i någon bok, eller skriva här på bloggen. Att sedan få släcka lampan och drömma sig bort, somna in sött. Det är det skönaste som finns.
När du är här, så är det skönaste som finns att få vara alldeles nära. Att få dela sängen, soffan, teet, eller värmen tillsammans med dig. Att få smaka på dina läppar, få känna på din varma hud. Få spegla mig i din kärleksfulla blick. Och bli ett med dina andetag.
Oavsett om du är här eller inte. Så är känslan av att ha tiden i sin hand den allra skönaste. För det finns ett sådant lugn i att få känna, att det inte är någon brådska.
Så oavsett vad, så är det skönt att få leva, skönt att få finnas, och att få värna om sin tid.
Oavsett vad så ska jag somna i lugn. Vakna i tid. Och ta vara på omgivningen. Precis som man borde, men som man gör, alldeles för sällan.
God kväll.
/Justine
om än
om än en liten,
men blott en stund.
Kvar.
Idag vaknade jag med julmusik på hjärnan. Jag stäckte på mig i sängen och tittade ut genom fönstret på snön som lagt sig tillrätta. Jag tänkte, idag blir nog en bra dag.
Imorgon är det den första december. En dag jag brukar längta efter varje år. Och i år är faktiskt inget undantag.
Naturligtvis längtar jag än mer till den femte december. Men den första är den som sätter pränt för julkänslan, är den som tillför barnaglädjen och lussebakskratten. Julkalender. En på tv och en med luckor i sovrummet. Ett underbart inslag i den annars bistra vintriga vardagen.
Men snart blir min vardag annorlunda igen. En gemensam vardag står högst på önskelistan i år. Och jag förväntar mig att få den i förskott.
Förväntar.
Väntar.
Längtar.
Fjantar.
Mot nya äventyr
/Justine
men blott en stund.
Kvar.
Idag vaknade jag med julmusik på hjärnan. Jag stäckte på mig i sängen och tittade ut genom fönstret på snön som lagt sig tillrätta. Jag tänkte, idag blir nog en bra dag.
Imorgon är det den första december. En dag jag brukar längta efter varje år. Och i år är faktiskt inget undantag.
Naturligtvis längtar jag än mer till den femte december. Men den första är den som sätter pränt för julkänslan, är den som tillför barnaglädjen och lussebakskratten. Julkalender. En på tv och en med luckor i sovrummet. Ett underbart inslag i den annars bistra vintriga vardagen.
Men snart blir min vardag annorlunda igen. En gemensam vardag står högst på önskelistan i år. Och jag förväntar mig att få den i förskott.
Förväntar.
Väntar.
Längtar.
Fjantar.
Mot nya äventyr
/Justine
Idag är en måndag, som en måndag ska va
Idag är det måndag. Men igår var det också måndag eftersom jag jobbade då. Idag är det egentligen fredag, för imorgon är det lördag och på onsdag är det söndag. sedan är det torsdag, fredag, och lördag igen. :S jösses mitt huvud, vilken konstig vecka.
Ikväll ska jag förhoppningsvis få prata med min älskling. Underbart! Men avskeden i samtalen blir allt svårare. Det är inte längre någon lek detta. Men nedräkningen har startat på allvar.
Tisdag, Onsdag, Torsdag, Fredag, Lördag, utan dig.
Och det är inte mycket det.
Speciellt då jag har planer för alla mina dagar. Jag kan knappt förstå att det är klart snart.
Här är massor av snö. November lider mot sitt slut och kommer inom en snar framtid att ge plats för december och allt vad det innebär. Ta varandra i handen, ge varandra en kram. Ta vara på stunden. Det är värt det, jag lovar.
/Justine
Ikväll ska jag förhoppningsvis få prata med min älskling. Underbart! Men avskeden i samtalen blir allt svårare. Det är inte längre någon lek detta. Men nedräkningen har startat på allvar.
Tisdag, Onsdag, Torsdag, Fredag, Lördag, utan dig.
Och det är inte mycket det.
Speciellt då jag har planer för alla mina dagar. Jag kan knappt förstå att det är klart snart.
Här är massor av snö. November lider mot sitt slut och kommer inom en snar framtid att ge plats för december och allt vad det innebär. Ta varandra i handen, ge varandra en kram. Ta vara på stunden. Det är värt det, jag lovar.
/Justine
Om man ska va ärlig
Jobbigast av allt, det är längtan och saknaden.
Jobbigast av allt är tiden.
Nej, jobbigast av allt är banne mig att du inte är här nu, här nu, nu.
Det är jobbigast av allt.
/Justine
Jobbigast av allt är tiden.
Nej, jobbigast av allt är banne mig att du inte är här nu, här nu, nu.
Det är jobbigast av allt.
/Justine
Första advent
Idag är det första advent. Jag vaknade med en skön och varm känslan. En adventskänsla.
Och det var skönt att känna att den infunnit sig, även i år. Trots avsaknaden av min älskling.
Jag hade nämligen förväntat mig att inte få känna denna stilla, fridfulla, andaktsfulla jullängtan förrän han klivit innanför dörren. Men jag hade fel. Ännu en gång som jag överträffat mig själv, och jag är minsann hel nog att känna på egen hand.
Idag ska jag jobba. Men det gör inte så mycket, jag tror det kan bli ganska mysigt. Jag och min kollega som jobbar själva till klockan 22 ska ta med julmust, pepparkakor, skumtomtar och ett ljus och mysa till det för att få känna advent hos oss. Så det blir nog bra.
Vill också passa på att tillägga att idag har vi äntrat ännu en viktig milstolpe. Det är nu en vecka kvar. Bara en.
Jag får nog lov att säga att det är en alldeles speciell känsla som infinner sig när man kan säga att det inte är ett år, inte är månader, inte ens en månad, inte heller veckor, utan dagar kvar. Och med tanke på allt som jag har planerat under den kommande veckan så kommer den nog, på gott och ont att försvinna ganska fort. Trots längtan.
Nu ska jag återgå till mitt.
Adventskramar
/Justine
Stolthet
Det finns något som heter stolthet. Det är en ganska komplex känsla. För hur ska man visa det? Hur ska man känna det? Hur ska man förankra den känslan?
Jag är mäkta stolt över min pojkvän. Över min sambo. Min älskade underbara ängel. Oerhört stolt över att han har mod nog att följa sin dröm. Styrka nog att göra gott. Tålamod nog att behålla mig i sitt liv och kärlek nog att få mig att inte känna mig tagen för givet. Så stolt som jag är över honom har jag aldrig varit över något tidigare.
Men nu vet jag även hur man är stolt över sig själv. Hur man skänker känlan till sitt eget inre. Och framförallt vet jag vad det innebär att visa sig själv den uppskattningen.
Men stolthet är givetvis inte den enda känslan som präglat detta år. Och jag tror egentligen inte att någn känslan fallit ur paletten utan jag har upplevt det mesta. Men stolthet, kärlek, tålamod och förståelse. Det har varit nyckelorden i tillvaron. Och anledningen varför vi står där vi står idag. Varför vi tagit oss dit vi har.
Jag är stolt, över alla bedfiter som jag och min älskling har lyckats med i våra liv under detta år. Och dem är många, obeskrivligt många. Och stoltheten är obeskrivligt stor.
/Justine
Jag är mäkta stolt över min pojkvän. Över min sambo. Min älskade underbara ängel. Oerhört stolt över att han har mod nog att följa sin dröm. Styrka nog att göra gott. Tålamod nog att behålla mig i sitt liv och kärlek nog att få mig att inte känna mig tagen för givet. Så stolt som jag är över honom har jag aldrig varit över något tidigare.
Men nu vet jag även hur man är stolt över sig själv. Hur man skänker känlan till sitt eget inre. Och framförallt vet jag vad det innebär att visa sig själv den uppskattningen.
Men stolthet är givetvis inte den enda känslan som präglat detta år. Och jag tror egentligen inte att någn känslan fallit ur paletten utan jag har upplevt det mesta. Men stolthet, kärlek, tålamod och förståelse. Det har varit nyckelorden i tillvaron. Och anledningen varför vi står där vi står idag. Varför vi tagit oss dit vi har.
Jag är stolt, över alla bedfiter som jag och min älskling har lyckats med i våra liv under detta år. Och dem är många, obeskrivligt många. Och stoltheten är obeskrivligt stor.
/Justine
Vågorna gungar mig...
Vägarna har täckts med is.
Och vi halkar runt i oändligheten.
Svanarna fryser inte. De låter havet omsvepa fjäderskruden,
och dem är allt jämt på väg hem.
Vågorna gungar mig.
Trots att jag sover.
Väntar på värme i din famn.
Längtar efter båten som ska komma i hamn.
Längtar efter framtiden så ljus.
Sitter och väntar i ett julpyntat hus.
/Justine
Och vi halkar runt i oändligheten.
Svanarna fryser inte. De låter havet omsvepa fjäderskruden,
och dem är allt jämt på väg hem.
Vågorna gungar mig.
Trots att jag sover.
Väntar på värme i din famn.
Längtar efter båten som ska komma i hamn.
Längtar efter framtiden så ljus.
Sitter och väntar i ett julpyntat hus.
/Justine
tio, dagar, kvar
Då har jag nått ännu en av mina milstolpar.
Det är idag tio dagar kvar och löning idag.
Har betalat alla min räkningar klockan 06.00 imorse. Duktig flicka. *klappar mig själv på huvudet*
Ska hämta ut lite saker som kommit med posten i eftermiddag. Julklappar till lillebror med andra ord. Spännande att se om det verkar bra eller inte. :)
Nu är det inte länge kvar. Snart börjar julkalendern och de sista dagarna av nedräkning.
Hela Karlskrona är sedan natten täckt med snö. Massor av snö. Man kan inte annat än le.
Jag gillar att vänta på jul. Men jag vill inte vänta längre på min ängel. Vill att han ska vara här nu.
Vill inte behöva tänka, snart och sedan längre. Men snart behöver jag itne det heller.
Åh, detta eviga snart!
/Justine
på jobbet och lysrören bländar
Sitter på jobbet. Skall sitta till 21 ikväll.
Efter en hektisk förmiddag med lunch på språng och dynsura skor då j ga klev in genom porten här så var det skönt att slå sig ner vid skrivbordet, med en kopp kaffe, inlindad i min jobbefilt. Jag har numera blivit känd som "hon som alltid går klädd i filt och fryser". Men jag trivs. Jag kan inte rå för at tdet är kallt här och vad ska man göra när tjocktröjan inte hjälper? Klart värd investering.
Så nu sitter jag här och kurar tillsammans med ett smått antal andra flitiga kollegor. Lysrören har bländat på bra idag så det var skönt nu när klockan blev efter 18 och man äntligen fick släcka ner till "mysbelysningen". det känns på något vis mycket lättare att uthärda kvällen med dämpad belysning.
Dagens tummen upp idag blev dessutom att godisautomaten först vägrade ge mig min maltesers påse, så den fastnade. men pengarna gick att returnera, så vid andra försöket så fick jag TVÅ! påsar. Det vill säga två till priset av en. Ingen är gladare än jag. :P Mycket lätt att få lycklig är jag.
Har fått sms från min ängel idag. De har haft en välförtjänt ledighet under dagen och jag fick tillfälle att njuta av ett par mysiga sms. Ett kommunikationssätt som inte varit tillgängligt för oss under mycket lång tid. Det känns skönt att de kommit en bit på vägen och jag oroar mig inte så mycket för den bit som är kvar. Jag kör mitt race under tiden helt enkelt. Och jag har en hel del för mig, så varför klaga.
Denna tid med ensamansvar kommer inte att komma tillbaka, så jag känner inte att det är värt att beklaga mig. Det har jag dessutom gjort i sådana mängder att jag börjar bli smått trött på mig själv.
Nu ska jag återgå till min arbetsamma vardag. Imorgon är det tidig uppstigning så jag börjar tidigt istället för sent. Men jag klagar inte, det är skönt med variation.
Snart så kommer julen, snart är julen här, lite mörk och kulen men ändå så kär.
/Justine
Geografilektion
Nu är han inte längre i trakterna kring det stora mystiska Afrika.
Nu är han på semesterorten Cicilien, vid Italiens kust.
Man kan följa skeppet på dess färd hemåt på sidan marinetraffic.com om man söker på HMS Carlskrona och trycker på positionen så visas skeppets senaste uppdatering. Lite spännande är det allt.
Europa. De har kommit en bit på väg. Tagit Zuezkanalen i maklig takt. Om en vecka eller så väntar Kielkanalen och sedan är det nästan dags.
Livet går sin stilla gång här. Men man kan inte låta bli att räkna ner dagarna på ett annat sätt nu än tidigare.
På torsdag kommer nästa milstolpe. Lön, och tio dagar kvar.
Väntans tider.
/Justine
Kärlekens makt
störst av allt är kärleken.
starkast av allt är kärleken.
och kärleken övervinner allt.
även i svåra stunder.
/Justine
starkast av allt är kärleken.
och kärleken övervinner allt.
även i svåra stunder.
/Justine
Förlåt mig för min fjantighet. Men jag längtar för mycket.
Så slutade veckan
Veckan avslutas med stortvätt.
Och dagen uppkrupen i soffan.
Denna helg har jag sluppit stressa, jag har hunnit med städning och tvättning, umgänge och njutning. Allt utan stress inombords. Kanske för att jag valt bort träning denna vecka till förmån för att hinna ikapp med annat vilket känns bra. Imorgon startar nämligen en sexdagars arbetsvecka. Men på sätt och vis är det ganska skönt för då vet jag att dagarna måste rulla på utan krusiduller. Vi närmar oss första advent med stormsteg, men innan dess skall en välförtjänt och efterlängtad lön in på kontot. Och när kommande vecka avslutats, klockan 22 på söndagen på arbetet, så är det inte alls länge kvar. Vecka 48, mina vänner, jobbar jag nämligen bara 3 dagar och det är också den veckan som innebär hemkomst för min sjöman.
Och som jag längtar! Det är helt otroligt. Två famnar ska bli en igen. Och snart är väntan över.
Måndag, Tisdag, Onsdag, Torsdag, Fredag, Lördag, Söndag, Måndag, Tisdag, Onsdag, Torsdag, Fredag, Lördag.
Ser ni? Bara en rad kvar. :)
/Justine
Som om det inte vore nog
som om nakna ständer brett ut sig, i "det var en gång"
och fått en liten skuggas fot att skymta i vassen
och fått ett litet hjärta att glöda under ytan
som om måneskärvan i höstljusnatten visat vägen till ett hem som var någon annans
och fått en liten sorgefågel att inburas av saknad
och fått ett litet låtsasskratt att bli till gråt
och vi drömmer våra drömmar
sjunger våra sånger
dricker våra drinkar
och putsar våra golv
som om det inte vore nog med tidsfördriven
så skriver vi lustar förtvivlan och sorg.
/Justine
Det sa bara *pang*
Det sa bara pang, och så vaknade jag till en ny morgon. Under duntäcket, i sovrummet slog jag upp ögonen efter en skräckblandad natt med drömmar inte värda att drömma. Men jag kunde liksom inte riktigt möta dagen och jag kunde liksom inte kila stadigt, med verkligheten.
Med älsklingens ord ringandes i huvudet, som ett evigt upprepande, 16 dagar kvar, 16 dagar.
Min tid har de senaste veckorna gått riktigt fort. Jag har inte känt mig stillastående och ibland har de rullat alldeles för snabbt. Men aldrig har 16 dagar känts så mycket som när jag vaknade. Aldrig har en dag varit så lång som det känns som att denna kommer bli.
En smärre oändlighet. Så kan man måla fram tiden som gått i år. Som en smärre oändlighet. Och ändå står vi här, med julen snart framför näsan, med pepparkakor och julemust och jag pratar om hur långsamt tiden går. Jaa du, det är väl bara att säga som det är. Man blir nog en smula vriden om man är borta från sin ängel under för lång tid. Men man måste nog vara en smula vriden för att klara av hela grejen. Så det är väl bara tacka för att just jag har de rätta förutsättningarna.
Det sa *pang* och så vaknade jag till en ny morgon, med hjärtat i halsgropen. Och för en liten stund försökte jag fly undan tiden, men misslyckades. Och gick ut i köket för att äta frukost istället.
/Justine
Full av liv
jag är full av kärlek, full av tröst.
av trygghet och av styrka.
av längtan av saknad av vårluft och värme.
full av en gnistrande dvala.
full av styrka, full av mod och av hoppfullhet, värde och vilja.
full av livet där jag bor, från vakendag till midnattstimma.
/Justine
som ett evigt fladdrande i mitt hjärta
Jag tycker det är vackert sagt. Talande. Kärleken till min ängel är som ett evigt fladdrande i mitt hjärta, en skimrande eldstad, eller en röd postitlapp på kylskåpet.
Jag somnade igår, som den lyckligaste flickan i världen. Näst intill av ord från min älskling. Och vaggades, det gjorde jag av det stora blå, och i drömmen var han nära. När jag sedan vaknade så var det med insikten om att han faktiskt är nära. Det är faktiskt så. Huruvida man vill tycka att antalet dagar är mycket eller lite, det kan diskuteras i det oändliga. Men man kan inte annat än bekräfta att de kommer närmare, och närmare för varje minut som går. För rent geografiskt så rör sig vidundret/båten numera åt rätt håll. Mot kylan från Sverige, och värmen från alla hjärtan som ska få bli helade den 5 december på kajen i Karlskrona.
Snart är det helg.
Snart är det lön.
Snart börjar julkalendern.
Snart, är han hemma.
Och jag vill aldrig glömma denna tiden, den som vi lagt bakom oss. Jag ska spara den, i form av minnen av alla sorter, jag ska spara våra mail i en oförglömlig bok. Men just nu, så sparar jag på krafter, för att ha mod nog att snart vända kapitel, och se världen lite klarare igen.
/Justine
Njutning
Jag har njutit, av en smärre, men ack så skön sovmorgon.
Jag har druckit värmande te, lyssnat på värmande musik och tagit de sista bitarna av favoritchokladen.
Jag har sträckt ut mig under täcket, lyssnat på fåglarnas morgonbön och tagit livet med lite ro.
Jag räknar inte dagar idag. Jag njuter av tillvaron. Jag lever i nuet. Och låter nuet få vara precis så bra som det faktiskt är.
Snart ska jag gå, ta min dagliga morgonpromenad mot jobbet, i mina nya vinterstövlar.
Jag ska andas julkalenderluften som förts in av havet, doften av förväntan, av längtan, av jul, och en nystart att aldrig glömma.
Så startade dagen.
Nu är den här.
/Justine
Stressanfall och sinnesförvirring
Just nu lever jag i en kombination av stressanfall och sinnesförvirring.
Fullt upp säger almenacken, men samtidigt tackar och bockar jag för att den får tiden att rulla i en överkomlig fart. Som egentligen är för snabb för att hinna med vardagen, men den för mig åtminstone närmare min älsklings famn.
Nu är det bara Onsdag, Torsdag, Fredag, Lördag, Söndag, Måndag, Tisdag, Onsdag, Torsdag, Fredag, Lördag, Söndag, Måndag, Tisdag, Onsdag, Torsdag, Fredag, Lördag, kvar. Och det är ju inte speciellt mycket.
Det är inte månader vi pratar om, inte ens en månad, nej, vi pratar veckor nu. Och eftersom tiden hela tiden går så är det fullt tillräckligt för mig att känna att vi pratar veckor. Det råder en viss frihetskänsla över det hela.
Längtar till ledig helg gör jag nu. Som kommer bjuda på en hel del saker, vilket gör att den snabbt kommer vara förbi också. Förhoppningen är att man kan få ta med sig lite positivitet ifrån den och ladda för den vecka som sedan tar plats.
Stress och jäkt, det märks att julen snart är på intågande.
/Justine
Det våras, och snart är det jul
Jag skriver som en viss herr Berg skrev för ungefär precis ett år sedan;
"Det knaprar".
Det är november nu, det våras för framtiden och frön börjar gro, känslor börjar spira. Men utanför fönstret piskar regnet. Löven på träden har för flera veckor sedan lämnat oss och intagit marken som ett lapptäcke av höst. Som en påminnelse om vintern. Och den kyla som väntar runt husknutarna.
Det knaprar.
Och medan de säger att tiden läker alla sår så ser jag med skräckblandad förtjusning, med klump i magen med åsidosatt stolthet, tillbaka på de månader som gått av detta år. Och finner en känsla av att ha besegrat tiden. Knappa månaden kvar nu. Knappa månaden som knaprar framför mig.
Tiden är inte längre min fiende, den är min vän. Jag har kuvat tiden detta år, fått den formbar och fängslande. Straffat den för människoplågeri och jag har glatt mig åt dess fruktbarhet. Tiden är en följeslagare. Och den kommer så förbli. Och just nu är det vår. Just nu finns inte ett spår av höst om kring mig. Snart är det fullt med ljus och värme.
Och inom oss, kommer tiden alltid att vara vår. Oavsett var termometern visar utanför fönstret.
//Justine
"Det knaprar".
Det är november nu, det våras för framtiden och frön börjar gro, känslor börjar spira. Men utanför fönstret piskar regnet. Löven på träden har för flera veckor sedan lämnat oss och intagit marken som ett lapptäcke av höst. Som en påminnelse om vintern. Och den kyla som väntar runt husknutarna.
Det knaprar.
Och medan de säger att tiden läker alla sår så ser jag med skräckblandad förtjusning, med klump i magen med åsidosatt stolthet, tillbaka på de månader som gått av detta år. Och finner en känsla av att ha besegrat tiden. Knappa månaden kvar nu. Knappa månaden som knaprar framför mig.
Tiden är inte längre min fiende, den är min vän. Jag har kuvat tiden detta år, fått den formbar och fängslande. Straffat den för människoplågeri och jag har glatt mig åt dess fruktbarhet. Tiden är en följeslagare. Och den kommer så förbli. Och just nu är det vår. Just nu finns inte ett spår av höst om kring mig. Snart är det fullt med ljus och värme.
Och inom oss, kommer tiden alltid att vara vår. Oavsett var termometern visar utanför fönstret.
//Justine
