Justine

Det är långfredag. Det är den längsta dagen på hela året. Men vad är det som gjort att jag itne kan förstå det?
Jag är lika stressad och uppe ivarv som jag var igår, som jag var då, som jag är imorgon.
Och jag undrar hur länge denna dag kommer vara?
Om jag hinner göra extra mycket nytta, hinner skriva extra många ord, eller beblanda mig med extra många känslor. Det är långfredag, men klockan är snart elva. Klockan är redan för mycket för att jag ska tro att denna dag kommer ge mig extra mycket tid.
För tiden är ju konservativ och objektiv, inte sant?
Så varför skulle just idag utgöra ett hinder för visarna att snurra, en möjlighet för mig att vila?
Men man talar om att tankens kraft är stark, att den kan flytta berg. Och i så fall ska jag ägna denna dag åt att flytta berg framför tiden och hindra dess framfart. Men jag lovar att det som då kommer finnas kvar i slutet av dagen, är någon allt för trött. För trött för att inse att arbetet aldrig motarbetade tiden utan fick den att rusa, ikapp med pulsen och hjärtats slag. I takt med benen som aldrig fick ro att sätta sig ned, i rädsla för att tappa tiden. I rädsla för att dagen skulle vara för kort, för lång, för ensam, för tidskrävande, eller en bevsikelse. Så när tanken flyttat berg och du sitter kvar, men skakar häftigt i benen som vägrar att stilla sig. Då undrar jag bara vilken besvikelse som är störst...