När pianot glänser
När jag var liten så tyckte jag om att damma av pianot. För det glänste så vackert efteråt. Det var som om jag dammade bort glömskan och gav det liv igen. Jag ville alltid stänga pianot när jag var klar. För att det skulle synas at tdet var alldeles blankt. Men mamma propsade på att det skulle stå öppet, vara tillgängligt, vara levande. Och det var ju precis det jag ville, at tdet skulle ha liv. Även om jag stängde igen det och lät det skina och ljuda med sin tystnad. I väntan på att någon skulle se vad det behövde. Och kanske fanns det en dröm om att skapa musik tillsammans med det där som glänste. Att få lägga band på det som såg ut att kunna bli så levande.
Idag dammar jag av pianot, och jag undrar varför det ser så tyst ut. Vad det är som saknas, och varför jag vill att det ska stå öppet. Kanske för att det ska vara tillgängligt. Kanske för att drömmen försvann men längtan står kvar. Och för att dörrarna ska lämnas öppna utifall drömmen får för sig att komma tillbaka. J
ag förstår dig mamma.
Idag dammar jag av pianot utan att känna at tdet lever, för mig. Men jag dammar det för någon annans skull. Någon som brukar vila sina små fingrar där. Som brukar ta ljusa och mörka toner, skratta och få det svarta att leva och glänsa som aldrig förr. Någon som ibland försöker fälla ner luckan och stänga pianot, men som vi säger till att det ska stå öppet.
Och jag kan inte låta bli att undra, vad som hade hänt om det hade fått vara stängt, om drömmarna fått en chans att stanna kvar och beblanda sig med mystiken. Om det bara hade öppnats i de stunder när man kände sig som allra närmast, som allra mest berörd och som allra mest levande.
Men jag förstår dig mamma.
När jag var liten tyckte jag om att damma av pianot och få se det glänsa, se det leva. Kanske tycker jag om att damma av det även idag, för att få chansen att damma bort glömska och väcka minnen igen. Men nu när jag är stor, så tycker jag allra mest av att sitta på avstånd och lyssna, när någon annan, inte äldre än jag var när jag försökte fånga mina första toner, spelar sina melodier. Spelar och skrattar, och får mig att tro att drömamr kan stanna, även om inte locket är stängt, om det är tänkt att de ska stanna.
Idag dammar jag av pianot, och jag undrar varför det ser så tyst ut. Vad det är som saknas, och varför jag vill att det ska stå öppet. Kanske för att det ska vara tillgängligt. Kanske för att drömmen försvann men längtan står kvar. Och för att dörrarna ska lämnas öppna utifall drömmen får för sig att komma tillbaka. J
ag förstår dig mamma.
Idag dammar jag av pianot utan att känna at tdet lever, för mig. Men jag dammar det för någon annans skull. Någon som brukar vila sina små fingrar där. Som brukar ta ljusa och mörka toner, skratta och få det svarta att leva och glänsa som aldrig förr. Någon som ibland försöker fälla ner luckan och stänga pianot, men som vi säger till att det ska stå öppet.
Och jag kan inte låta bli att undra, vad som hade hänt om det hade fått vara stängt, om drömmarna fått en chans att stanna kvar och beblanda sig med mystiken. Om det bara hade öppnats i de stunder när man kände sig som allra närmast, som allra mest berörd och som allra mest levande.
Men jag förstår dig mamma.
När jag var liten tyckte jag om att damma av pianot och få se det glänsa, se det leva. Kanske tycker jag om att damma av det även idag, för att få chansen att damma bort glömska och väcka minnen igen. Men nu när jag är stor, så tycker jag allra mest av att sitta på avstånd och lyssna, när någon annan, inte äldre än jag var när jag försökte fånga mina första toner, spelar sina melodier. Spelar och skrattar, och får mig att tro att drömamr kan stanna, även om inte locket är stängt, om det är tänkt att de ska stanna.
Kommentarer
Trackback
