Var är stora drömmar nu?
Var är stora drömmar när jag drömmer små, små, saker att klamra mig fast vid när jag sedan vaknar.
Var är alla stora drömmar? De som man skulle forma och ge. De som man skulle bestiga berg för att få uppfyllda och kliva över ik för att förstå.
Jag har inga stora drömmar och är förbannat liten i en värld som vår. Och klagar över småsaker, klagar över skrapsår.
I det mentala,
och fysisk smärta. Och livet försvann övermäktigt i en värld av okunskap
Sorgesedlar föll från himlen och väntade på namnunderskrifter och förtydliganden inför ödet. Som vi slutat att tro på och hånade, med anledning av dess missvisande kunskap. Och jag undrade varför stora drömmar hölls vid liv utan att finnas till. Varför de blev ett sätt att leva. Och varför små drömmar inte kan göra stora människor, lika bra som stora drömmar gör oss små.
/JEnny
Att se möjligheterna i svårigheterna
Jag har så många kloka människor runt mig. En av de har som motto att man ska se möjligheterna i svårigheterna. Något som gör livet positivare. Det har jag märkt när jag försökt efterleva detta motto själv.
Vad är det som ger känslan av att känna sig hel?
Jag vet inte, men jag vet att det sedan en tid tillbaka infunnit sig. Och jag tänker inte släppa taget om den känslan, även om jag inte har en aning om vad det är som gör att den finns där. För det är inte enbart du, eller du, eller du som gör mig hel. Även om ni gör det också för utan er vore helhet en omöjlighet. Men det finns något annat också, något som inte går att sätta fingret på. Men jag tror det kallas att bli vuxen. Jag tror det kallas att lämna tonårsgråt och dysterhet bakom sig. Jag tror det kallas för att släppa ut sin livsglädje, släppa in livet och ivrigt söka svar på saker som tidigare legat alldeles för långt bort för att kunna utforskas. JAg tror det betyder att hitta vem man är, att acceptera vem man är och att vilja leva med sig själv. Att faktiskt vilja leva med sig själv resten av ett liv och att ge sig själv löfte om tålamod.
Känslan av att vara hel. Av att vara 100% jag i närvaro med mig själv, likväl som i närvaro med er. Och att veta att det betyder minst lika mycket som att vara vem som helst annan. Att jag delar mitt värde tillsammans med andra och att vi delar lika. För det måhända att livet inte är rättvist men ändå så pass att vi alla får lika stor del av världen. Ett liv var och varken mer eller mindre än det. Men sedan är det upp till var och en av oss om vi vill fylla det livet med mycket eller lite, betydelsefulla eller svåra saker. Och ibland kanske det fylls av svårigheter utan att vi gjort ett val. Men då kan vi välja, att se möjligheterna i de svårigheter vi fått.
/JEnny
Hejdå baby - livet leker
Hejdå Sandra!
Lycka till med det ni tar er för. Ni är modiga och jag vet att ni kommer kara er alldeles utmärkt.
Igår hade vi middag hemma hos Hanna. Vi var fyra men saknade en, en som redan farit. Till helgen åker även värdinnan för kvällen, Hanna. Och så var de bara 3. I 3 veckor, sedan blev de 2. Men det är egentligen inte så sorgligt, för jag är inte orolig för att tappa kontakten med någon av er. Vi är för bra för att det ska hända!
Kvällen bjöd på god middag (som jag själv stått i köket med, haha ngt som börjat bli en tradition i det huset, och jag trivs lika bra varje gång) och en underbar efterrätt lagad av min underbara väninna Jennie BL, kladdkaka med dajm i. Mycket uppskattad. Kvällen avrundades så med mys i soffan till Lilla sjöjungfrun och tårarna strömmade hos oss alla, av olia anledningar. Sedan tog vi en nattur i bilen till Vännäs där jag blev avsläppt och körde hem på moppen i den bistra sommarnatten.
Ni är bäst tjejer <3
Föresten, en parentes att jag mötte Miranda på Maxi när jag gick omkring och plockade på mig bra-att-ha-när-jag-åker saker. Det var en snabb visit, men glädjespridande. <3
Imorgon är det 3 veckor prick älskling. <3 Längtar, saknar och drömmer, om dig, om oss och om mitt nya äventyr till liv.
Det är modigt att våga, modigt att chansa och vi gör det allihopa, hela tiden.
Livet är roligt, det leker och skrattar, gråter och trallar och man gör det tillsammans, tillsammans med livet.
/JEnny
Uppdatering och klarspråk
Jag ska "flytta", ja det är sagt att det bara är på prov, men något säger mig att det blir längre än ett par veckor.
Och när jag säger "flytta" så pratar jag inte till en studentlägenhet i Umeå stad, utan in i en 2:a, hos någon, inte vem som helst, utan min alldeles egna ängel. Inte i Umeå, utan i Karlskrona. Ja, Sveriges sydligaste skärgårdsstad, 130 mil ner.
Jag kan inte riktigt fatta det själv och kanske är det därför jag måste skriva ut det, svart på vitt. Och jag vet inte riktigt vad det är för känslor som bor hos mig, för det mesta täcks av längtan och det kväver rädsla och nervositet. Men jag vill bara säga att jag inte ger upp mitt liv för en främmande människa. För det första vill jag att ni ska veta att det känns så underbart rätt att jag inte ens är nervös, att jag litar på min magkänsla och låter mitt hjärta och förnuft gå hand i hand. För det andra så hoppas jag att ni förstår att jag inte ger upp mitt liv, att ni ska finnas kvar hos mig, det är iaf vad jag har planerat. Vi är inte längre bort än ett telefonsamtal, 2 h med flyg (13 med tåg) från varandra och jag har inte tänkt släppa någon av er ifrån mig bara för att mitt liv taget en dramatisk vändning.
Och vet ni vad. Jag tänker inte ha dåligt samvete. För vilken idiot vore jag inte om jag lät tillfället som kan komma att visa sig vara det lyckligaste i mitt liv glida mig ur händerna utan att gjort ett försök?
Ni är det underbaraste jag har. Jag värdesätter er alla otroligt högt och ingen distans kommer ta bort det.
Efter att jag jobbat min sista dag vecka 32, lördag den 8 så är jag en fri arbetslös själ som gärna träffar er när som helst. Åker gör jag troligast i början av vecka 34. Men inte ifrån er, bara till en annan stad, och ett annat kapitel i mitt liv.
//JEnny
Det känns så rätt
inte tvekat på mig själv,
eller på dig.
Äkta, ärligt och fyllt av lycka.
Och snart kanske vi delar en lyckosam soffa
tillsammans
älskling.
Sockret på läpparna påminner om sötman från ditt leende,
och värmen i din tröja om trygghet hemifrån
och mitt hem finns överallt
oavsett,
oavsett vad.
De säger att vi är galna,
men det här är första gången jag tror mitt förnuft.
Och det ber mig att följa, ber mig att stanna, ber mig att åka, ber mig att lyssna.
Ber mig att låta mig omslutas av din närhet.,
och snart är vi där.
//JEnny
Det har bara börjat
Något mer som bara har börjat är mitt nya liv. Det som innehåller något som jag aldrig trodde jag skulle få. Vil ni veta mer om detta så får ni höra av er till mig. Med godkännande från vänner och familj så finns det inte så mycket annat att göra än att följa sitt hjärta oc hsitt omdöme och ta saker och ting till nya höjder. Även om det känns mer än otäckt. Jag har allt att vinna och inget att förlora, så varför trotsa sin magkänsla?!
Jag skulle kunna berätta om allt det fantastiskt underbara som hänt mig de senaste dagarna i all oändlighet. Men jag vill inte skylta med hela mitt liv här, så ni är välkomna att vara nyfikna. hihi.
Det är underbart med nyfikenhet <3
Kramar till er alla
//Jenny
abstrakt bullshit för den som söker salighet och djuphet och försöker förstå
Livet tar vändning på vändning,
och mitt i stormen satt en ubåt och sjönk mot taket som steg av fruktan
och saltvatten forsade, svämmade under och golvet rämnade i källaren
för de obefintliga, ömsesidiga sorger som barnen på botten delade tillsammans
med den fruktan som njöt av att hålla de säkert i fångenskap av ensamhet,
och undermedvetet så försvann det en känska som dök upp ovanför molnen där trädtoppar gror
och kantade deras lungor med sällsamhet och tuktan som växte vackert i ådror och strömmar med blod,
och mitt ibland de på däck satt kapten och grät som någon kvarlämnad på ett barnhem,
och de skrek och de svor och väntade på smärtan
för att vänta på likgiltighet betydde död just då,
när någon föll eller steg som ett ångmoln mot ytan
och de försvarade sin stolthet med feghet och ironi,
kom en vändning på vändningen och blåduken slutade kittla under bron med sin falskhet
och kaskader av känslor svallade som dimma mot horisonten när livet tycktes närmare än förr
och orden mildare än iver och stål,
i kvällssol njöts det av alkohol och sånger som bottnade i ett hav som så sällan tycktes klart,
och en fågel seglade viljestyrt runt båten och fick de att tro att livet ändå skulle bli av,
för en vändning på vändningen var allt som behövdes för att få det att vända, få det att bli bra.
Fråga mig inte varför. Fråga mig inte vad.
För jag vet inte.
/JEnny
Vill bara skrika ut;
Jag vet, jag är inte ett dugg anonym med vad som händer i mitt liv. Inte ett dugg mystisk.
Jag får långväga besök på Onsdag, av någon som är en tredjedel turk (min definition) en tredjedel boråsare och en tredjedel karlskronabo, eller en fjärdedel av varje och en fjärdedel min. <3 Vilket sätt man nu vill se det på. Och det kommer vara fantastiskt roligt och spännande! Enda till på måndag kommer jag få spendera tid med denna faschinerande människa. Som jag väl kanske inte har nämnt än att det är en man, eller pojke, eller toffel, (<3, jag vet att du hatar det) eller vad ni nu vill kalla det. Men nu vet ni det. Fast det kanske ni hade förstått redan? Misstänkte det.
Så är det, så ligger det till. Och det är hemskt synd för er att så många av er är bortresta under denna period, för annars hade ni fått lov att träffa honom. Dock gör ju det att det blir mer över för mig. Vilket i och för sig inte heller är så himla dumt.
Ville bara säga det.
Livet leker, jag leker med livet. Och snart får jag leka i livet tillsammans med dig, på dansgolvet, på hemmaplan och på det mentala spelrummet. Vi har mycket att lära om livet, mycket att lära om varandra. Men vi har all tid i världen. Och tiden är vår.
parentes
Shit pommfritt!
Jag var med om något otroligt häftigt igår. Och egentigen var det inget märkvärdigt, bara några väl valda ord. Men de gav så mycket. Och gjorde mig fantastiskt glad. Det här kommer att gå bra. Jag är nästan helt övertygad om det.
Vad som än händer.
Jag vet vad jag vill.
Och det står jag för.
//JEnny
En text - Något att fundera över
Solen hade just passerat takåsarna då jag fann mig själv sittandes på bänkens högra sida, nere vid skogsbrynet. Trafiken från norrleden hade ännu inte hunnit vakna med sin iver och kaoset som normalt sett råder på torget tycktes nästan overkligt långt bort. Jag vaknade där och då och såg mig villrådigt omkring. Som en nyutexaminerad lärares entusiasm den första dagen, men med vetskapen om att det är dömt att misslyckas. Staden var inte vad den skulle komma att bli, när den vaknat. Och skönheten som speglades i dess stilla lugn och harmoni skulle inte värma mig mycket länge till. Mitt tidslösa rum var dömt att krossas och det om så bara inom några minuter. Bänken kändes med ens mycket nött under min bortdomnade rumpa, som om den pikade mig för min övervikt eller korsförhörde mitt motiv för att sitta kvar. Men jag hade tusen gånger hellre bytt plats med bänken där och då. För likheten mellan oss var slående, då jag insåg att vi båda levt våra liv under människor. Skillnaden, att bänken fått höra deras tankar, medan jag gått ovetande därifrån.
Nog var det märkligt hur fort ett klockslag kunde få oss att röra oss utanför ytterdörrarna och cykelhjulen att börja snurra i takt med glaskulorna på skolgården. Som på en given signal hade centrum förvandlats från fridfullt dvalande till oroväckande bullrigt. Mina fötter kändes rastlösa och tvingade mig att ta tillflykt. Jag gick genom skogsdungen hem. Till det hem som jag ännu inte kände som mitt. Men som rent kontraktmässigt var skrivet på mig, rent praktiskt städat av mig, och nyckeln, den låg i min ficka. Det slog mig att gemenskapen med döda ting ibland tycktes starkare än bland levande. Bänken och jag hade mer gemensamt än vad mänskligheten och jag någonsin haft.
Det var som att mötas av en suck av tomhet och kaffesump när jag öppnade dörren. Kaffesumpen var ett faktum medan det enda som band mig till tomheten var just tomheten. Ett skäl så gott som inget annat om du frågade mig. Vilket ingen i och för sig gjorde, med skälet att de inte hade något behov av min åsikt. Ett skäl så gott som inget annat.
Jag kan äta ett äpple om jag vill. Jag kan se på en film och få en dos romans. Tända ett ljus för de ensamma, mig själv. Och jag kan somna vilken tid jag vill, utan någons ifrågasättande. Men jag kan inte ringa en vän. Pussa någon god natt. Eller känna tillhörighet med någon annan. En last jag har är gröna äpplen. Den andra är min feghet. En tredje är bristen på engagemang. Någon måste också leva sitt liv i utanförskap, eftersom någon måste representera den samhällsklassen också. Om det nu är en samhällsklass och inte en djurart för beskådning och besvärade suckar. Skälet till deras suckar, är ett skäl så godtagbart som inget annat. Jag är ett misslyckande helt enkelt.
En period hängde jag med alkoholister. En annan som pundare i Icas garage. En tredje som prostituerad i en trappuppgång. En fjärde i en skåpbil på campingen bakom kyrkan. Resten av tiden har jag suttit på bänkar, strosat omkring bland betong. Klottrat ned husfasader och staket. Satt igång polissirener och snattat blombuketter. Och skurit mig i armarna till mitt eget självhat i spegeln på hemköps toalett. Jag har agat mina demoner. Matat mina demoner. Sårat och älskat mina demoner. Och fött ett självförakt knappt värt en knapp.
Och för tillfället jobbar jag i en butik där jag ser dig gå till jobbet varje dag. Mitt bortadopterade barn går i din sons dagisgrupp och hans riktiga far är hallick och en vandrande kokainbomb. Jag säger trevlig helg till dig när du handlar korv och pommfritt till fredagsmyset. Och jag har just fått er alla att sluta handla i närbutiken.
/JEnny
Känslomässig närhet på avstånd
Har fått veta att någon går igenom mina gamla blogginlägg. Vilken tur att jag mest fått positiva kommentarer från alla som känner mig angående innehållet på bloggen! Det är den enda tryggheten jag har att förlita mig på när någon rotar i mitt liv. Men är det ute på nätet är det tillgängligt för omvärlden. Så det är tur att omvärlden inte är för stor.
130 mil känns så mycket närmare än Turkiet, det måste erkännas Och tur är väl det. Kanske behöver jag inte vara så nervös trots allt. Tur att den här sommaren gett mig lite mer "leva livet" stil. Känns tryggt.
Och alla ord blev tomma och innebörden fel.
Svävar i en dimma av villrådighet.
Svävar i ett töcken som inte tycks ta slut.
Men ser ingen anledning att söka vägen ut.
/JEnny
Ovetskap
Just nu har det slagit mig hur fruktansvärt lite jag vet om saker och ting, hur lite kunskap i förhållande till livet som jag faktiskt besitter. Och folk tycker att jag är smart *fnyser*. men just nu söker jag kanske mer än vad som är möjligt att åstadkomma. Jag söker svar på framtiden och vetskap om det som är omöjligt. Men jag menar, man måste ju ha något att bita i, varför inte försöka med det omöjliga :P
Jag vet inte varför jag skriver det här, men jag har ganska kalla fötter. Och jag är ganska förvrrad. Mer än vad jag kanske själv förstår. Och det gör att livet kan tyckas lite... hm, ogreppbart.
Och så är det med det.
/JEnny
p.s. Danskvällen igår var en av de bästa jag varit med om, är så glad att jag for. Helt fantastiskt!
D.s.
Fin tjej på dans
En supercool dansbandstönt med influenser av poetnörd och konstighetssyndrom.
Jag kan inte annat än skratta åt det, men oavsett om man skrattar åt eller med något så är det nyttigt att skratta. Tänk vad roligt jag har i mitt eget sällskap!
Jag ser ganska rolig ut ikväll. Satsade på lite tuggummipoppare och 80tals inspirerat. (Egentligen vet jag inte om det är just 80talet som speglas, men det lät bra och jag har en svag magkänsla om att det var rätt) En kort beskrivning lyder; Jag har satt up pallt hår på ena sidan och tupperat det, har korallröd tröja med mönster i olika färg (senaste inköpet från monki om ni undrar) och ett grönt långt örhänge på ena sidan. Grön ögonskugga och starkfärgade läppar. det låter sjukt fult, men vet ni vad, jag är faktiskt skitsnygg. Och kan man bära upp den outfiten kan man bära vad som helst!
Förlåt för att jag blev modebloggare och egoapa. Det var inte meningen. Jag hade bara ett behov av att vara kaxig. Haha det blir roligt när "turken" kommer hem igen. Då får jag retas med honom, det är mtkt roligt. Jag känner att jag har ett behov av det också :P hehe.
Det här var ett högst ovärt inlägg. Men något ska man fylla ut sitt liv med. Och jag kommer vara tillbaka snart igen, imorgon eller så, men min ödmjuka sida igen. (om ni nu håller med om att den någonsin funnits) Och på söndag looovar jag att vara snäll som ett litet lamm! <3
/JEnny
Kärlek är fucking fantastic och ett så jävla konstigt fenomen
Och hela det här inlägget ska i sin anonymitet få tilldelas en viss person. En viss person som nu för tiden upptar all min tankeverksamhet. Som öppnar upp min spontanitet och får mig att le trots att denne inte är i närheten. Jag längtar så efter att få lära känna mer av denna person! Och jag hoppas det inte dröjer allt för länge.
Egentligen var det inte tänkt att det skulle bli så här. Kärlek gör sådana konstiga saker med människor. De låser fast människor och får de att bli allmänt tokiga. Och visst är jag lite tokig kanske ännu mer sen den där blixten slog ner i mig på sandstranden. Men jag kan inte hjälpa att känna som jag gör. Kan inte hjälpa att det blev som det blev. Är som det är. Det var inget jag sökte, inget jag ville. Nu är det något jag försöker hålla kvar, vill hålla kvar och vill ha mer av.
Hur blev det så?
Och jag känner mig inte låst. Jag känner mig fucking fri. Och lycklig. Och jag vill inte byta det mot någonting. Ingenting, ingenting ska få förstöra mig igen.
Längtar till på Söndag. Längtar efter dig.
Och allt vi har framför oss.
Puss och Kram
jag tänkte skriva; din jenny, men insåg att jag får förbli en självständig ung kvinna, med eller utan dig,
förhoppningsvis med.
/JEnny
Summering av gårdagen
Jag drack take away kaffe på stan och brända mig på tungan. Sjukt orutinerat! Nästan lika orutinerat som att bränna marsmallows på grillen!
Åkte hem och svor över datorn.
Gjorde mig i ordning för dans och fick skjuts med pappa. Hade min supertjusiga kjol med prickar på och kände mig jättetaggad inför kvällen. Dock visade det sig att banden som spelade inte var några lirare på att dra folk, så medelåldern var i högsta laget. "Toppskiktet" avverkades snabbt och andra halva av kvällen var jag dömd till nitlotter. Har nu upplevt en riktig slajmhög till karl som hade händerna överallt längs rygg och armar och jag gav ett och annat "kom-och-hjälp-mig" ansikte utåt bakom hans axel. Tacka vet jag Öland! Där hade man duktiga dansare att välja på i överflöd!
Fick i allafall en hel del beröm, vilket var roligt. Träffade också ett par välbekanta ansikten och det var upplyftande att få sig en pratstund igen.
Satt mest i slutet av kvällen och tittade på alla pajasar som hoppade runt. Spanade in ett par som faktiskt var duktiga, men lyckades aldrig hinna fram när det var dags.
Ett sms i slutet av kvällen gjorde mitt avslut, kan man väl säga. Det är alltid skönt med trogna läsare av bloggen. ;)
Massa kramar till er alla!
I eftermiddag börjar jag jobba.
Hare gött!
/JEnny
Inspirerad av livet
Vi fuktade ängsligt fingertopparna för att vända blad,
bort från smultronsagan och in i dimman.
Fuktade ängsligt läpparna som sprack av nervositet
och blinkade bort salt som stelnat i ögonvrån.
Fukten från kvällsdagg trängde in i skorna och våra sockor bytte färg,
Bytte skepnad.
Fukten från en varmare dag hölls kvar i den urblekta tröjan
och klibbade med sin sista förnimmelse av sommar
mot din brunbrända kropp..
Det isade i träden när aftonregnet träffade bladverket
och sprack igenom mot din hud.
Och jag fick för mig att det fräste,
när det slog emot dig.
Samvetskval kylde våra lungor,
vi blundade och låtsades oberörda.
Fick blommornas nektar att se aptitliga ut,
för oss,
lyssnade med ett halvt öra mot verkligheten.
Hörde,
kvällens sista eftersläntrare till bi ta säker tillflykt
Lämna plats för nattens intåg.
Vi fuktade ett blad för morgondagen
för att vi var här och nu.
För att vi inte rådde på kyla, kvalmighet och ängslan
men önskade oss tillflykt någon annanstans.
Till en sida i boken, ännu inte fuktad av vetskap.
Till en blomma, ännu inte tömd på nektar.
En plats där torra sockor värmde våra fötter.
Värmde oss,
och fick oss att tro,
att sommaren fick bli vår följeslagare,
så länge vi tillät oss fuktas av mod.
/JEnny
Livet upp och ner
Mitt liv har gått spikrakt uppåt i ett par månaders tid och jag är sprudlande levnadsglad och lycklig.
Men mina tankar går idag till en annan ung kvinna. Vars vardag inte ser ut idag som den gjorde igår.
Men vi klarar det. Oavsett vad som händer så har vi varandra.
Jag längtar efter dans på hemmaplan imrn.
Jag längtar efter min dator som är fixad och färdig att hämtas.
Jag längtar efter att ha gjort klart mina inskolningsdagar denna vecka.
Jag längtar efter att få gratta Miranda och träffa alla på Lördag.
Jag längtar efter att få prata med ngn som jag saknar på söndag.
<3 Ordet längta är bättre än sakna. Och jag ser fram emot det.
Jag hoppas få finnas här för dig vännen, i vått och torrt. Alltid.
/JEnny
Förlorat
Hoppade till när det dykte upp en bild i datorn när jag bläddrade, som jag inte räknat med, haha.
Turkiet, tänk om man varit där nu. Bara en nyckfull idé liksom...
Hm, det är visst början av Juli nu. Snart kör det igång med sommarjobb och slit i 4 veckor. herregud så tröttsamt. Jag som vant mig vid semester. Men det blir lite pengar som kan komma till användning till hösten. Vad är det för vecka nu då? Sista på 27. Så 28 - 32 alltså. Sen är det frihet på allvar. Arbetslöshet lät så otrevligt och jag kan lika gärna vara lite ledig i höst. Det förtjänar jag faktiskt.
Jag har kommit på mig själv flertalet gånger idag med att le när ett minne från Öland berör mina tankebanor. Och tur är väl det, att jag ahr det att glädjas över. Livet vore inte lika fullbordat annars. Och så är det med det.
Godnatt alla vilsna själar och stekare där ute.
/JEnny
Ursäkta försöket
Jag ursäktar mig redan innan ni fortsätter läsa med att jag verkligen inte kan skriva kärlekstrams. Det blir bara rörigt, smörigt och konstigt. Men ibland måste även jag få förlora mig bort i drömmar. Och då kan jag inte bara tänka på min skrivande image.
Det var som om någon avbröt vågorna,
fick de att sluta rulla.
och gav mig en spegel att se mig själv i,
när du uppenbarade dig.
Som en silhuett mot verkligheten,
med den sjunkande solen i håret,
och all världens tid i dina händer.
Med din smekning,
lät du det skölja bort all min oro,
begravde mina fötter i solvarm sand,
fick mig att fastna,
måhända att jag föll,
men undvek att fly.
Och mina andetag djupnade mot din bröstkorg,
När du läste mina tankar med en viskning, en smekning, en blick,
som sammanförde frihet.
Gav mig en fristad,
med en arm runt min midja
och den andra i mitt hår.
Ett nyfiket ifrågasättande över dina läppar,
som jag tolkade som omsorg
och motstånd
och kärlek
och något att förlora sig i.
/JEnny
Svagheter och styrkor
Att skriva rubriken på det viset. Att sätta svegheterna framför styrkorna och använda sig av stor bokstav på svagheternas S, det är fegt. Det är fegt att inte ifrågasätta valet av rubrik, så väl i bloggen som i livet. Det är fegt att låta det förbli en vana och att rätta sig efter avsaknad av mod. Istället för att skaffa sig lite.
Styrkor och svagheter. Då har vi rättat till en modig människas inre våg. En modig människa vet att det är mänskligt med svagheter, vet att trotsa sina begränsningar och ifrågasätta feghet. En modig människa vet att hon eller han besitter så pass mycket styrka att det räcker för att överbevisa svagheterna och hantera sin panik. En modig människa löper linan ut och tror inte på att den är säkrare om den inte är sträckt. En modig människa ber om hjälp om det behövs för denne vet att det kan hjälpa andra lika mycket som sig själv. En modig människa vågar vara rädd. Vågar sätta ord på sin sårbarhet och vågar vara som hon känner. Vågar erkänna sina misstag och att hon nog satt svagheterna först alldeles för länge. Vågar be om ursäkt till sig själv, och rätta till.
Jag är så mycket människa man kan bli. Men jag har något som många människor saknar. Det kallas mod. Det kallas självinsikt, det går hand i hand och det tillåter mig att leva. Inte bara i skydd av mina svagheter och utan ifrågasättande. Utan tillsammans med mina svagheter och ifrågasättande. Och vetskapen om att man aldrig kan ta sig någonstans om man ständigt finner sig i hur saker och ting ser ut.
/JEnny
Öland 2009 - mer än helt fantastiskt
Försöker att summera allt jag varit med om under dessa (allt för) få dagar men kommer fram till svårigheterna med att svenska språket tycks ha ett så torftigt ordförråd... vilket jag normalt sätt inte brukar tycka.
Dansveckan på Öland bjöd på massor av dans, vilket kanske kan verka självklart. Men jag hade gruvat mig för att jag skulle bli tvungen att stå själv utan att få chans att dansa och var därför mycket tacksam för att det inte mynnade ut i det senariot. Det var så många norrlänningar där att jag för ett ögonblick undrade om jag hamnat fel!
Och allt underbart flödande solsken! Solsken, solsken, solsken och värme. Det var så länge sedan jag såg havet att jag var alldeles till mig! Det stora blå är få förunnat att ha som arbetsplats kan man kanske säga ;) . Och trots att jag fortfarande kan känna smaken av salt hud så var havet tydligen inte lika äkta som på västkusten. Något som måste upplevas för att jag ska vara överbevisad.
Jag har under den här veckan sett mig omkring på den vackra ön, upplevt både det ena och det andra, blivit en bättre dansare, ätit mat mitt i natten och skaffat mig en ny läsare. Inte att förglömma.
Fick väl så att säga lite mersmak för södra Sverige och kommer därför se mig omkring efter något smidigt kommunikationsmedel som ska ta mig neråt igen i slutet av sommaren. Jag kan ju lika gärna kalla det extra semester istället för arbetslöshet. Och när spontaniteten faller på kan det vara svårt att lyda sitt förnuft. :P
Och så mycket inspirations som samlats inom mig denna vecka. Det har dock inte riktigt nått ut till delen av hjärnan som ska omvandla det till magi på papper, men det finns där och kommer plockas fram när jag inte längre behöver använda min tankeverksamhet för analys av denna vecka. (Nu sätter någon upp en stoppskylt kände jag)
Men berättelsen om all min inspiration och alla ögonblick som man bara upplever i välskrivna böcker med lyckliga i alla sina dagar, den får vi ta en annan gång.
/JEnny
