Från ett café i Stockholm
Hittade Internet på ett café i Stockholm. Men det vette sjutton om det kommer räcka för att underhålla mig i 3 timmar till.
Jag hatar storstan. Jag klarar inte av det, mår skitdåligt av att vara här och längar efter tåget, längtar efter Karlskrona, längtar, härifrån, hem.
Ingenting har jag köpt, trots att jag behövde. Ingenting har jag gjort utom att äta för att överleva dagen.
Intervjun var ju annars mycket intressant, men svår. Men jag hoppas, hoppas, att dem gillar mig. Får veta hur det gick om två veckor. Väntar med spänning.
Vill inte skriva mer nu. Vill inte sitta här längre. Vill bara in i tåget. Sluta mig in i en alldeles egen värld. och bara vara. Enda tills jag vaknar imorgon vid 5 snåret och får spendera de sista 2 timmarna på tåget innan jag åter är tillbaka i min vardag. Min vardag på egen hand. Hemma. På jobbet. Full normal tillvaro.
Ska nog köpa mig något mer dyrt att äta här på cafeet. Och kanske studera de stackars stockholmarna genom glasrutan.
Jag säger som en mycket duktig artist:
"Stockholm, stockholm, stockholm, stockholm, guds utvalda stad. Där en är ledsen, och nån blir mördad, och nån är bara glad. "
Over and out.
/Jenny
Just idag
Men just idag är jag stark. Just idag mår jag bra. Och jag lägger ännu en styrkemedalj på hyllan till mig själv.
Och ler.
För dig.
/Jenny
Strax innan läggdags.
När man har vad som kallas för självmedvetenhet.
Det anses starkt.
När man kan föra fram en åsikt och stå för den. Så länge man inte trampar någon på tårna.
Då är man stark.
När man kan se om sin lycka i livet.
Då är man stark.
När man står efter sista klivet.
Då är man svag.
När man gråter i skuldkänsla till kärleken.
Då är man svag.
När man inte kan prata om sig själv i jagform.
Då är man svag.
När man önskar att det fanns en stor famn som kunde vagga.
Så svag.
När man drömmer om att vara något annat.
Då ska man dö.
När man tröttnat på bekymmer och sorger.
Då ska man dö.
Den dagen som kroppen inte förmår mer.
Då ska man dö.
När man vaknar utan en känsla.
Sedan kan man dö.
När man anpassat sig till mallen och svagheten.
Då måste man leva.
När man känner att framtiden har något att ge en.
Då måste man leva.
För att fullfölja allt som man drömt om i livet.
Då måste man leva.
När man har någon som vill ha en vid sin sida.
Så måste man leva.
Rakryggad och sårbar inför livet.
Nu tänker jag sluta.
För klockan är mycket och orden dem krånglar.
Nu tänker jag sluta.
För jag har sagt alldeles för många saker.
Nu tänker jag sluta.
För ni har lärt er för mycket om mitt inre.
Nu tänker jag sluta.
För det har precis börjat.
Har precis börjat.
/Jenny
Torsdag
senare
Några sekunder med ljudet av din röst gör stor värmeskillnad.
/Jenny
Tisdag kväll
Lite ensamt.
Äter en smörgås.
Nu ska jag duscha.
/Jenny
Godmorgon Karlskrona!
Jag lånade lite pengar av mig själv (så generöst av mig) och bestämde mig för att slutföra ljusfaten igår.
Efter en extra titt in i vardagsrummet imorse så kunde jag konstatera att resultatet må se lite nybörjare ut men att det både känns "jag" och riktigt vårigt. Vi får väl se om jag kan lyckas få till ett gardinköp och lite annat trivsamt när min familj kommer ner och däribland mamma. Som ni alla vet så har ju mammor nästan alltid en inbyggd mekanism för inredning och sådant.
Tror nog att det blir att gå idag igen faktiskt. Behändigt att veta att man kan åka buss hem. För på kvällen är det fortfarande äckligt kallt och rått i luften. Men så länge solen är uppe är det mysigt och luktar vår. Så varför inte utnyttja detta faktumet till brädden? Jag bara undrar.
Eftersom min älskling undrade vilka tider jag jobbar och jag känner att den infon är för trist för att skrivas i ett personligt mail så kan ju världen få veta att ons-fre jobbar jag 8.30-17.00. Coop har jag inte hört av och har inte besvärat mig med att ringa. Det har varit så mycket annat att tänka på. Om ingen hör av sig till helgen så kanske jag måste slå en pling. Trots at det känns mycket lite lockande.
Just nu längtar jag efter den första riktiga lönen, så jag kan få lära mig hur mycket den räcker till och vad det kostar att leva på rikgit. Samt min dagstripp till Enköping/Täby. Dessa två infaller behändigt nog på samma dag. Så just nu står Torsdag nästa vecka som en första milstolpe i kalendern.
Tänkte lämna er nu till att vakna ifred och bege er ut i verkligheten där solen komemr hälsa er välkomna och drömmarna vägleda er när ni går på dem gator ni inte besökt tidigare.
Puss och kram
/Jenny
Förmiddag, måndag 15/3
Vaknade tidigt eftersom jag gick i säng tidigt. Såg morgonsolen klättra över takåsen och slog upp datorn för att mötas av ett mail från min älskade. Jag visste att den här dagen skulle bli bra, så fort jag möttes av kombinationen sol och hans ord.
Har varit ute en sväng och pantat flaskor och köpt lypsyl, samt även kilat in på Bokia för att köpa saker till mitt nya projekt. Väl hemma satte jag fart med detta men saknar en del grejjer för att kunna fortsätta. Detta kommer dock vara en trevlig sysselsttning under den närmsta tiden. ^^ Men jag vill inte gärna gå in på detaljer.
Ringde mina föräldrar och pratade bort en stund. Det var skönt att prata med dem idag. Vissa dagar uppskattar man dem mer än andra. Men det är väl så det är antar jag. Ibland är föräldrar mest bara till besvär och andra stunder är dem ovärderliga.
Solen lyser fortfarande över Karlskrona och trot att halsen inte riktigt vill ge med sig så tänkte jag faktiskt traska istället för att ta bussen idag. Men eftersom jag inte behöver gå hemifrån än så passar jag på att ge lite uppmärksamhet och kärlek till lillbloggen. För nog har jag lite dåligt samvete över att jag legat på latsidan med den under så länge. Som ni nog har märkt så har det dock ändrats igen och nu kommer ni få dras med tråkiga uppdateringar om vardagsläget.
Har inget mer att tillägga just nu. Förutom att jag älskar att känna vår i luften.
Vårkramar!
/Jenny
Söndag i mars.
Jag tvättade och lade in kläder nämligen. Kläder som inte var mina. Så det var av välvilja som jag höll tillbaka tårar. För att inte blöta ner det som nyss torkat.
Jag har köpt dekorationssand och tänkte göra nya ljusfat, men jag hade inte råd med ljus :P så jag får vänta tills löning med att fullfölja det uppdraget.
Lånade en film av Dennis igår, King of California hette den. Tänkte se den ikväll. Hoppas den är bra.
Fick höra hans röst en liten stund ikväll. det var skönt och värmde hela vägen rakt in i hjärtat. Tråkigt nog så bröts samtalet, men jag gav mina sista kärleksrepliker via mail istället. För att kompensera.
Imorgon jobbar jag kväll så jag har riktigt lång sovmorgon. Funderar på om jag ska vara hurtig och taggad nog för att ta apostlahästarna till jobbet. Men det beror på vädret och på hurvida min hals fortfarande känns svullen eller inte. Annars blire bussen som vanligt. ;)
Man får ta en dag i taget.
Kramar
//JEnny
Dags att dra igång.
Ceremonin som jag fick vara med och deltaga vid idag var bland det vackraste, mäktigaste sorgsnaste kärleksfullaste som jag någonsin varit med om.
Jag har naturligtvis gråtit mig helt svullen idag och sett ut som jag vet inte vad. Samtidigt som jag tänkt att jag vet att det kommer gå bra. För det vet jag, det har jag vetat hela tiden och det slog mig extra hårt idag de sista minutrarna som jag fick stå omsluten i denna underbara människas famn. i den famn som jag ska få återkomma till och omfamnas av så många gånger till i framtiden.
Jag kommer på mig själv till att kolla på klockan och tro att hans vanliga tider för hemkomst gäller.
Kommer på mig själv med att fortsätta lyssna efter hans steg i trappan. Och jag kommer nog gråta många gånger under denna tid över detta och när faktumet slår mig att han är någon helt annanstans.
Men jag har ett val, och jag tänker välja att försöka leva mitt liv och ta vara på min tid.
Samtidigt går alla mina känslor, alla mina tankar och min kärlek till min fantastiska ängel som gör något som jag aldrig skulle våga. Som är modig ng att genoföra den här resan och hjälpa andra människor på en främmande plats.
Och jag vill att han/du ska veta, och jag vill att ni ska veta, att han är en hjälte, inte bara min utan även andra människors hjälte. Och att jag alltid kommer ha mitt hjärta öppet för min hjälte och min famn varm för hans hemkomst. För det är helt enkelt bara så det ska vara.
/Jenny, 13 mars.
För alltid.
Ingen vet, det jag vet, en hemlighet.... tralalalalala
En vänlig, vit duva, slog sina vingar över himlavalvet och kuttrade kärlekspsalmer mot solnedgången i skydd av trädkronan.
Under trädet satt den hederliga hjälten med krigisk uppsyn och såg ljuset spraka på natthimlen. Han tog inte skydd av sorgen, han tog sitt skydd av sina drömmar. Han hade lämnat den fängslande bakom sig då han upptäckt hennes oförklarliga skepnad som frihetsberövare. Och istället sett sig om efter något meningsfullt. När han nu satt där så funderade han över den vänliga själ som slagit sig till ro ovanför hans huvud och fyllde hans själ med ett varmt kuttrande om livet.
Duvan putsade i stillhet sin fjäderskrud och försökte göra sig kvitt skadan av bivargen som försökt avnjuta hennes lena skepnad i tron om att hon var hans mättnads honung.
I tafatthet sammanfördes deras levnadssagor och gav stillsamhet när allt kom omkring.
Och de såg sina bröder och systrar. Såg deras vilsenhet. Och var plötsligt mycket nöjda över sin julinatt, under den sprakande himlen, det ännu solvarma trädet och det behagliga ljudet av varandras tankar.
//JEnny
