Justine

... och inser att det verkligen byter, inte mellan varje dag utan varje inlägg och då skriver jag ibland fyra inlägg på en dag.
Inser också att det är de gånger som jag skrivit något positivt som ni besvärar er med att kommentera. Det känns bra. Tror jag. Märker att människor vill att jag ska må bra. Såklart. varför skulle de vilja något annat? Eller. Gud va dåligt ironisk jag blev. Och egentligen, varför skriva ett inlägg åtta minuter efter att man skrivit ett annat. Och fyra rader in i texten inse att man inte hade någonting att skriva om. Men jag antar att jag ville uppmärksamma er på att jag ser att jag beter mig som en tvådelad människa. Jag ser att världen föredrar den positiva. Jag ser att den negativa förstör för den positiva och att den inte borde få vara kvar i min umgängeskrets. Men vi har skapat band, hon och jag. Negativa band, men ack så starka. Det är en del av mig. Och ibland, om kvällen, när det blivit lite för mörkt så är jag glad att jag har henne. För vi vet var vi har varandra och vi behöver inte skämmas. det vi har är äkta.

Men det positiviteten har med omvärlden, är mer än så. Det är givande, lyckoframkallande, äkta och rent. Det är något värt att leva för. Men det kanske inte alltid är så tryggt. För änglar kan flyga, änglar kan falla och änglar förlorar så lätt sina vingar. Änglar blir ofta ifrågasatta, för att de inte finns på riktigt. De är underbara, fridfulla, men av ett helt annat släkte. Än de som låtit negativitet och ångest bli en följeslagare i sänghalmen. För oss som är små. Där innebär ni lycka och glädje. Men det är det andra, den bistra sanningen som ger oss tryggheten. Därav lär hon bli kvar. Och ibland ropar jag på henne och ber henne lägga armen om mig. och det är då man måste andas tyst. Så ingen hör att jag egentligen andas för två.

Det låter bistert. Det låter deprimerande. Men ändå så vackert.
Och jag undrar hur mitt nästa inlägg kommer se ut.

/Jenny