Justine

Oavsett att nästan alla kläckt ur sig "världen är bra liten" så är världen stor, enorm, fruktansvärt enormt stor! Världen, livet, sanningen. Är det meningen att man ska rymma allt det i sina händer, i sitt hjärta, med sina sinnen?
Ska man förstå och veta, och det man inte förstår det ska man söka. Man ska leva, vara, räcka till, uppleva, tänka, känna, lära, praktisera kunskapen, lämna fotspår, påverka, förändra. Å herregud livet ger mig huvudvärk.

Jag saknar er alla, som jag äntligen ska få se imorgon. Var det meningen att det här lovet skulle bli en avvänjningsperiod? Ett avgränsande? Eller kanske både frivillig och ofrivillig ensamhet. Jag hörde att det efterlyses ett bättre ord för ensamhet. Men vad är det som har gett ensamhet en negativ klang? Att vara ensam. Eller känna sig ensam, är en skillnad, oändlig. Att söka ensamheten eller att få den fast man eftersträvar umgänge, är som att likna en häst med en sjöhäst. Det är bara namnet som liknar.

Ibland är jag övertygad om att hela världen har fel. Att ingen någonsin sett, eller kommer att se hur stor jag är. Vad jag är, klarar av, eller gör. Men ibland översköljs oftast av vetskapen att så inte är fallet. Att jag är precis som alla andra. kanske itne ens det. Men helt plötsligt, precis just nu, insåg jag hur liten och hur stor en och samma människa kan vara. Hur mycket och hur lite som ska till för att få den människan på fall eller skina. Men bakom allt det. Bakom alla tvivel, alla problem, alla fel och misstag som jag noga påpekar. Bakom det gott folk, är jag en människa precis som alla andra. Fast jag önskar att jag kunde säga särskild. Precis som alla andra önskar att de var någon särskild, speciell eller extra värdefull. Men sanningen är att det är vi alla. Allt det där. Inte särskilt djupt, jag vet, det sägs ofta. Men just det faktumet att när hela livet knackar på din dörr och du inser att du inte kan ta in det i ditt hus även om du öppnar dörren, eftersom det är för stort för att rymmas. Det faktumet är stort. För då inser jag att man måste besöka livet på den spelplanen. Man kan inte räkna med att få en komprimerad mapp. Man kan heller inte räkna med att få spela på hemmaplan.
Livet innebär inte trygghet.
Men då kanske meningen med livet är trygghet. För det finns ett ord och en känsla som är trygghet. Och bara för att inte livet som sådant rymmer det i sin reportoar så betyder kanske inte det nödvändigtvis att man behöver leva sitt liv och vara otrygg. Livet är itne allt, man måste fylla det med innehåll. Och mycket av det som finns att hämta är trygghetsmaterial.

(Gud hjälpe den stackars människa som tog sig igenom den här texten som tillsynes inte hade mycket till mening)

/Jenny