Justine

Ja.

Igår var iallafall väldigt trevligt. Och sentimentalt. Men mysigt. Ganska hetsigt till och från. Roligt.
Men stundtals bara kaos. Så jag ber om ursäkt till huvudpersonen för kvällen om jag ställde till det.
Men tro inte att jag inte uppskattade gårdagen, det gjorde jag. Ni sjöng rakt in i mitt hjärta.

Livet påverkar mer än vad man kanske tror. Och det underliga är att kroppen verkar känna av livet och hjärnan, för helt plötsligt så är jag inte med mig själv vad gäller hur jag ska hantera saker och ting. Inte ens en sådan  sak som andning, liksom en reflex, tycks lyssna. Börjar snarare fungera som en snara i verkligheten. Och en brist på andning kan helt plötsligt upplevas som något mer än en icke fungerande reflex. ett skydd mot omvärlden. Så tyst som möjligt. Och så kan man låtsas att man inte finns. Men vad hjälper det när man ständigt blir sedd. Sedd, och älskad. Och motståndet är enormt. Motstånd mot livet, mot balans och att lära sig tackla livet.

Jag är liten. Jag är trasig och ofärdig, osmart.
Och för en stund känns det bättre.
Tills jag inser att allt jag försöker är att blunda för mina lärdomar, vetskap och klokhet.
Men det blev så mycket jobbigare då, om man helt plötsligt hade en massa ansvar, ansvar för sig själv.
Så hopplöst onödigt.

/Jenny

vill bara tillägga att det inte är som ni tror. det handlar inte om DET.
helt plötsligt blev det något större. det handlar om ALLT.