Justine

Tack för en trevlig gårdag.

Idag är en mindre bra dag. På alla sätt och vis, verkligen. ojojoj jag vill inte vara med, nej nej.
Och precis just nu blev det ännu tyngre. Nu vill jag bara lägga mig ner någonstans och ruttna.
Vart är världen på väg. Det kan man fråga sig, och det gör man, iaf jag.
Känner mig inte positiv någonstans. Och allt har bestämt sig för att falla för mig smygvis. I ertapper. Och inte låta mig veta i förväg.
Bilden förändras verkligen från den ena dagen till den andra. Ibland ännu oftare.
Och den förbannade ensamheten är extrem. Jag är inte självständig och jag vill inte bli det. Mitt inre skriker efter sällskap, av alla slag men jag vet att jag måste lära mig leva med mig själv också.
Inga kramar värmer gott längre. Ingen famn tröstar så man känner sig nöjd.
Vad hände med livet egentligen? Ska det vara såhär.
Känns som att stå på ett torg med människor som går förbi i grupper och par och inse att man inte har ngn att klamra sig fast vid.
Eller att inse att man inte vågar gå vidare för att det inte känns tryggt. Men å andra sidan, inget känns tryggt längre.

/Jenny