Justine

(vilken egorubrik)
... en varm famn,
en lugn röst,
en trygg plats,
ett andrum.
Så jag kan fälla mina tårar och det kan gå över sedan.

Jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta  att det är precis vad jag behöver.
Jag vet också att det är lättare sagt än gjort. För visst erbjuds jag öppna armar.
Som jag visst inte kommit mig för att ta. Så då får jag ju faktiskt skylla mig själv.
Men det smärtar att vara begränsad i sig själv när man är van att spela fritt på
den känslomässiga spelplanen. Nu är det jag som står i schack och det vore ett
grymt nederlag om jag lyckades utmanövrera mig själv genom kyla.

/Jenny