Varför har...
... det här blivit en bitterblogg? Det lät väldigt onödigt.
Eftersom inte bara jag har varit sjuk så har resten av familjen redan somnat. Själv sitter jag här. Läste gamla inlägg från Hanna H:s blogg. Gav massor av myskänsla och jag insåg vad mycket jag missat. Inte bara av henne utan av alla. Vissa saker kom jag inte ens ihåg hade hänt och vissa saker hade jag nog inte ens läst.
Det är så konstigt det där, ni vet, livet. vadå livet? Jag vet inte vad jag ska tro om det längre. Ingenting vet man och inget förstår man. Ingenting är lätt och ingenting går att förutspå. Livet. Vadå livet? Vad är det för påhitt? Är det något man måste tro på? Ungefär som man tror på att Gud elelr ödet styr livet. Vad händer om man inte tror på livet, slutar man leva då? Det är skillnad på att verkligen leva och att vara vid liv. Det ena är för mig mentalt betingat medan det andra är fysiskt.
Ibland undrar jag avd som händer med människor. Hur de kan förändras sådär hur som helst utan att ´man hänger med. Och hur kommer det sig att jag kan plocka fram sidor hos mig själv som är mer eller mindre starka och visa olika saker. Att jag ibland kan skriva djupa saker, ibland ytliga, ibland vara flummig, andra seriös. Är det något man bestämmer sig för? Att vara på ett särskilt sätt. Att ha en särskild inställning till livet. Är det att tro på livet? Att ge en ny bild av sig själv inför varje situation?
Så mycket händer hela tiden. Även om det händer så lite. Så lite kan göra så ont, även om det betyder så mycket. Så få kan vara så stor del av ens välmående, medan så många inte ens kan påverka. Vem ger du av dig själv till? Varför ger du dig itne till fler? Många skulle nog uppskatta det tror jag.
Jag läste en kommentar som hanna fått på sin blogg: "du är poesi personifierad", varför är det så få människor som får sådana ord till sig, och varför så sällan? det finns så många som är så värda att du ger dina ord till, vem du än är. Varför snåla på dem? Ord tar inte bara slut hur som helst. Även om jag skrev i mitt förra inlägg att de är stumma och oanvändbara för tillfället så vore det dumt av mig om jag inte försökte forma något av dem ändå.
Ge inte upp.
Se alltid till att stå kvar vid dig själv och vänd inte ryggen till huvudpersonen i ditt liv.
För hon behöver dig bättre än någon annan just nu.
/Jenny
Eftersom inte bara jag har varit sjuk så har resten av familjen redan somnat. Själv sitter jag här. Läste gamla inlägg från Hanna H:s blogg. Gav massor av myskänsla och jag insåg vad mycket jag missat. Inte bara av henne utan av alla. Vissa saker kom jag inte ens ihåg hade hänt och vissa saker hade jag nog inte ens läst.
Det är så konstigt det där, ni vet, livet. vadå livet? Jag vet inte vad jag ska tro om det längre. Ingenting vet man och inget förstår man. Ingenting är lätt och ingenting går att förutspå. Livet. Vadå livet? Vad är det för påhitt? Är det något man måste tro på? Ungefär som man tror på att Gud elelr ödet styr livet. Vad händer om man inte tror på livet, slutar man leva då? Det är skillnad på att verkligen leva och att vara vid liv. Det ena är för mig mentalt betingat medan det andra är fysiskt.
Ibland undrar jag avd som händer med människor. Hur de kan förändras sådär hur som helst utan att ´man hänger med. Och hur kommer det sig att jag kan plocka fram sidor hos mig själv som är mer eller mindre starka och visa olika saker. Att jag ibland kan skriva djupa saker, ibland ytliga, ibland vara flummig, andra seriös. Är det något man bestämmer sig för? Att vara på ett särskilt sätt. Att ha en särskild inställning till livet. Är det att tro på livet? Att ge en ny bild av sig själv inför varje situation?
Så mycket händer hela tiden. Även om det händer så lite. Så lite kan göra så ont, även om det betyder så mycket. Så få kan vara så stor del av ens välmående, medan så många inte ens kan påverka. Vem ger du av dig själv till? Varför ger du dig itne till fler? Många skulle nog uppskatta det tror jag.
Jag läste en kommentar som hanna fått på sin blogg: "du är poesi personifierad", varför är det så få människor som får sådana ord till sig, och varför så sällan? det finns så många som är så värda att du ger dina ord till, vem du än är. Varför snåla på dem? Ord tar inte bara slut hur som helst. Även om jag skrev i mitt förra inlägg att de är stumma och oanvändbara för tillfället så vore det dumt av mig om jag inte försökte forma något av dem ändå.
Ge inte upp.
Se alltid till att stå kvar vid dig själv och vänd inte ryggen till huvudpersonen i ditt liv.
För hon behöver dig bättre än någon annan just nu.
/Jenny
Kommentarer
Postat av: jennie
Du är en underbar människa, och en fantastisk vän. Du har helt rätt, varför snåla på fina ord? Särskilt när dom är sanna :)
Trackback
