Att vara sitt eget stöd?
Jag måste ju vara mitt eget stöd? Jag menar, jag kan ju inte leva på stöd från andra.
Jag borde vara en klippa att luta mig på.
Borde jag då vara min egen tröst också?
Eller mitt eget sällskap?
Ta allt ansvar för mig själv i mitt liv. Ja det sista lär jag ju faktiskt lära mig. Men att ta ansvar för sig själv behöver väl inte betyda att kunna allt själv, på egen hand? Tar man inte ansvar om man tar hjälp av andra då?
I förrgår lovade jag mig själv att sluta tänka på allt som hänt och bara vara i det som är. Lägga saker och ting bakom mig och ta upp framtiden i mina händer. Men jag kan inte hjälpa att det helt plötsligt ligger en massa stoppklossar ivägen för min utveckling som gör att jag inte kan sluta grubbla. Och jag hakar upp mig. Mitt liv hakar upp sig känns det som. För samma tankar snurrar på, samma tankemönster tar emot dem och samma hjärna ska hitta ett sätt att förhålla sig till det. Det är samma hjärna som tidigare varit så himla svag, som krupit upp hos andra och ridit ut stormen där. Som grät för allt. Men den hjärnan, den flickan/tjejen/kvinnan är inte idag vad hon var för bara några veckor sedan. Jag har lyckats med något. Jag har inte fått en förlust, jag har fått en vinst, på lång sikt. Det är bara svårt för att det är nytt och svårt at veta hur man ska förhålla sig till saker och ting. Men jag lär mig. Jag kämpar vidare. Och aldrig har jag ahft så lätt för att ändra mig tll något så positivt, på så kort tid, med ett sådant bra motiv. Mitt eget välbefinnande.
/Jenny
Jag borde vara en klippa att luta mig på.
Borde jag då vara min egen tröst också?
Eller mitt eget sällskap?
Ta allt ansvar för mig själv i mitt liv. Ja det sista lär jag ju faktiskt lära mig. Men att ta ansvar för sig själv behöver väl inte betyda att kunna allt själv, på egen hand? Tar man inte ansvar om man tar hjälp av andra då?
I förrgår lovade jag mig själv att sluta tänka på allt som hänt och bara vara i det som är. Lägga saker och ting bakom mig och ta upp framtiden i mina händer. Men jag kan inte hjälpa att det helt plötsligt ligger en massa stoppklossar ivägen för min utveckling som gör att jag inte kan sluta grubbla. Och jag hakar upp mig. Mitt liv hakar upp sig känns det som. För samma tankar snurrar på, samma tankemönster tar emot dem och samma hjärna ska hitta ett sätt att förhålla sig till det. Det är samma hjärna som tidigare varit så himla svag, som krupit upp hos andra och ridit ut stormen där. Som grät för allt. Men den hjärnan, den flickan/tjejen/kvinnan är inte idag vad hon var för bara några veckor sedan. Jag har lyckats med något. Jag har inte fått en förlust, jag har fått en vinst, på lång sikt. Det är bara svårt för att det är nytt och svårt at veta hur man ska förhålla sig till saker och ting. Men jag lär mig. Jag kämpar vidare. Och aldrig har jag ahft så lätt för att ändra mig tll något så positivt, på så kort tid, med ett sådant bra motiv. Mitt eget välbefinnande.
/Jenny
Kommentarer
Postat av: Hanna
Alltid roligt att hitta massa nya kloka inlägg på en gång :)
Nej Jenny, man behöver inte kunna allt på egen hand, man kommer och ska inte kunna allting på egen hand. Det är därför vi samlar människor runt omkring oss för att(bland många andra anledningar)kunna komplettera oss själva. Ibland kanske man behöver klara saker på egen hand också för att se att man kan. Men man ska aldrig vara rädd för att ta stöd på andra, ta hjälp, ha ett sällskap, hitta tröst hos någon annan. FÖr det är ju det vi är till för, det är det vi vänner är till för :)
Trackback
