Justine

... i tiden skrev jag dikter. Poesi, ni vet. Den tiden är sedan länge förbi. Negativt men också positivt. När man missbrukar ett sätt att uttrycka sig är det ofta svårt att återvända. Se det i ett ljust perspektiv.

Jag känner att jag saknar poesin. Det känns som ett knivhugg varje gång min förfatattande och diktskrivande vän pratar om det hon skrivit. Varje gång jag läser något av det hon gör blir jag berörd på fler sätt en ett. Främst för hur duktig hon är och jag blir tagen av alla känslor hon förmedlar. Men någonstans blir jag bitter. Bitter för att det inte är jag. För att det skulle kunna vara jag. Hade kunnat vara jag om jag bara hade tagit hand om det på rätt sätt.

Det är väl så att jag gärna ser p ådet som varit. Men jag säger det till mig igen. Man måste se framåt och lägga det förflutna bakom sig. Ingen kommer må bra eller komma någon vart om man kör fast i det som varit. Det är mest för min egen skull, eller kanske bara för min egen skull som jag egentligen skriver p åden här bloggen.

För kanske är det egentligen så att även om jag vill att människor ska ta del av det jag tänker, så skulle jag skämmas om jag fick fler besökare än de jag kände. Jag kanske inte skulle skämmas över själva orden. Snarare över bilden dem skulle få av mig utan att ha träffat mig.  För den rädslan är väldigt stark. Mina ord ska stämma överrens med vem jag är. Men jag vill inte att folk ska se mig p åett visst sätt. Därför borde jag passa mina ord. Men det gör jag inte. Har aldrig gjort. Kanske är det att trotsa rädsla, eller så klev jag just över tröskeln mellan förnuft och dumdristighet.
Vad vet jag. Vad vet du. Egentligen.

/Jenny