Justine

Jag är en skrivande tjej. Jag går Text och Media sista året. Det är inte så trångsynt so man tror. Vi är samhälls i grunden men utvecklar vårt skrivande i allehanda kurser. Ibland skriver jag på fritiden också, men det var ett tag sedan. Jag hittade en kort text jag skrev förra året. Den speglar en del av min personlighet. Kanske är det den dryga, eller också är det en tillgång om man tänker bakom tragiken och ironin.

Att skrika sig genom sin uppväxt

Egentligen borde jag ha satt upp en sådan där text; "bör ej prövas hemma" jag menar, så att ingen får för sig att upprepa mitt misstag.

Jag har skrikit sedan jag föddes. Då skrek i och för sig alla. När dem föddes alltså, ja säkert när jag föddes också för den delen. Jag är en kejsarunge så det är möjligt att mamma inte skrek av smärta och jag var första barnet, planerat, så hon skrek antagligen inte av sorg. Förhoppningsvis skrek hon av lycka, om hon nu skrek alls. Hur som helst, jag skrek i alla fall och det var huvudsaken.

Jag skrek när jag var liten, kolik kallades det visst, men det kan egentligen ha varit vad som helst. Klart att det inte är roligt att ha ont i magen. Det vet jag nog, för nu för tiden skriker jag när jag har mensvärk. Men som liten kunde jag tydligen inte behärska mig, därför är det inte konstigt att jag är som jag är när det gäller smärta idag. Det är nära döden upplevelser varje gång jag biter av en nagel för långt ner.

Jag skrek som liten flicka. Ensambarn. Så fort jag inte fick som jag ville så var det bara fram med öronpropparna och tårarna rann ner för mina kinder i kapp med falsett skriken. Inte var det tal om att trösta för då hade jag nog attackerat med sylvassa mjölktänder. Nej du, som liten var det min önska som var lag helt enkelt.

Jag skrek när jag började sexårs verksamhet. Inte konstigt att jag alltid fick leka hund, både när det egentligen var tal om polis och Spice girls. Jag var den bästa och mest naturtrogna hunden på avdelningen i alla fall!

Jag skrek när jag började skolan. För att höras och för att jag skulle få fråga alla frågor som läraren ändå inte kunde svara på. Jag borde ha förstått att dem var inkompetenta, men jag var för liten så jag skrek på deras uppmärksamhet. Jag skrek för att jag skulle få ge svaret på alla frågor läraren ställde eftersom alla i klassen var för dumma för att veta saker och ting som egentligen var självklara! Någon gång på lågstadiet måste jag ha förstått hur korkade alla var, så jag sa väl något om det till en lärare, det blev samtal hem, så kallat uppkäftigt beteende. De förstod alltså inte att det var dem det var fel på och inte mig.

Jag skrek när jag började högstadiet. För att vara cool. Alltid rappkäftad och kvicktänkt. Alltid en åsikt på gång. Det fungerade till och från. Ibland fick någon stackare ont i huvudet men det gjorde inte så mycket. Jag fick min beskärda del av utrymme, vilket var en hel del.

Jag skrek när jag började gymnasiet. Det blev en katastrof. Plötsligt insåg jag hur högt det låter när man skriker. Flera sa åt mig att sluta. Jag sa åt mig att sluta. Men har man skrikit sig genom en uppväxt så är det lättare sagt än gjort.

Från och med nu så ska jag sluta skrika. Det är sant! För nu vet jag att det inte bara handlade om inkompetenta lärare och dumma elever. Faktiskt så hade jag ett finger med i spelet. Även om det bara var lillfingret och där ska tilläggas att jag biter på naglarna så det blir faktiskt inte så himla stor del!

Det är tur att man utvecklats ;)
/Jenny