Justine

Jag menar inte stor som i stor till längd eller bredd. Utan stor som i en människa som lyckats ge av sina ord till många människor. Jag menar inte stor som en kändis på röda mattan, utan som någon som betytt saker för andra.
Det finns så många stora människor, vardagshjältar. Det skulle hjälpa så många av dem om vi andra kunde uppmärksamma dem, ge dem en puff i rumpan, som hjälp på traven i deras livsprojekt, att påverka.
Jag är inte den som ivrigt brinner för ett särskilt ämne så som djurens rättigheter eller något annat. Men jag brinner för människor.

Min lillebror är en vardagshjälte. Han fyller fyra år i Januari, ändå har han hunnit påverka många människor bara genom att passera med sin vita käpp. Han är blind min lillebror. Blind och smart. Kreativ. Musikalisk och kan spela piano. Har ett minne som jag vet inte vad och massor med humor. Inte framförallt blind, men det kanske är speciellt därför han är en vardagshjälte. Han är inte så gammal att han ännu ser bekymmer och hinder med sin avsaknad av sinnen. Eller med sitt handikapp. Varför får man inte använda ordet handikapp? Det är en begränsning, men allt beror på hur man ställer sig till sina begränsningar.

Jag ska ta en sak från Existentialismen som vi läser om i skolan, där säger dem att man inte ska låta handikapp, social ställning eller annat hindra en i sina livsval. Allt är ett val, även det faktum att man kan lära sig leva med något och se möjligheter eller vara bitter.

Jag vill vara som min bror. Se möjligheter och inte ta allt för givet, även be om hjälp när jag inte förstår. Man behöver inte ha ett handikap pför att vara en vardagshjälte. Någon gån, någon dag så vill jag ha den titeln i folks ögon. Jag kanske inte blir någon i alla människors ögon, men jag iallalfall försöka.

Fortsätt försöka
/Jenny