Justine

Hon såg så oförstående ut. Hon satt två meter ifrån mig, men aldrig hade hon varit så blank.
Inte som ett oskrivet blad. Mer som ett skrivet, ett nedkluddat, ett oläsligt.
Inte en känsla skuggade hennes anletsdrag, inte en antydan till reaktion speglade sig i ögonen.
Det var som att hon inte såg mig, eller såg mig genom ett mycket tjockt glas, knappt kapabel till att avläsa mina konturer.
Jag minns att jag undrade om hon kände sig ensam.
Om hon kände sig instängd, eller berövad andetagen, som hon drog tyst, i hopp om andrum.

Jag förstod ingenting.
Jag minns ilskan som kröp under skinnet, hur jag inte ville skada henne, men inte kunde hålla frustrationen fängslad i blodomloppet. Det slet sig och yttrade sig som en våg av omsorg, i en form av irritation, och jag ville ge mig själv en hård smäll.

Men fortsatte.

Jag kunde inte se henne bygga sina murar på avstånd. Kunde inte se henne sjunka i bottenlöshet framför mig. Ville inte se hennes konturer, ville se allt.
Och jag vet inte alls vad som drev mig, men jag krossade en mur, jag krossade ett glas, och inget var nog tänkt att raseras.
Och hon såg på mig innan hon föll, och det smärtade inifrån och ut.
Hon såg på mig, såg mig och önskade att jag inte hade sett, trots att hon visste att det var hon som hade blundat och jag som hade tittat, alldeles för länge.
Hon sa till mig att det föll. Jag undrade vad jag hade gjort.
Jag tröstade, kände salta tårar mot min hud. Och undrade om de kunde bränna hål i mig.
Och de blev så blåa, hennes ögon, klara. Av förstånd. Uppvaknande.
Så som bara blåa ögon kan. Så som bara hennes blåa ögon kan.
Och jag blir rädd för att missa, rädd för att blunda, rädd för att såra. Orolig och stirrig. Förbannad, förtvivlad och arg.
För att du bygger i smyg, för att du undanhåller för mig, undanhåller för dig och låtsas oberörd av livet.
För att du låtsas oberörd av mig.
Rädd när du är blank och oläslig, nerkluddad.
Och jag trodde du visste att jag inte litar på min förmåga. Att jag brister inombords av att bryta ner dig framför mig.
Och hoppas att du ska se och förstå.
Se och reagera. Se och resa dig upp.
Rädd för dina tårar. För att jag orsakat dig smärta.
Rädd för att låta dig vara.

Och för att livet ska vara oss övermäktigt.

För när du bygger dina murar, gräver dina gropar, så glömmer du se var jag står.
Glömmer du vad du säger och vad du menar. Och det är inte lönt att tro dina ord, när du inte ens hör dig själv uttala dem. Så jag frågar mig om det är lönt att uttala min frustration, eller om jag ska låta dig dvala i oförstående och lämna dig i soffan av töcken och murar.
Skyddad mot smärtan.
För den finns utanför dina murar. Den finns överallt, runt omkring ,mig. Där du lämnar den. Trygg och bevarad. Tills jag raserar dina murar, och gör den tillgänglig, även för dig.

/Jenny