Justine

Och där for vi,

i en urkorkad eka,

på en bottenlös sjö,

men torkat saltvatten på kinderna,

och tröjor som klibbade,

blekta av solen

runt våra bröstkorgar.

Efter alldeles för många nätter simmande i villrådighet,

oräkneliga nätter,

i en trädgård

du kallade

din,

under stjärnfall och klåfingrighet.

Smakandes på daggen,

saltandes sorgen,

med ett halvt leende,

som inte betydde brådmogenhet

Och där,

beslagtogs mina drömmar,

om att vara den som räddade,

från drunkning.

I synder och sand,

och i bottenlös lycka.

Drömmar om att vara frälsare,

själsfrände,

vän,

doppades i konjakens vänliga värmevågor,

puttades ut på den bottenlösa sjön,

trots saltränder på kinder

och blekmedel mot lungor.

Och alldeles, alldeles för många drömmar

kvarglömda under daggkåpan.

/Jenny