Justine

Nu ska jag visa er något. Något jävligt vackert och äckligt. Och tragiskt.

                                                                                               Bödelns syster

Det här är historien om ett människoliv. Mitt människoliv, och ett knippe med orosmoln och sökande efter vetskap. För jag visste inte bättre, då.

Jag heter Vilma, jag bor i Villrådigheten och jag kör en gammal Volvo. Tre V, men jag är ingen Svensson. Jag heter Högrisk i efternamn och min pappa tillverkar kanyler. Min mamma lever under förtryck som hemmafru i grannkommunen och serverar kalla öl, till sällskapet som lägger upp fötterna på hennes nypolerade vardagsrumsbord.

Själv bor jag i en lägenhet, på fjärde våningen med en halvrutten balkong och ett helruttet balkongräcke. Med en vattenskada i taket till badrummet på grund av att grannen över mig försökte dränka sig själv och vattnet svämmade över. Jag är allergisk mot vitaminer på burk och mot sällskapsråttor med klämda svansar. Jag har brunt hår med alldeles för många kluvna toppar och mina jeans är från 1900 talet andra hälft. Jag samlar på stenar och målningar som gjorts av människor utan händer. Och jag spelar tvärflöjt när ingen ser. När alla ser spelar jag på ostämda gitarrer och revben. Mitt liv är ungefär som en konservburk. Inskränkt, konserverat, brukbart i oändliga tider, men utan charm.

Jag pratar med mina krukväxter och jag gödslar tomaterna i växthuset med kaffe och mjölk. Jag tror på jultomten, på spöken och andeutdrivare, men den där Gud har aldrig varit intressant för mig. Han verkar torr och träig och jag har tillräckligt med träsmak i rumpan ändå.

När jag är ute och går tar jag lite för långa steg för att andra ska hinna med och lite för korta för att det ska vara bekvämt. Jag somnar alltid framför nyheterna och när jag blir stor ska jag bli en stjärna. I en galax långt långt härifrån. Och sprida mitt ljus som en sol över en annan jord med andra boende, som kanske skulle uppskatta det mer än vad vi uppskattar solen.

När ingen ser på så står jag tyst i duschen och jag gråter alldeles för högt i andra människors närhet. Jag gnisslar tänder men vill inte använda bettskena och mitt högra ben är lite kortare än det vänstra, som är lite för långt.

Min bror arbetar med sågspån och det dammar alltid på behandlingshemmet när jag stiger in och hälsar på. Han sitter i en källarlokal med fick nyligen höjd lön, efter att en patient tagit livet av sig och pressen uppmärksammat hans nystädade kontor.

Min syster är en spegelbild och hon arbetar som bödel, på torget och biblioteket och ibland mitt i stan. Hon går på lugnande tabletter men vägrar söka terapi för gammalt groll och hon besöker lekparker på nätterna och skrattar högt till ljudet av metall. Hon sover när andra är vakna och är vaken när andra ger upp. Ibland sover hon i trappuppgången mellan nummer fyra och nummer fem och med en extra filt som tältduk pimlpar hon dietshake och coca cola zero. Hon drömmer om en jorden runt resa och om ett sparkapital med lyckoslantar. Ibland drömmer hon mardrömmar, men det låtsas hon inte om. Och hon har slutat att ta notis om sina byxor, årgång 89, 1989.

Min bror är arbetsnarkoman i juletid, mor opererar sig på sommaren, far åker på semester med sin sekreterare under hösten. Bara min syster visar öppet sin obefintliga tidsbrist och lagom till våren brukar hon knacka på dörren till den gula villan, men då är alla på middag hos någon granne och hon gråter lite innan hon dyrkar upp dörren och kliver in, stampar av allt grus på välkommenmattan och önskar att hon inte fanns.

Hon jobbar som bödel, min syster. Och hon dyrkar upp lås, sprider orospärlor med vinden och längtar efter syndernas förlåtelse. Hon har verktyg av gips och krossar drömmar med visioner om upprättelse. Hon ignoreras av de lärda och söker bot hos dem som kallas för familjen. Hon hatar sitt liv men är medveten om att snaran sitter lite för hårt för att inte låtsas om. Hon har aldrig haft guldfeber och vet inte vad materialism är. Hon styrs av kärlek men andra styrs av vemod och tungförnuft. När de använder öronproppar är hon trångsynt och det samma gäller det andra. Hon talar inte, min syster. Hon talar inte, min mor. Han talar inte, min broder. Han talar inte, min far. De är alla barn som fötts ur skuggan, växter utan näring och de sträcker sina blad över det ruttna balkongräcket och faller i livets tuktan om kvällen. Där de vrider och vänder sig i blåsten och knarkar lugnande tabletter som min bror snott från de intagna på sin arbetsplats, som min mor snott från min far som snott de mitt framför näsan på sekreteraren och min syster mycket lagligt har bett en doktor att skriva ut mot depression.

Ibland skalar de av sommarsånger tillsammans och ropar skällsord och iver ut i lekparkerna. Ibland sotar de sina skorstenar med hagelgevär och trycker pipan i varandras munnar. Den ena räddare än den andra för vad som finns på andra sidan.

Och någon gång händer det att missbruk, förtryck, depression och utbrändhet förseglas och förenas, på nåd, i en park av villrådighet. I Villrådigheten, eller grannkommunen Olyckan.

//Jenny