Justine

Det är bara ett konstaterande från min sida, denna sena Torsdagsafton med spöregn på fönsterrutan och saknadsregn i bröstkorgen.

Och hela det här inlägget ska i sin anonymitet få tilldelas en viss person. En viss person som nu för tiden upptar all min tankeverksamhet. Som öppnar upp min spontanitet och får mig att le trots att denne inte är i närheten. Jag längtar så efter att få lära känna mer av denna person! Och jag hoppas det inte dröjer allt för länge.

Egentligen var det inte tänkt att det skulle bli så här. Kärlek gör sådana konstiga saker med människor. De låser fast människor och får de att bli allmänt tokiga. Och visst är jag lite tokig kanske ännu mer sen den där blixten slog ner i mig på sandstranden. Men jag kan inte hjälpa att känna som jag gör. Kan inte hjälpa att det blev som det blev. Är som det är. Det var inget jag sökte, inget jag ville. Nu är det något jag försöker hålla kvar, vill hålla kvar och vill ha mer av.
Hur blev det så?

Och jag känner mig inte låst. Jag känner mig fucking fri. Och lycklig. Och jag vill inte byta det mot någonting. Ingenting, ingenting ska få förstöra mig igen.

Längtar till på Söndag. Längtar efter dig.
Och allt vi har framför oss.

Puss och Kram

jag tänkte skriva; din jenny, men insåg att jag får förbli en självständig ung kvinna, med eller utan dig,
förhoppningsvis med.

/JEnny