Justine

Livet tar vändning på vändning,
och mitt i stormen satt en ubåt och sjönk mot taket som steg av fruktan
och saltvatten forsade, svämmade under och golvet rämnade i källaren
för de obefintliga, ömsesidiga sorger som barnen på botten delade tillsammans
med den fruktan som njöt av att hålla de säkert i fångenskap av ensamhet,
och undermedvetet så försvann det en känska som dök upp ovanför molnen där trädtoppar gror
och kantade deras lungor med sällsamhet och tuktan som växte vackert i ådror och strömmar med blod,
och mitt ibland de på däck satt kapten och grät som någon kvarlämnad på ett barnhem,
och de skrek och de svor och väntade på smärtan
för att vänta på likgiltighet betydde död just då,
när någon föll eller steg som ett ångmoln mot ytan
och de försvarade sin stolthet med feghet och ironi,
kom en vändning på vändningen och blåduken slutade kittla under bron med sin falskhet
och kaskader av känslor svallade som dimma mot horisonten när livet tycktes närmare än förr
och orden mildare än iver och stål,
i kvällssol njöts det av alkohol och sånger som bottnade i ett hav som så sällan tycktes klart,
och en fågel seglade viljestyrt runt båten och fick de att tro att livet ändå skulle bli av,
för en vändning på vändningen var allt som behövdes för att få det att vända, få det att bli bra.



Fråga mig inte varför. Fråga mig inte vad.
För jag vet inte.
/JEnny