Justine

Jag ursäktar mig redan innan ni fortsätter läsa med att jag verkligen inte kan skriva kärlekstrams. Det blir bara rörigt, smörigt och konstigt. Men ibland måste även jag få förlora mig bort i drömmar. Och då kan jag inte bara tänka på min skrivande image.



Det var som om någon avbröt vågorna,

fick de att sluta rulla.

och gav mig en spegel att se mig själv i,

när du uppenbarade dig.

Som en silhuett mot verkligheten,

med den sjunkande solen i håret,

och all världens tid i dina händer.

Med din smekning,

lät du det skölja bort all min oro,

begravde mina fötter i solvarm sand,

fick mig att fastna,

måhända att jag föll,

men undvek att fly.

Och mina andetag djupnade mot din bröstkorg,

När du läste mina tankar med en viskning, en smekning, en blick,

som sammanförde frihet.

Gav mig en fristad,

med en arm runt min midja

och den andra i mitt hår.

Ett nyfiket ifrågasättande över dina läppar,

som jag tolkade som omsorg

och motstånd

och kärlek

och något att förlora sig i.

/JEnny