Hejdå baby - livet leker
Hejdå Sandra!
Lycka till med det ni tar er för. Ni är modiga och jag vet att ni kommer kara er alldeles utmärkt.
Igår hade vi middag hemma hos Hanna. Vi var fyra men saknade en, en som redan farit. Till helgen åker även värdinnan för kvällen, Hanna. Och så var de bara 3. I 3 veckor, sedan blev de 2. Men det är egentligen inte så sorgligt, för jag är inte orolig för att tappa kontakten med någon av er. Vi är för bra för att det ska hända!
Kvällen bjöd på god middag (som jag själv stått i köket med, haha ngt som börjat bli en tradition i det huset, och jag trivs lika bra varje gång) och en underbar efterrätt lagad av min underbara väninna Jennie BL, kladdkaka med dajm i. Mycket uppskattad. Kvällen avrundades så med mys i soffan till Lilla sjöjungfrun och tårarna strömmade hos oss alla, av olia anledningar. Sedan tog vi en nattur i bilen till Vännäs där jag blev avsläppt och körde hem på moppen i den bistra sommarnatten.
Ni är bäst tjejer <3
Föresten, en parentes att jag mötte Miranda på Maxi när jag gick omkring och plockade på mig bra-att-ha-när-jag-åker saker. Det var en snabb visit, men glädjespridande. <3
Imorgon är det 3 veckor prick älskling. <3 Längtar, saknar och drömmer, om dig, om oss och om mitt nya äventyr till liv.
Det är modigt att våga, modigt att chansa och vi gör det allihopa, hela tiden.
Livet är roligt, det leker och skrattar, gråter och trallar och man gör det tillsammans, tillsammans med livet.
/JEnny
Åh vännen. Jag ser det, jag kan nästan säga att jag känner det. Allt det där bubblande, sprudlande livet som bara väntar på äventyr, som redan har äventyr i handen - om än outforskat. Men tyngden i hjärtat bromsar lite. Jag måste vara ärlig, det bromsar. Då ser jag på er, mina vackra underbara. Och jag ler. För ni är inte bara vackra och underbara - ni är modiga, hjältinnor, upptäcksresande, majestätiska, starka. Älskvärda. Älskade. Och jag känner att jag ligger lite efter med tyngden som släpar. Men jag går fortfarande framåt, jag känner det. Och jag går inte efter er, det vore bara dårskap att försöka gå i era fotspår. Jag går vid sidan av er. På mina vägar. Bredvid era vägar. Och jag släpper er inte ur sikte.
(okej okej, långt och personligt igen jag vet. Kanske en aning djupt också. Men vem bryr sig)
Jag älskar er hela bunten. Det är allt jag kan säga efter att ha läst Hannas kommentar. Det är faktiskt ren kärlek till er allihop.
