Justine

Det finns något som heter stolthet. Det är en ganska komplex känsla. För hur ska man visa det? Hur ska man känna det? Hur ska man förankra den känslan?

Jag är mäkta stolt över min pojkvän. Över min sambo. Min älskade underbara ängel. Oerhört stolt över att han har mod nog att följa sin dröm. Styrka nog att göra gott. Tålamod nog att behålla mig i sitt liv och kärlek nog att få mig att inte känna mig tagen för givet. Så stolt som jag är över honom har jag aldrig varit över något tidigare.

Men nu vet jag även hur man är stolt över sig själv. Hur man skänker känlan till sitt eget inre. Och framförallt vet jag vad det innebär att visa sig själv den uppskattningen.

Men stolthet är givetvis inte den enda känslan som präglat detta år. Och jag tror egentligen inte att någn känslan fallit ur paletten utan jag har upplevt det mesta. Men stolthet, kärlek, tålamod och förståelse. Det har varit nyckelorden i tillvaron. Och anledningen varför vi står där vi står idag. Varför vi tagit oss dit vi har.

Jag är stolt, över alla bedfiter som jag och min älskling har lyckats med i våra liv under detta år. Och dem är många, obeskrivligt många. Och stoltheten är obeskrivligt stor.

/Justine