Justine

Idag är det första advent. Jag vaknade med en skön och varm känslan. En adventskänsla.
Och det var skönt att känna att den infunnit sig, även i år. Trots avsaknaden av min älskling.
Jag hade nämligen förväntat mig att inte få känna denna stilla, fridfulla, andaktsfulla jullängtan förrän han klivit innanför dörren. Men jag hade fel. Ännu en gång som jag överträffat mig själv, och jag är minsann hel nog att känna på egen hand.

Idag ska jag jobba. Men det gör inte så mycket, jag tror det kan bli ganska mysigt. Jag och min kollega som jobbar själva till klockan 22 ska ta med julmust, pepparkakor, skumtomtar och ett ljus och mysa till det för att få känna advent hos oss. Så det blir nog bra.

Vill också passa på att tillägga att idag har vi äntrat ännu en viktig milstolpe. Det är nu en vecka kvar. Bara en.
Jag får nog lov att säga att det är en alldeles speciell känsla som infinner sig när man kan säga att det inte är ett år, inte är månader, inte ens en månad, inte heller veckor, utan dagar kvar. Och med tanke på allt som jag har planerat under den kommande veckan så kommer den nog, på gott och ont att försvinna ganska fort. Trots längtan.

Nu ska jag återgå till mitt.

Adventskramar
/Justine