Justine

Jag skriver som en viss herr Berg skrev för ungefär precis ett år sedan;
 
"Det knaprar".

Det är november nu, det våras för framtiden och frön börjar gro, känslor börjar spira. Men utanför fönstret piskar regnet. Löven på träden har för flera veckor sedan lämnat oss och intagit marken som ett lapptäcke av höst. Som en påminnelse om vintern. Och den kyla som väntar runt husknutarna.
Det knaprar.
Och medan de säger att tiden läker alla sår så ser jag med skräckblandad förtjusning, med klump i magen med åsidosatt stolthet, tillbaka på de månader som gått av detta år. Och finner en känsla av att ha besegrat tiden. Knappa månaden kvar nu. Knappa månaden som knaprar framför mig.
Tiden är inte längre min fiende, den är min vän. Jag har kuvat tiden detta år, fått den formbar och fängslande. Straffat den för människoplågeri och jag har glatt mig åt dess fruktbarhet. Tiden är en följeslagare. Och den kommer så förbli. Och just nu är det vår. Just nu finns inte ett spår av höst om kring mig. Snart är det fullt med ljus och värme.
Och inom oss, kommer tiden alltid att vara vår. Oavsett var termometern visar utanför fönstret.

//Justine