Justine

Det sa bara pang, och så vaknade jag till en ny morgon. Under duntäcket, i sovrummet slog jag upp ögonen efter en skräckblandad natt med drömmar inte värda att drömma. Men jag kunde liksom inte riktigt möta dagen och jag kunde liksom inte kila stadigt, med verkligheten.
Med älsklingens ord ringandes i huvudet, som ett evigt upprepande, 16 dagar kvar, 16 dagar.

Min tid har de senaste veckorna gått riktigt fort. Jag har inte känt mig stillastående och ibland har de rullat alldeles för snabbt. Men aldrig har 16 dagar känts så mycket som när jag vaknade. Aldrig har en dag varit så lång som det känns som att denna kommer bli.

En smärre oändlighet. Så kan man måla fram tiden som gått i år. Som en smärre oändlighet. Och ändå står vi här, med julen snart framför näsan, med pepparkakor och julemust och jag pratar om hur långsamt tiden går. Jaa du, det är väl bara att säga som det är. Man blir nog en smula vriden om man är borta från sin ängel under för lång tid. Men man måste nog vara en smula vriden för att klara av hela grejen. Så det är väl bara tacka för att just jag har de rätta förutsättningarna.

Det sa *pang* och så vaknade jag till en ny morgon, med hjärtat i halsgropen. Och för en liten stund försökte jag fly undan  tiden, men misslyckades. Och gick ut i köket för att äta frukost istället.

/Justine