Justine

Det gick fort att bli stor. Följ en kort sammanfattning av hur det gick till när jag entrade vuxenlivet.

Juni 2009 - Studenten
Juli 2009 - Blir stormförälskade under semestern och träffar mannen i mitt liv
Juli 2009 - Har mitt första riktiga sommarjobb heltid under en dryg månads tid.
Augusti 2009 - Flyttar hemifrån med minimal packning, 130 mil ner i landet
Och - blir sambo
September 2009 - Februari 2009 Letar arbetsmöjligheter och provar allehanda sysselsättningar
Februari 2010 - Påbörjar min första heltidsanställning
Mars 2010 - December 2010 Lever ensam som "gräsänka" under tiden sambon är på utlandsmission. Skaffar en fritid, en vardag och köper en stor säng. Börjar spara pengar.
December 2010 - Tar körkort
Februari 2011 - Fyller 20!

Vad blir det härnäst?

/Justine

Då har man slagit sig ner på jobbet då. Seg som sjutton och lite smått tom får man väl erkänna.
Helgen blev inte alls som planerat och ikväll blir en ensamnatt. Liksom måndagkväll, och med lite otur även söndagen där emellan. Men denna gången var det ingens fel, oplanerad händelse som kräver anpassning i vardagen. Och det får man väl lov att  köpa denna gång.

Gårdagen var iallafall en hit. Min tavla som blivit inramad var klar och jag fick hämta ut den. Mycket nöjd med resultatet är jag. Sedan danstränade vi på egen han under eftermiddagen vilket gick sisådär då jag mest blev frustrerad över hur mycket fel jag gjorde. Men så fort vi kom hem så sken jag åter som solen.

Efter en god middag (fläskfilé och rostade rotsaker) så blev det efterrätt framför filmen "I rymden finns inga känslor". KLaddkaka med apelsinkrokant och minimashmallows satt som mumma i maggropen.

Solen skiner utanför fönstren idag men under skorna knastrar den bistra kylan. Minusgraderna hopas sig och våren känns ganska avlägsen just nu. Men jag tror ändå att vi går en mysig vår tillmötes. Med värme och kärlek.

/Justine

Det är en livsstil att vara kvinna till en officer. Och jag håller på att ta in den livsstilen just nu. Jag lär mig varje dag. Det finns saker jag verkligen lärt mig acceptera och saker jag kanske inte lärt mig ännu.
Jag har tagit till mig det faktum att "en sjöman kommer inte när det är sagt, han kommer när han kan" vilket gör att jag aldrig vet vilken tid han kliver innanför dörren. Jag har tagit till mig, men det kan fortfarande vara svårt. Jag har förstått det faktum att förutom kärnfamiljen, och vår gemensamma tillvaro, så har han också en tredje familj. Familjen försvaret, med systrar och bröder som han skulle ge sitt allt för.
Jag har nog även insett att tiden allt som oftast inte är på min sida. Men jag försöker hålla  mig väl med den ändå.

Varför? Jo för att jag är en självständig kvinna. Och för att den tid vi spenderar tillsammans, oavsett vardag eller helg, oavsett dag eller kväll. Den är fantastisk.
Jag älskar mitt liv. Jag älskar min officer. Men mitt liv är en livsstil som sakta kommer ikapp mig. Det är en värme och stolthet som skall bäras med dig, inom dig, helst som ett leende. Och det är ju inte svårt, för mitt leende är äkta.

/Justine

Igår provade jag Ben & Jerry glass för första gången. Men huu, det var ingenting för mig. Såg även en bra film tillsammans med fina Linn. En ny thriller skapad av killen som gjort The Ring, ryslig kvalité med andra ord.
En glad överraskning väntade på kvällen då sambon kom hem trots att jag förväntat mig att få sova ensam. Det resulterade i en välbehövlig massage. Han är så underbar, min fina.

Idag har jobb stått på schemat medan snön har fallit utanför fönstret så har jag tröstat mig med godis ur denfarliga automaten. Hemgång väntar om en halvtimme och imorgon är det ledigt.
Tillbaka på jobber under lördagen för att sedan ha en ledig söndag med dans för hela slanten.

Det rullar på. Vardagen har lagt sig här i Karlskrona. Lägenheten på Finnagränd har blivit ett varmt och mysigt hem. Med nya möbler, ny belysning och kärleksfull gemenskap. Jag tycker mycket om det.

Kramar

/Justine

Igårkväll var en fin kväll, tillsammans med min underbara pojkvän.
Vi gjorde inte så mycket. Satt mest i vår nya, fina hörnsoffa. Pratade, och tittade på något avsnitt Böda Camping.
Skrattade. Pussades. Men det var ändå en sådan oerhört mysig och fin kväll.

/ Justine

Jag behöver själatröst.
Ett bo av mjukhet att smälta samman i.
Några ord av värme. Och en motsvarighet till lugn i bröstkorgen.
Ge mig rytmiska andetag, en stadig stillhet i min närhet.
Och några sjumilakliv på "the yellow, big, road"
Ett par flätor av barndom.
En blick allt för naiv.
Ge mig, ge mig lätthet och vilja.

Somna om.

24 h och 40 minuter.
Snart.

Det är något speciellt med att dagar bli timmar. De 240 dagarna vi lagt bakom oss, aldrig ska dem komma tillbaka. Nu finns bara framtiden, och den närmar sig med bestämda steg.
Bara en natt kvar. Sedan sover jag med dig. Äter frukost med dig. Dricker te med dig. Håller handen. Tvättar kläder. Skrattar. Gråter. Kramar jag dig hårt, och jag kommer inte vilja släppa taget.

En ensamhetsvardag ska bli ett tvåmannatält. Mod och sorger ska bli värme och ljus.

Mycket här har rasat, men kärleken består. Och tillsammans har vi styrkan att ta oss an livet igen. Tillsammans denna gång. Se det som ett äventyr. Med varsamhet och vänskapliga handlingar. Passionerade blickar.

Det var historien, om han och hon, om avstånd och saknad, av offer och gråtgåvor. Av tålamod och trygghetstankar. Och den där båten, som gått ett avstånd av långt två varv runt ekvatorn. Om hela den sträckan som vi imorgon lägger bakom oss. Som vi imorgon tacksamt blickar bakåt till. Och minns. Istället för upplever. 

/Justine 

Idag har jag äntligen fått ta förta luckan i kalendern och se första avsnittet av julkalendern.
Riktigt, riktigt mysigt.

Fast lite panik fick jag idag, huvva, hur sjutton ska jag hinna dessa krav. De är enorma!
Men det är bara att kämpa vidare med allt som ska göras. Och det är mycket kan jag lova. Men jag tänker inte dra någon lista här och nu för då blir jag bara ännu mer uppstressad. Och om det är något jag verkligen vill så är det att slippa vara stressad. Men det kan inte hjälpas, den är överhängande.

Jag följer fartyget på marinetraffic, hur det kommer närmare och närmare, hur det ändrar kurs och stiger längs med kartan dag för dag. Och jag kan inte riktigt förstå att det är på gång. Det kommer smygande. Sakta men säkert.

Dagarna avlöser varandra. Idag har varit en riktig fixardag. Skönt att få lite avbockat från listan också. Trots att den där listan verkar fyllas på konstant.
Imorgon är det Torsdag och då blir det av mot julbord med teamet hemma hos bossen efter jobbet. På Fredag blir det sedan lite julshoppning med Linn. Och sedan går jag på ledighet och helg, med allt vad det innebär från svärföräldrar, till ridning, till kyssar i hamnen. Oj jöses, om jag bara tog vara på dagarna mer. Om jag bara avr mer effektiv. Ändå har jag suttit framför datorn och tittat på olika avsnitt nu sedan klockan halv sex. Jag har alltså inte mycket till rätt att klaga kan man säga.

Nej nu tror jag att jag ska gå och fylla en ny panikstressarlista.

Tack och hej
/Justine

om än en liten,
men blott en stund.
Kvar.

Idag vaknade jag med julmusik på hjärnan. Jag stäckte på mig i sängen och tittade ut genom fönstret på snön som lagt sig tillrätta. Jag tänkte, idag blir nog en bra dag.

Imorgon är det den första december. En dag jag brukar längta efter varje år. Och i år är faktiskt inget undantag.
Naturligtvis längtar jag än mer till den femte december. Men den första är den som sätter pränt för julkänslan, är den som tillför barnaglädjen och lussebakskratten. Julkalender. En på tv och en med luckor i sovrummet. Ett underbart inslag i den annars bistra vintriga vardagen.

Men snart blir min vardag annorlunda igen. En gemensam vardag står högst på önskelistan i år. Och jag förväntar mig att få den i förskott.

Förväntar.
Väntar.
Längtar.
Fjantar.

Mot nya äventyr
/Justine

Idag är det måndag. Men igår var det också måndag eftersom jag jobbade då. Idag är det egentligen fredag, för imorgon är det lördag och på onsdag är det söndag. sedan är det torsdag, fredag, och lördag igen. :S jösses mitt huvud, vilken konstig vecka.

Ikväll ska jag förhoppningsvis få prata med min älskling. Underbart! Men avskeden i samtalen blir allt svårare. Det är inte längre någon lek detta. Men nedräkningen har startat på allvar.

Tisdag, Onsdag, Torsdag, Fredag, Lördag, utan dig.
Och det är inte mycket det.

Speciellt då jag har planer för alla mina dagar. Jag kan knappt förstå att det är klart snart.

Här är massor av snö. November lider mot sitt slut och kommer inom en snar framtid att ge plats för december och allt vad det innebär. Ta varandra i handen, ge varandra en kram. Ta vara på stunden. Det är värt det, jag lovar.

/Justine

Jobbigast av allt, det är längtan och saknaden.
Jobbigast av allt är tiden.
Nej, jobbigast av allt är banne mig att du inte är här nu, här nu, nu.
Det är jobbigast av allt.

/Justine

Idag är det första advent. Jag vaknade med en skön och varm känslan. En adventskänsla.
Och det var skönt att känna att den infunnit sig, även i år. Trots avsaknaden av min älskling.
Jag hade nämligen förväntat mig att inte få känna denna stilla, fridfulla, andaktsfulla jullängtan förrän han klivit innanför dörren. Men jag hade fel. Ännu en gång som jag överträffat mig själv, och jag är minsann hel nog att känna på egen hand.

Idag ska jag jobba. Men det gör inte så mycket, jag tror det kan bli ganska mysigt. Jag och min kollega som jobbar själva till klockan 22 ska ta med julmust, pepparkakor, skumtomtar och ett ljus och mysa till det för att få känna advent hos oss. Så det blir nog bra.

Vill också passa på att tillägga att idag har vi äntrat ännu en viktig milstolpe. Det är nu en vecka kvar. Bara en.
Jag får nog lov att säga att det är en alldeles speciell känsla som infinner sig när man kan säga att det inte är ett år, inte är månader, inte ens en månad, inte heller veckor, utan dagar kvar. Och med tanke på allt som jag har planerat under den kommande veckan så kommer den nog, på gott och ont att försvinna ganska fort. Trots längtan.

Nu ska jag återgå till mitt.

Adventskramar
/Justine

Det finns något som heter stolthet. Det är en ganska komplex känsla. För hur ska man visa det? Hur ska man känna det? Hur ska man förankra den känslan?

Jag är mäkta stolt över min pojkvän. Över min sambo. Min älskade underbara ängel. Oerhört stolt över att han har mod nog att följa sin dröm. Styrka nog att göra gott. Tålamod nog att behålla mig i sitt liv och kärlek nog att få mig att inte känna mig tagen för givet. Så stolt som jag är över honom har jag aldrig varit över något tidigare.

Men nu vet jag även hur man är stolt över sig själv. Hur man skänker känlan till sitt eget inre. Och framförallt vet jag vad det innebär att visa sig själv den uppskattningen.

Men stolthet är givetvis inte den enda känslan som präglat detta år. Och jag tror egentligen inte att någn känslan fallit ur paletten utan jag har upplevt det mesta. Men stolthet, kärlek, tålamod och förståelse. Det har varit nyckelorden i tillvaron. Och anledningen varför vi står där vi står idag. Varför vi tagit oss dit vi har.

Jag är stolt, över alla bedfiter som jag och min älskling har lyckats med i våra liv under detta år. Och dem är många, obeskrivligt många. Och stoltheten är obeskrivligt stor.

/Justine

Vägarna har täckts med is.
Och vi halkar runt i oändligheten.
Svanarna fryser inte. De låter havet omsvepa fjäderskruden,
och dem är allt jämt på väg hem.

Vågorna gungar mig.
Trots att jag sover.

Väntar på värme i din famn.
Längtar efter båten som ska komma i hamn.
Längtar efter framtiden så ljus.
Sitter och väntar i ett julpyntat hus.

/Justine

Då har jag nått ännu en av mina milstolpar.
Det är idag tio dagar kvar och löning idag.

Har betalat alla min räkningar klockan 06.00 imorse. Duktig flicka. *klappar mig själv på huvudet*
Ska hämta ut lite saker som kommit med posten i eftermiddag. Julklappar till lillebror med andra ord. Spännande att se om det verkar bra eller inte. :)

Nu är det inte länge kvar. Snart börjar julkalendern och de sista dagarna av nedräkning.
Hela Karlskrona är sedan natten täckt med snö. Massor av snö. Man kan inte annat än le.
Jag gillar att vänta på jul. Men jag vill inte vänta längre på min ängel. Vill att han ska vara här nu.
Vill inte behöva tänka, snart och sedan längre. Men snart behöver jag itne det heller.
Åh, detta eviga snart!

/Justine

Sitter på jobbet. Skall sitta till 21 ikväll.
Efter en hektisk förmiddag med lunch på språng och dynsura skor då j ga klev in genom porten här så var det skönt att slå sig ner vid skrivbordet, med en kopp kaffe, inlindad i min jobbefilt. Jag har numera blivit känd som "hon som alltid går klädd i filt och fryser". Men jag trivs. Jag kan inte rå för at tdet är kallt här och vad ska man göra när tjocktröjan inte hjälper? Klart värd investering.

Så nu sitter jag här och kurar tillsammans med ett smått antal andra flitiga kollegor. Lysrören har bländat på bra idag så det var skönt nu när klockan blev efter 18 och man äntligen fick släcka ner till "mysbelysningen". det känns på något vis mycket lättare att uthärda kvällen med dämpad belysning.

Dagens tummen upp idag blev dessutom att godisautomaten först vägrade ge mig min maltesers påse, så den fastnade. men pengarna gick att returnera, så vid andra försöket så fick jag TVÅ! påsar. Det vill säga två till priset av en. Ingen är gladare än jag. :P Mycket lätt att få lycklig är jag.

Har fått sms från min ängel idag. De har haft en välförtjänt ledighet under dagen och jag fick tillfälle att njuta av ett par mysiga sms. Ett kommunikationssätt som inte varit tillgängligt för oss under mycket lång tid. Det känns skönt att de kommit en bit på vägen och jag oroar mig inte så mycket för den bit som är kvar. Jag kör mitt race under tiden helt enkelt. Och jag har en hel del för mig, så varför klaga.

Denna tid med ensamansvar kommer inte att komma tillbaka, så jag känner inte att det är värt att beklaga mig. Det har jag dessutom gjort i sådana mängder att jag börjar bli smått trött på mig själv.

Nu ska jag återgå till min arbetsamma vardag. Imorgon är det tidig uppstigning så jag börjar tidigt istället för sent. Men jag klagar inte, det är skönt med variation.

Snart så kommer julen, snart är julen här, lite mörk och kulen men ändå så kär.

/Justine

Nu är han inte längre i trakterna kring det stora mystiska Afrika.
Nu är han på semesterorten Cicilien, vid Italiens kust.

Man kan följa skeppet på dess färd hemåt på sidan marinetraffic.com om man söker på HMS Carlskrona och trycker på positionen så visas skeppets senaste uppdatering. Lite spännande är det allt.

Europa. De har kommit en bit på väg. Tagit Zuezkanalen i maklig takt. Om en vecka eller så väntar Kielkanalen och sedan är det nästan dags.

Livet går sin stilla gång här. Men man kan inte låta bli att räkna ner dagarna på ett annat sätt nu än tidigare.
På torsdag kommer nästa milstolpe. Lön, och tio dagar kvar.

Väntans tider.

/Justine

störst av allt är kärleken.
starkast av allt är kärleken.
och kärleken övervinner allt.

även i svåra stunder.

/Justine