Justine

24 h och 40 minuter.
Snart.

Det är något speciellt med att dagar bli timmar. De 240 dagarna vi lagt bakom oss, aldrig ska dem komma tillbaka. Nu finns bara framtiden, och den närmar sig med bestämda steg.
Bara en natt kvar. Sedan sover jag med dig. Äter frukost med dig. Dricker te med dig. Håller handen. Tvättar kläder. Skrattar. Gråter. Kramar jag dig hårt, och jag kommer inte vilja släppa taget.

En ensamhetsvardag ska bli ett tvåmannatält. Mod och sorger ska bli värme och ljus.

Mycket här har rasat, men kärleken består. Och tillsammans har vi styrkan att ta oss an livet igen. Tillsammans denna gång. Se det som ett äventyr. Med varsamhet och vänskapliga handlingar. Passionerade blickar.

Det var historien, om han och hon, om avstånd och saknad, av offer och gråtgåvor. Av tålamod och trygghetstankar. Och den där båten, som gått ett avstånd av långt två varv runt ekvatorn. Om hela den sträckan som vi imorgon lägger bakom oss. Som vi imorgon tacksamt blickar bakåt till. Och minns. Istället för upplever. 

/Justine