Justine

Det kan ha blivit så att det är dags att dra igång bloggen lite igen.

Ceremonin som jag fick vara med och deltaga vid idag var bland det vackraste, mäktigaste sorgsnaste kärleksfullaste som jag någonsin varit med om.

Jag har naturligtvis gråtit mig helt svullen idag och sett ut som jag vet inte vad. Samtidigt som jag tänkt att jag vet att det kommer gå bra. För det vet jag, det har jag vetat hela tiden och det slog mig extra hårt idag de sista minutrarna som jag fick stå omsluten i denna underbara människas famn. i den famn som jag ska få återkomma till och omfamnas av så många gånger till i framtiden.

Jag kommer på mig själv till att kolla på klockan och tro att hans vanliga tider för hemkomst gäller.
Kommer på mig själv med att fortsätta lyssna efter hans steg i trappan. Och jag kommer nog gråta många gånger under denna tid över detta och när faktumet slår mig att han är någon helt annanstans.

Men jag har ett val, och jag tänker välja att försöka leva mitt liv och ta vara på min tid.
Samtidigt går alla mina känslor, alla mina tankar och min kärlek till min fantastiska ängel som gör något som jag aldrig skulle våga. Som är modig ng att genoföra den här resan och hjälpa andra människor på en främmande plats.

Och jag vill att han/du ska veta, och jag vill att ni ska veta, att han är en hjälte, inte bara min utan även andra människors hjälte. Och att jag alltid kommer ha mitt hjärta öppet för min hjälte och min famn varm för hans hemkomst. För det är helt enkelt bara så det ska vara.

/Jenny, 13 mars.