Ingen vet, det jag vet, en hemlighet.... tralalalalala
En vänlig, vit duva, slog sina vingar över himlavalvet och kuttrade kärlekspsalmer mot solnedgången i skydd av trädkronan.
Under trädet satt den hederliga hjälten med krigisk uppsyn och såg ljuset spraka på natthimlen. Han tog inte skydd av sorgen, han tog sitt skydd av sina drömmar. Han hade lämnat den fängslande bakom sig då han upptäckt hennes oförklarliga skepnad som frihetsberövare. Och istället sett sig om efter något meningsfullt. När han nu satt där så funderade han över den vänliga själ som slagit sig till ro ovanför hans huvud och fyllde hans själ med ett varmt kuttrande om livet.
Duvan putsade i stillhet sin fjäderskrud och försökte göra sig kvitt skadan av bivargen som försökt avnjuta hennes lena skepnad i tron om att hon var hans mättnads honung.
I tafatthet sammanfördes deras levnadssagor och gav stillsamhet när allt kom omkring.
Och de såg sina bröder och systrar. Såg deras vilsenhet. Och var plötsligt mycket nöjda över sin julinatt, under den sprakande himlen, det ännu solvarma trädet och det behagliga ljudet av varandras tankar.
//JEnny
Du är så sjukt kreativ och duktig så jag vet inte vad. Och jooo, det gills att jag tycker det :)
jag gills också!!
