Justine

Jag kan inte ersätta ensamheten med något. Inte ens andra människor är tillräckligt för att jag ska känna mig mindre ensam. Jag börjar inse nu att månader av tid är länge och att min ängel snart kommer befinna sig någon helt annanstans än hemma. Jag börjar inse att jag kommer få göra som miljoner andra människor, leva ett eget liv med egen tillvaro utan någon annan. Men jag vill inte inse. Jag vet att det löser sig. Men jag gråter. Fäller stora tårar, och dem droppar och blöter ner mig med sorg. Och han finns inte där. Han torkar de inte. De får självtorka. Och det dröjer länge, länge. Så länge att det blivit dags att gråta igen. Jag vil bara ha honom nära. Vil att han ska hålla mitt hjärta hårt i sin famn. Och visst håller han mitt hjärta. Men på avstånd.

Och närhet har plötsligt blivit en lyx.