Under en långsam föreläsning får man inspiration...

Jag ska nita dig hårt.
Banka in kärlek och vanvett,
innanför ditt pannben.
Väva in frustration och förtvivlan,
i den näsduk,
som jag använder för att torka dina tårar.
Den är av silke,
och den bränner.
Av sorger.

Det doftar brutna rosor,
och andaktsvin.
Och jag ska fylla dig,
fylla dig med tvivel.

Med kval och kvalm och kylighet
går vi,
vår osunda misstro till mötes.

Och blodet bildar kretslopp av saknad i den samma.
Och om du inte visste det så är vi vänner med döden.

För vi ska samla våra spillror och begrava våra hav.
Slicka våra sandfrostiga sorger.
Blinka grus ur våra ögon,
och bli höga på "haha".

Dansa, dansa, bara dansa.

Och när nätterna blir vår.
När drömmarna blir svar.
När näsduken fläktar i vinden.
Ska jag fatta dina händer,
och aldrig ge mig av.
Bara ta, ta en dag i sänder.

//JEnny

Kommentarer
Postat av: S

Så romantiskt och "rått" skrivet, J! Me like it a lot :)

2010-11-19 @ 17:08:44

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0