Varsamt
Varsamt, trevande, helande.
Smakar på en känla av tafatthet. Tänker att jag kanske inte borde störa här.
Att här är lugnt och tyst och har varit det länge nu.
Har varit det sedan maj. Sedan våren. Sedan den tidpunkten då mognad och kunskap blev min vardagsvän.
Och utvecklingen min sängpartner. I brist på mänsklig värme.
Dagarna har rullat sedan dess, kommit och svept undan framför handfallna fötter och frostiga händer har värmts av kylan och fått ett ja, fått en tro, fått lite ro. Dagarna har upptagit min tid med sitt vardagsslit, upptagit liv med sin bristande inspirationskälla. Och ändå. I dagsläget, så har jag större anledning än någonsin att låta mig inspireras av mig själv.
Jag satt här för en liten stund sedan. Nyduschad i myskläder en lördagkväll med öppet fönster och lyssnade på skratt från en fest i närheten. Jag läste ord som skrevs av en flicka, precis i starten av 2009. För ett och ett halt år sedan benämnde jag mig själv för första gången som en ung kvinna. Och i efterhand är det lite av ett skämt. Ungefär som fjortisen benämner sig själv som sexikon försökte jag stila med mina vetskaper om livet. Och vilka vetskaper sedan. De om hur man tar ångesten hårt i sänghalmen. Hur man sprider kval och kvalmighet som pestlukt och hur man andas olovligt svår filosofi utan mening. Jag skrev som en odölig och mina texter var ren fashination, även för mig själv. Stundtals under våreen 2009 så var jag förälskad i mina ord, i min kreativitet, och mitt intresse för att vrida på ordens uppkomst. Det gav mig eufori, gav mig injektioner av styrka. Och bäddade för den drivkraft som skulle bli min största hjälpssamhet efter att sommaren tagit slut.
Mycket har hänt. Jag säger bara det. Mycket har hänt.
Och jag skulle nog inte vilja sätta fingret på vad det är. Bädda med mina nyfunna vänner. skylta med mina inre bedrifter. Men det ska sägas, att mycket har hänt. och mycket kommer fortsätta att hända.
För allra mest händer det i min ensamhet. Den som jag väljer själv. Den som jag hämtar för att känna och där mankan tänka så det knakar.
Kanske är en ung kvinna tillbaka. Eller så uppkom hon just nu.
Kanske är det ingen idé att vara försiktig eller varsam vid tomrummet på skärmen. Utan äga upp det, så som jag vet att jag kan, med den fashination jag vet att jag kan skänka.
Kanske är det så.
/Justine
Smakar på en känla av tafatthet. Tänker att jag kanske inte borde störa här.
Att här är lugnt och tyst och har varit det länge nu.
Har varit det sedan maj. Sedan våren. Sedan den tidpunkten då mognad och kunskap blev min vardagsvän.
Och utvecklingen min sängpartner. I brist på mänsklig värme.
Dagarna har rullat sedan dess, kommit och svept undan framför handfallna fötter och frostiga händer har värmts av kylan och fått ett ja, fått en tro, fått lite ro. Dagarna har upptagit min tid med sitt vardagsslit, upptagit liv med sin bristande inspirationskälla. Och ändå. I dagsläget, så har jag större anledning än någonsin att låta mig inspireras av mig själv.
Jag satt här för en liten stund sedan. Nyduschad i myskläder en lördagkväll med öppet fönster och lyssnade på skratt från en fest i närheten. Jag läste ord som skrevs av en flicka, precis i starten av 2009. För ett och ett halt år sedan benämnde jag mig själv för första gången som en ung kvinna. Och i efterhand är det lite av ett skämt. Ungefär som fjortisen benämner sig själv som sexikon försökte jag stila med mina vetskaper om livet. Och vilka vetskaper sedan. De om hur man tar ångesten hårt i sänghalmen. Hur man sprider kval och kvalmighet som pestlukt och hur man andas olovligt svår filosofi utan mening. Jag skrev som en odölig och mina texter var ren fashination, även för mig själv. Stundtals under våreen 2009 så var jag förälskad i mina ord, i min kreativitet, och mitt intresse för att vrida på ordens uppkomst. Det gav mig eufori, gav mig injektioner av styrka. Och bäddade för den drivkraft som skulle bli min största hjälpssamhet efter att sommaren tagit slut.
Mycket har hänt. Jag säger bara det. Mycket har hänt.
Och jag skulle nog inte vilja sätta fingret på vad det är. Bädda med mina nyfunna vänner. skylta med mina inre bedrifter. Men det ska sägas, att mycket har hänt. och mycket kommer fortsätta att hända.
För allra mest händer det i min ensamhet. Den som jag väljer själv. Den som jag hämtar för att känna och där mankan tänka så det knakar.
Kanske är en ung kvinna tillbaka. Eller så uppkom hon just nu.
Kanske är det ingen idé att vara försiktig eller varsam vid tomrummet på skärmen. Utan äga upp det, så som jag vet att jag kan, med den fashination jag vet att jag kan skänka.
Kanske är det så.
/Justine
Kommentarer
Postat av: jennie
Välkommen tillbaka! Eller kanske ska jag bara säga välkommen. :)
Trackback
